Torp och ödegårdar i Huggenäs

Av Gunnar Jonsson. En redovisning av resultaten från torpinventeringen i Huggenäs åren 1994-2001. 86 sid. A4. Ill. Personregister. Säljes genom Värmlands släktforskarförening.

Huggenäs i Näs härad är en ganska obemärkt socken, som dessutom är en av vårt landskaps minsta, både till yta och invånarantal. Många passerar genom socknen på järnväg och riksväg utan att lägga märke till den, och sedan 1970 är det inte ens en egen församling utan är sammanslagen med grannen Södra Ny.

Men socknen är rik på historia. Den är också en av Värmlands bästa jordbruksbygder. Sockenkyrkan, som återinvigdes 1972 efter att länge varit skola, innehåller timmer från den gamla medeltida träkyrkan, som ödelades på 1840-talet. I Huggenäs finns också en stor mängd nu rivna torp och gårdar. Under sju års tid har en studiecirkel arbetat med torpen i Huggenäs, och lagom till socknens ”700-årsjubileum” 2001 kunde gruppen presentera sitt resultat. Boken har sammanställts av Gunnar Jonsson i Säffle, välkänd för VärmlandsAnors läsare.

Sammanställningen tar upp 159 nummer, varav de allra flesta är torp men det finns också några försvunna gårdar, sågar, kvarnar och affärer. För varje torp eller gård redovisas de rester som eventuellt finns kvar, kulturväxter och eventuella muntliga traditioner. Dessutom finns det i de fall det varit möjligt en sammanställning ur mantalslängder och husförhörslängder vilka som bott på respektive ställe.

Vissa torpnamn är fantasieggande. Det var förstås vanligt att torpet fick namn efter sin bebyggare, som Danielstorp, Bodinerud, Bull-Majas hage och Anna Noras kulle. Namn som Afrika och Kanaan har inspirerats av fjärran orter. Sedan finns det torp som namngivits av folkhumorn, som Samvetet, Missunnerud eller Avunden samt Pillikatterud. Det sistnämnda namnet skall komma av att en katt skjutits med pil på den platsen. Tro’t den som vill. Slutligen finns det helt obegripliga namn, som Biribi.

Boken har en snygg layout och framställningssättet med laserskrivare har gjort att bilderna kunnat återges mycket väl. Är det något man trots allt skulle önska sig, så är det att bilderna kunde ha gjorts något större och att texterna ibland är alltför lakoniska. Men det sistnämnda torde förstås bero på att det inte längre finns så många som kan berätta historier kring torpen. Slutligen ett stort plus för bokens personregister!

Carl-Johan Ivarsson