2009_32

Värmländska porträtt- och bildgravstenar – främst 1600-tal

Bertil Olsson. Tryckt i Halmstad 2009. ISBN 978-91-978156-0-4. 240 sidor, inbunden, illustrerad. Pris 200 kronor + porto. Beställes från Bertil Olsson, Skane 112, 660 52 Edsvalla, tel. 054-53 91 21.

På 1910-talet reste en rad unga konsthistoriker runt bland kyrkorna i olika delar av landet för att samla uppgifter till det nystartade verket Sveriges kyrkor. Målet var att kartlägga alla kyrkor i landet och ge dem en vetenskaplig beskrivning. Förgrundsfigurerna i detta arbete var de unga konsthistorikerna Sigurd Curman (1879-1966) och Johnny Roosval (1879-1965) och deras elever.

För Värmlands del var det Helge Kjellin (1885-1984) som kom att utföra det mesta arbetet. Många känner Helge Kjellin som mångårig landsantikvarie och chef för Värmlands museum. Tjänsteplikterna kom så småningom att ta det mesta av Kjellins tid i anspråk, och i Sveriges kyrkor blev det bara två häften omfattande kyrkorna i Grums härad som publicerades. Mer angavs länge vara “under arbete” men förblev outgivna.

Så småningom kom Helge Kjellins arkiv och samlingar kring värmländsk kulturhistoria att överlämnas till Föreningen Värmlandslitteratur som deponerade materialet på Värmlandsarkiv. Där kom det att vara kvar till sommaren 2005 då samlingen överfördes till Värmlands museums arkiv.

På senare år började Bertil Olsson, välkänd släkt- och hembygdsforskare i Nor, intressera sig för materialet. Bertils utgångspunkt var de intressanta gravhällarna i Nors kyrka. När han började studera Kjellins material om värmländska kyrkor och framför allt om porträtt- och bildgravstenarna blev det som insamlats för så många decennier sedan en bra utgångspunkt till att vidga intresset från Nor till porträtt- och bildgravstenar i hela landskapet.

Efter att i flera år ha följt arbetet – bl. a. genom att höra Bertil föreläsa för Värmlands Släktforskarförening för något år sedan -har jag spänt väntat på resultat.

I början av maj 2009 kom så ett vadderat kuvert med posten. Innehållet: en påkostad bok med hårda pärmar där resultatet av forskningen presenteras i text och bild, prydligt formgiven av Anette Carlsson.

I boken redovisas 108 stenar, fördelade på 24 porträttgravstenar – alltså med porträttlika avbildningar av de som begravts, 70 bildgravstenar och åtta, som av olika skäl inte kunnat föras till någon av dessa typer. Gravstenarna är huggna i kalksten från Kinnekulle. Bildhuggarna är i vissa fall kända. Ett namn som nämns vid flera tillfällen är Per Jonsson Stenhammar från Västerplana. Kontakterna med Västergötland var viktiga. Att bildhuggaren Nils Falk skulle vara född så tidigt som 1691 när han blev borgare i Karlstad 1696 (s. 22) måste bero på ett skrivfel.

Vilka var det då som kostade på sig en gravsten vid denna tid? Ja, inga bönder men väl adelsmän, präster, borgare och ofrälse ståndspersoner av olika slag. Den största ansamlingen finns i Kristinehamn, där dock stenarna ligger utomhus och där deras skick drastiskt försämrats mellan fotografierna i Helge Kjellins samling och de bilder som tagits i Bertils inventering. Annars finns de flesta gravstenarna i bygden kring Vänern men med spridda gravstenar i Ekshärad, Sunne, Köla och i Bergslagen. Att Göran Johansson gravsten i Kila (s. 104) ligger kvar ute på kyrkogården, knappt tydbar men möjlig att identifiera har inte noterats.

Hela stenmaterialet har naturligtvis ett mycket stort person- och släkthistoriskt intresse. Även om det är svårt att göra några nya fynd på det här området1 så är Bertil Olssons bok den första samlade skildring som finns av de värmländska porträtt- och bildgravstenarna. Några av stenarna finns beskrivna i tryck i sockenböcker och kyrkobeskrivningar. Andra har knappast omtalats i tryckt form förrän nu. Det gäller t. ex. stenarna i By och Huggenäs som jag själv funderat över vid många tillfällen. Numera är de inte tydbara men där kan Bertil med hjälp av Kjellins bilder och anteckningar, Elgenstierna och herdaminnet identifiera de personer som en gång begravdes under dem.

Några intressanta släktkretsar redovisas också i tabellform: Roman, Camitz, Brunius, Erlandus Gudmundi, Granfelt från Dal och prästerskapet i Visnum. Några genealogiska sammanhang kräver mer forskning, som kring Lasse Sabel i Botilsäter.

I källhänvisningarna men inte i den stora litteraturlistan står konsekvent Karlstads stifts “herdaminnen”, istället för det korrekta “herdaminne”.

Att det till slut blev en riktig bok av forskningen vittnar om Bertils engagemang för sitt arbete. Subskriptionslistan i bokens slut är avskräckande kort, men vi får hoppas att många fler får upp ögonen för boken. Boken om porträtt- och bildgravstenar har en självklar plats i person-, släkt- och kyrkohistoriskt intresserade värmlänningars bokhyllor.

Carl-Johan Ivarsson

1 En gravsten från 1500-talet återupptäcktes dock i Gillberga så sent som 1997.

Värmlands Släktforskarförenings hemsida