Boken om Ärtviken

Sylvia Olsson – Boken om Ärtviken, kan beställas av Helena Johansson, tel 070-3040577 helenajohansson63@hotmail.com. Den kostar 220 kr.

De verkliga kulturbragderna sker i det tysta. Det är sant i många sammanhang och inte minst när det gäller beskrivningen av vårt landskaps förflutna.

Visserligen produceras en hel del av stort värde om Värmlands ortnamn, byggnader, föreningsliv och annat genom de akademiska forskarnas insatser – men det gnetiga grundarbetet, det som är nödvändigt för att sedan kunna dra slutsatser om helheten, sköts framförallt av idoga hembygdsforskare och lokalhistoriker. Det som skapas i studiecirklar eller av enskilda när det gäller att dokumentera den egna bygdens öden och äventyr är guld värt.

En av dessa som drar det tunga forskarlasset är Sylvia Olsson i Lönnskog, i Långseruds skogsmark. Vi har tidigare talat i Näverluren om Sylvias projekt med att utforska och beskriva norra Långseruds alla jordebokshemman, i samband med att hennes bok om Stenbyn presenterades.

Nu har hon hunnit med ytterligare en bok i serien. Den kom under hösten och ämnet är den här gången hemmanet Ärtviken, beläget vid sjön Stora Bör på gränsen mot Sillerud.

På drygt 220 sidor i A 4-format berättar Sylvia Olsson om Ärtvikens historia från begynnelsen under 1600-talet och fram till våra dagar.

Det är en redigt redigerad volym med åtskilliga fotografier, där man kan se såväl byns omgivningar som många av dess innevånare framför sig. Också en del särskilt intressanta handlingar och kartor återgivs i boken. För den som vill söka information om en speciell egendom eller annat boställe i byn är det enkelt, eftersom boken framförallt är topografiskt uppställd.

Det går också att orientera sig efter personnamn med hjälp av ett omfattande, avslutande register.

Tjugotvå barn

Det ligger ju i sakens natur att lokalhistoria framförallt har ett lokalt intresse. Boken om Ärtviken är dock ett gott exempel på att lokalhistoria faktiskt kan läsas av vem som helst med ett historiskt sinnelag och/eller nyfikenhet på värmländsk geografi, utan att man behöver ha en anknytning till bygden i fråga.

Genom Sylvia Olssons goda förmåga att fånga upp märkvärdiga eller annorlunda människoöden finns det mycket man grips av. Hon ger bl a ett viktigt bidrag till forskningen om skogsfinnarna genom sin utredning av hur Ärtviken blev till som hemman. Visserligen fanns här en svensk utmarksbosättning under det medeltida hemmanet Esbjörbyn redan år 1675, men det är först när ett antal finska familjer flyttade hit år 1690 som platsen utvecklades och snart avknoppades som en egen skatteenhet.

En av inbyggarna var Per Hindriksson Raatikainen, med ursprung i Solörs finnskog i Norge, vars släkt sedan kom att dominera utvecklingen framöver. Han levde länge (han dog 1745, 88 år gammal) och var en produktiv man med totalt 22 barn – om än i två olika äktenskap.

Sylvia Olsson kan berätta mycket om såväl denne patriark och hans hustrur som om vart och ett av barnen, detta eftersom hon nyttjat varenda tillgänglig källa i sökandet efter pusselbitarna till historien. Det rör sig inte bara om kyrkböcker utan också om t ex domböcker, mantalslängder, sockenstämmoprotokoll och kartor.

Från skolhus till jättar

Från senare tider kan man påminna om skildringar av byns skola och soldattorp.

Vi möter också den åttaåriga Ärtvikenflickan Klara Nilssons dikt ”Höstkväll”, en av flera texter av hennes hand. En person som ägnas lite extra utrymme är Ludvig Brede, född 1864, död under skogsarbete 1939, som med sin familj bodde på flera olika gårdar i byn. Sylvia kan berätta åtskilligt om hans konstnärskap.

Han samlade bl a på släta stenar, som han målade i olika färger och ordnade i högar till prydnad i trädgården. Han tillverkade också gårdsgrindar, detta av resterna från plåtar ”där man stansat ut spadbladen vid Viksfors spad- och grepfabrik”.

Framförallt var Brede dock en flitig medarbetare till Västsvenska folkminnesarkivet i Göteborg och genom hans (och upptecknaren Ragnars Nilssons) försorg har många berättelser om det gamla i bygden bevarats för eftervärlden.

Sylvia Olsson har gett frikostiga exempel också på detta, vilket gör att vi får reda på en del om Långserudsskogarnas vidunder till gäddor och ormar i sjöarna, om jättarna som var rädda för åskan, om det nyttiga för jaktlyckan med att skjuta på oblater och mycket annat smått och gott.

Peter Olausson