Bäste Johannes!
GML Förlag, Stockholm 2018. ISBN 978-91-88173-97-3.
Kila sockens mest litterära anknytning är väl att den tjänat som inspelningsplats för några av filmatiseringarna av Selma Lagerlöfs verk. Men i maj 2018 har Kila åtminstone för en stund fått en plats på den litterära kartan, när Jan Gudmundssons bok ”Bäste Johannes!” presenterades i författarens hemstad Uppsala och är tillgänglig för hugade läsare i Kila och på andra platser genom nätboklådorna.
Jan Gudmundsson (f. 1938) är ingen nykomling på parnassen. Han romandebuterade redan 1965 med ”Baronen”, som då av Per Olov Enquist i Svenska Dagbladet beskrevs som en ”roman som på ytan ser helt konventionell ut, som innehåller en fabel och en början och ett slut, men som under denna enkla yta för en närmast filosofiskt färgad diskussion om livsattityder och livsalternativ”.
Utan att ha läst alla Gudmundssons böcker – efter ”Baronen” ytterligare sju romaner men också en del dramatik – så känns en del av detta igen i den senaste boken. Jan Gudmundsson har kombinerat författarskapet med yrket som läkare inom psykiatrin. De senaste decennierna har det blivit ganska långt mellan de utgivna böckerna. Tyvärr synes många av Jan Gudmundssons böcker bortgallrats på de värmländska biblioteken, bl. a. i Säffle. Den här boken får vi hoppas får sin plats där, liksom att den blir läst av många.
Huvudperson i den nya boken är Johannes Nilsson (1844-1931), Jan Gudmundssons egen farfar som var hemmansägare i Kila, först i Lillerud och sedan i Fjäll. I ungdomen vistades han några år i Amerika, närmare bestämt i trakterna av Manistee, Michigan, där också andra Kilabor fanns. På ålderns höst skrev han ned en del minnen från sitt liv. Det finns också en del bevarade brev och dagböcker, både från Johannes liksom från de båda sönerna Emil och xel, som båda prästvigdes.
Axel (med efternamnet Johansson) är Jan Gudmundssons egen far, som gjorde en karriär först om folkskollärare och med tiden studerade vidare ända till teologie doktorsgraden och lektorat i Helsingborg och slutligen i Västerås. Johannes hustru Britta Kajsa Persdotter (1845-1930) spelar förstås också en viktig roll, även om hennes röst i stort sett är tyst, hon har inte efterlämnat något i skrift.
Skildringen bygger alltså på en omfattande dokumentation. Det är många kända Kila- och Säfflebor under Johannes livstid som passerar revy: lärare Ekman i Sandbol, kyrkoherde Fredriksson, fotograf Ludvig Åberg, disponent Christian Storjohann och många andra. Liksom nutidens människor i bygden som Jan möter när han reser i släktens spår: Ingrid i Fjäll, Yvonne Take, Gunnar Jonsson, Ann-Marie Fernlöf med flera. Familjen Johansson tillbringade många somrar i Kila vid Harefjorden i Östra Takene.
Barriären mellan dåtid och nutid sprängs i denna berättelse. Jan Gudmundsson försöker på olika sätt att komma till tals med sin farfar, som lever sitt liv i ett Kila som präglas av jord- och skogsbruk i en tid när många yngre antingen söker sig till industrin för anställning eller för skolor i Sverige eller Amerika. Johannes var en väckelsens man och en ledande person i byggandet av missionshuset Sandbol. Det finns också ett drag i familjen av grubbleri och psykisk ohälsa, som ger Jan Gudmundsson anledning att följa i spåren av en kusin i Tveta, som vistades i flera år på Marieberg i Kristinehamn.
För den som känner sig hemma i Kila, så är det lätt att följa med i trakterna kring Summeln och Harefjorden. Miljöerna är skildrade med stor kärlek och kanske kan det locka någon till att upptäcka den litterära miljön i Kila. Den enda anmärkningen där är att det en gång står Trosserud, när det bör vara Mosserud.
Men även om boken är dokumentär, så är det en skönlitterär bok. Boken ställer en del krav på läsarnas tålamod i att följa berättelsens kronologi och dubbla verkligheter. Men det gör också att detta är en långtifrån konventionell bok om gamla släktingar, utan något som har ett värde för läsare i andra miljöer. På det sättet kan Jan Gudmundsson ge liv och blod åt sina förfäder, deras grannar och vänner och spegla mötet mellan vår egen tid och dåtiden.
Carl-Johan Ivarsson