Det medeltida Sverige 7: Värmland

Annika Björklund. Riksarkivet, Stockholm 2018. Två delar: 950 sidor. Häftad. ISBN 978-91-87491-30-6. Beställes från Riksarkivets webbutik.

Långsamhet och långsiktighet är två nyckelord inom forskning, alldeles särskilt inom de humanistiska ämnena. Det gäller för både akademiska forskare, såväl som för amatörer. När nu Svenska Akademiens Ordbok, påbörjad 1893, faktiskt kommer att nå slutet på alfabetet inom några år, så inväntar vi spänt att även Svenskt Biografiskt Lexikon, påbörjat 1917, skall nå till Rune Öfwerman eller vem nu det blir som får äran att bli ”sist”. Tyvärr lär ingen som läser detta 2019 få uppleva att Sveriges Kyrkor (grundat 1912), Sveriges medeltida personnamn (påbörjat 1943) eller klassikern Svenskt Diplomatarium (påbörjat 1829) kommer att nå sitt mål.

Det första häftet av Det medeltida Sverige (DMS) utkom 1972 och målet är att ersätta verket Skandinavien under unionstiden av Carl Gustaf Styffe, utgivet 1867. All bebyggelse i det medeltida Sverige, det vill säga exklusive de delar som tillhörde Norge och Danmark, kartläggs genom en noggrann genomgång av alla tillgängliga källor. Slutstreck sätts omkring 1570.

DMS började utges av Vitterhetsakademien, övertogs av Riksantikvarieämbetet men är sedan 2012 en del av Riksarkivets verksamhet. Hittills har 21 häften publicerats, mest om Uppland, Södermanland och Småland. De båda folkrika landskapen Östergötland och Västergötland har man ännu inte påbörjat. Nyckeln är förstås pengar – just nu är fyra forskare sysselsatta med projektet och producerar tålmodigt häfte efter häfte.

Så det var en stor glädje när det för några år sedan avslöjades att Värmland var på gång! Forskaren Annika Björklund presenterade arbetet i en artikel i VärmlandsAnor 2016:1.

I december 2018 var det så dags för boksläpp och det var säkert fler än recensenten som fick uppleva julafton dubbelt upp. Tryckning och bindning är rätt enkel och risken finns att böckerna kan bli slitna fort om man inte väljer att låta binda in dem. Omslagen pryds av utsnitt från 1640-talets geometriska jordeböcker: Bortan i Gunnarskog i första delen, och Spässlanda i By i andra delen.

Det är naturligtvis ytterst glädjande att vi med dessa häften fått ett standardverk om det medeltida Värmland, som kommer att utnyttjas av många forskare i framtiden. Inte så mycket för den rena genealogin – det är svårt på gränsen till omöjligt att följa släkter i medeltidens Värmland – utan för den lokalhistoriska forskningen.

Det finns väldigt mycket bra i böckerna. Presentationen sker härads- och sockenvis och varje socken är försedd med mycket tydliga kartor, även om det finns exempel på märkliga gränsdragningar. Det finns t.ex. en utredning om landskapets gränser (inte så enkla som man kan tro), liksom om de medeltida kyrkorna.

Hur sker då presentationen av varje gård ut? Ja, vi kan ta ett exempel, Högvalta i Arvika socken.

1495 Høgvalthe (EbAp 12/11 , nr 60) – 11 C, 4 d.
VrH 2 fr (1562 Hans Persson/Forstenaätten/).

1495 säljer Nils Ottesen (Otte Torbjörnssons ätt) tre gårdar i H, som ligger i gärdeslag och vardera räntar 4 pund smör, till Peder Knagh (EbAp 12/11 ).

EbAp betyder att notisen är hämtad från ett pergamentsbrev i Ericsbergsarkivet i Riksarkivet. Notisen från 1562 handlar om att gården ligger under frälse och avraden upptas av en frälseman vid namn Hans Persson, som tillhör Forstenaätten.

Allt skulle vara gott och väl, men tyvärr finns det en del besynnerligheter i DMS Värmland, som borde enkelt ha kunnat avhjälpas. Det är ju recensentens plikt att vara en felfinnare, så här kommer några notiser om mina egna intresseområden.

På sidan 63 omtalas ett medeltidsbrev från 1348, från lagmannen Gustav Tunesson angående fiskerättigheterna i Amn (DS 4340). Alla historiskt intresserade i Kila socken känner till detta brev, eftersom bland sigillvittnena återfinns en kyrkoherde Petrus (Peter) från ”Kylae”. Själv har jag en bild av detta brev inramat på väggen, eftersom det alltsedan Anders Lignell upptäckte det på 1840-talet ansetts vara tydligt att ”Kylae” är Kila socken. Björklund hänför det utan vidare kommentarer till Visnums-Kils socken, och det går spårlöst förbi i presentationen av Kila på sidan 601. Genom detta har Kila snuvats på alla belägg före 1500-talet. Björklund har inte heller med Anders Lignells Kilaboken i sin litteraturförteckning, trots att boken varit tryckt sedan 1992.

Något övertygande bevis för att ”Kylae” skulle vara (Visnums-) Kil och inte Kila presenteras inte.

En del av gårdarna synes i längderna ha hamnat i fel socken, att t.ex. Gräsmark noteras i Fryksände istället för Sunne (s. 83) verkar mer vara ett skrivfel i skattelängden 1564. Det finns fler sådana exempel. Så har Holm och Gilserud i Arvika skrivits in under Gunnarskog samma år (sid. 285) vilket också verkar helt osannolikt. Att Bogen och Axland på medeltiden skulle ha räknats till Eda (sid. 307) och inte till Gunnarskog (s. 321) verkar helt orimligt, eftersom kartan baseras på en förebild från 1702, då dessa båda gårdar definitivt var en del av Gunnarskog.

Det finns fler exempel på krånglig gränsdragning, som vad gäller Svanskogs socken och Dalboredden, som på medeltiden var en egen socken (Ämmeskog) och tillhörde Dalsland. Det gör att Dalboredden kommer att redovisas i kommande DMS Dalsland.

Gränshistorikerna bygger boken Den civila lokalförvaltningens gränser 1630-1952 av Torsten Lagerstedt (1973) som ibland ger anakronistiska notiser om förhållandena i mitten av 1900-talet, som vare sig berör medeltiden eller är relevanta för nutiden, som att Årjäng blev municipalsamhälle 1939 (s. 493). De socknar som bildats efter 1500-talet, anges ha grundats när de första gången kom med i jordeboken, trots att de kyrkligt varit egna socknar i kanske 100 år då.

Det finns förstås utmärkta register i boken, både vad gäller personer och orter och en utförlig käll- och litteraturförteckning. Märkligt nog finns vare sig några böcker av Arvid Ernvik eller Erland Rosell med där, trots att de båda gjort stora bidrag till den kunskap vi har om det medeltida Värmland. Märkligast av allt är att endast del 2 av Anders Edestams Karlstads stifts herdaminne finns med, trots att även del 3 och 4 innehåller åtskilliga notiser om medeltid och 1500-tal. Hänvisningar till Edestam är märkvärdigt få.

DMS Värmland har alltså en del skönhetsfläckar, som borde ha kunnat undvikas. Men samtidigt så är verket ett oerhört bidrag till vår kunskap om medeltiden i vårt landskap och förutsättningarna för våra bygders uppkomst. Det har en självklar plats på alla lokalhistoriskt intresserade bokhyllor.

Carl-Johan Ivarsson