Bygd i förvandling Folk och gårdar i norra Väse

Votum & Gullers förlag, Karlstad 2014. ISBN 978-91-87283-37-6.
Inbunden, rikt illustrerad. 288 sidor.

Om Väse finns det en del att läsa. Två sockenböcker finns, från 1938 respektive 1958. Originellt nog hette författaren till den första Carlsson och den andra Karlsson. Här handlar det om socknens norra del: hemmanen Älgånäs, Mellby, Göranstorp, Gräsås, Norra Ölmhult, Björklund, Södra Ölmhult, Lindalen, Mossbäcken, Mosås och Hedebacka. Området kan även kallas för Ölmhults skolrote.

För inte så länge sedan så skulle en sådan här bok, ett resultat av en studiecirkel, sannolikt ha producerats i enkel form, kopierad och med enklast tänkbara inbindning. Nu har det blivit en ovanligt prydlig bok, inbunden i hård pärm och med många illustrationer i både färg och svartvitt. Dessutom producerad av landskapets ledande bokförlag och formgiven på ett professionellt sätt. Det lönar sig att satsa på kvalitet när det gäller bokens form – det är en njutning att bläddra i boken.

Huvudtiteln är något intetsägande och närmast utsliten – det är en vanlig rubrik för studiecirklar om det gamla bondesamhället. Enligt artikel i VF så har boken tryckts i 400 exemplar där 150 exemplar såldes första dagen. Tyvärr så verkar det som att det inte företagits särskilt mycket systematisk forskning i arkiv kring de gårdar som behandlas. Att dokumentera vad som bevarats i ”folkminnet” är ytterst angeläget. Många personer har tecknat ned sina minnen, men det handlar förstås mest om vad som har hänt under 1900-talet.

För att ta ett exempel, helt godtyckligt valt, så står det på sidan 37 under Älgånäs: ”Rooses hörde också till Norra Näs och är en gammal släktgård. Enligt Svenska Gods och Gårdar från 1945 hade syskonen Roos, Gerda och Hilding, övertagit gården från sina morbröder, som i sin tur övertagit den 1880 och då skulle gården ha varit i deras släkt i ’flera generationer’. Det finns inte många uppgifter om syskonen och de har varit borta länge. När deras far dog flyttade modern med barnen hit från Stockholmstrakten”.

Det är inga större svårigheter att hitta familjen Ros (som de stavas officiellt) i Väses församlingsböcker. En snabb koll visar att modern Lena Kajsa Ros och barn inflyttade redan 1902 från Bromma, när fadern, stationskarlen Ture Wilhelm Ros ännu levde. Han avled 17/5 1904. Då fanns Lena Kajsas mor Stina Andersdotter ännu i livet. Hon var född 1825 och avled 1907. Lena Kajsa hade tre hemmavarande syskon: Lars Magnus (1845-1931), Anders (1850-1918) och Emma (1864-1911), alla med efternamnet Jonsson. Hildings dödsår var 1966, det finns heller inte med i boken¹.

Några minuter på Arkiv Digital gör alltså att kunskapen om familjen Jonsson-Ros kan utökas betydligt mer än vad som står i boken. Det är tråkigt att säga det, men boken kunde alltså ha blivit så mycket bättre!

Det är synd, eftersom det är en så verkligen fin bok med så många intressanta och vackra bilder och spännande berättelser. Förutom gårdarna så finns också berättelser om det rika föreningslivet i trakten och en del blandade berättelser om kommunikationer, sommarfester, lingon, mjölkbord, missionshus, älgjakt och militärliv. Boken är förstås mycket användbar och nyttig för alla med anknytning till socknen, men det är upp till läsaren att komplettera genom att forska själv…

Carl-Johan Ivarsson

1) Väse AIIa:2 sid 702, AIIa:4 sid 775, AIIa:8 sid 1049, AIIa:12 sid 1442, Sveriges Dödbok på DVD.