Min bok om Östmark

John Eriksson. 384 sidor, inbunden, illustrerad. Eget förlag 2009. ISBN 978-91-633-5573-8. Finns att köpa bl. a. från Finnkulturcentrum i Torsby.

Östmarks socken har hittills saknat sockenbok. Det finns en del skrivet om socknen i Fryksdals härads nordliga utmarker. Karlstads stadsbiblioteks katalog ger inte mindre än 218 träffar, men någon samlad beskrivning i bokform har tidigare inte funnits.

Anders Matssons bok ”Övre Fryksdalen” behandlar hela gamla Fryksände storsocken. Nu har John Eriksson, uppvuxen i Åfallberg, Östmark, senare folkskollärare och friidrottsinstruktör på Stjerneskolan i Torsby försökt att råda bot på detta genom att skriva en alldeles egen bok om hemsocknen.

Boken heter alltså ”Min bok om Östmark” och är en uttalat personlig bok. Eriksson har tidigare givit ut ”Idrott i Nordvärmland under 100 år”, en bok som grundligt dokumenterar idrottslivet i nuvarande Torsby kommun.

Sällan har man sett en så vacker och i bokstavlig mening färgglad bok om en värmländsk socken. Till formen liknar den idrottsboken. Omslaget går i grönt och pryds både av sockenvapnet och av en kavalkad av bilder i färg.

Boken är rikt illustrerad av både äldre och nyare bilder, många i färg. Boken ger ett mycket lättillgängligt intryck.

Östmark är en vacker bygd, vilket inte minst visas i de vackra miljöbilder som boken är rikt försedd med. I en sådan här bok om en socken så finns det förstås ämnen som känns igen från liknande böcker: kyrkan, skolan, arbetsliv, el, post, handel, kommunikationer och så vidare.

Men det finns också drag som skiljer Östmark från andra bygder. I Värmland har det varit känt som en socken där resandefolket har haft ett verkligt fäste. Boken tar upp detta och i kapitlet om resandefolket torde det finnas en del ny information i ämnet. Uppgiften om att Alva och Gunnar Myrdal och Tage Erlander införde registrering av ”tattare” att användas som underlag för deportering till Tyskland om Sverige drogs in i kriget (s. 32) känns dock lite egendomlig. En annan befolkningsgrupp som levde ett annorlunda liv än den svenska majoritetsbefolkningen var svedjefinnarna, som började bosätta sig i Östmark på 1600-talet.

När det gäller äldre tider (före 1900-talet) bygger John Erikssons skildring på äldre litteratur och inte på arkivkällor. Där blir detaljer som att Östmarks hemman för första gången omnämns i 1503 års skattebok förvanskat till att Östmark skulle ha blivit befolkat exakt 1503 (s.6). Tyvärr så är käll- och litteraturförteckningen bristfällig och inkonsekvent.

Denna bok har sin styrka i skildringen av förhållandena under 1900-talet. Många människors levnadsminnen har använts i boken. I boken anges inte mindre än 250 medhjälpare. Det är en mycket värdefull dokumentation som utförts.

Idrotten har fått ett generöst utrymme, något som säkert är ett resultat av författarens eget intresse men idrotten har ju varit en väsentlig del i samhällslivet under perioden från 1930 och till idag.

På plussidan skall läggas ett flertal kartor som underlättar orienteringen. Tyvärr saknas person- och ortregister.

Boken är av största intresse för alla med anknytning till Östmark, genom sin lättillgänglighet och dokumentation av socknens nära förflutna.

Carl-Johan Ivarsson