2001_13

Värmländsk Ordbok

Knut Warmland. Wahlström & Widstrand, Filipstad 1997, 23 x 15,5, inb, 390 sid, kartor, källförteckning, ISBN 91-46-17207-6.

Det händer att släktforskaren grips av en önskan att få träffa den människa vars liv han idag bara får se glimtar av i magra noteringar i gamla dokument. Han försätts då i en meditativ sinnesstämning som har sina risker. Det förekommer att hans faktasökande tappar styrseln och glider över i romantisering och fabulering, som leder vilse och brister i respekt för den människa vars liv han försöker skildra.

Å andra sidan – självklart är det både begripligt och tillåtet att känna nyfikenhet, att leka med tanken att vid sin farfars farfars farfars sida spankulera i hans 1700-tal och höra honom tala. Men bortsett från allt annat – skulle vi förstå honom?

Tanken dök upp när jag nyss läste om förord och inledning till Knut Warmlands Värmländsk Ordbok, vars första upplaga kom 1997.

Warmland understryker hur snabbt språket ute i värmländska bygder förändrats under 1900-talets senare hälft: Decennierna efter beredskapsåren 1940-45 har farit hårt fram med de genuina folkmålen, i Värmland som i alla andra landskap. Han menar att en värmländsk ordbok borde ha gjorts redan på 30-talet eller senast på 50-talet. Idag är alla dialekter uttunnade: En som verkligen talar dialekt blir knappast förstådd alls. Ren dialekt blir idag allt mera sällsynt.

Så mycket större anledning finns att vara tacksam mot Knut Warmland för att han till slut tog sig an uppgiften. Han har gjort en imponerande presentation av de wärmska dialekternas ordskatt, som undertiteln lyder.

Ett par inledande avsnitt, bland annat en “bruksanvisning”, belyser vissa språkliga företeelser och reder ut några allmänna fakta kring ordförrådet.

I den stora ordskatt som serveras läsaren finns både ord med ganska smal geografisk hemhörighet och många med spridd användning, om än i något olika kostym. Warmland redovisar i sin inledning de ordlistor av mer eller mindre professionell art han använt sig av. Han anger från vem och från vilket dialektområde ett aktuellt ord är hämtat, vilket naturligtvis ökar bokens värde. Själv gjorde Warmland för övrigt på 1950-talet uppteckningar av målet i Fryksände. Men många ord har, som redan påpekats, en större, “allmänvärmländsk” spridning, och hos en gammal värmlänning inställer sig igenkännandets välbehag när ord han hört och brukat under sin uppväxt dyker upp i Warmlands förteckning.

Man får också ett antal prov på dialekter, kunnigt kommenterade, och väl ägnade att stärka läsarens medvetenhet om hur pass olika språket varit, och är, i olika delar av landskapet. I det sammanhanget understryker författaren: Någon dialekt “värmländska” finns inte. Däremot finns jössehärsmål, fryksdalska, dalbymål, kölamål, ekshärska, bergslagsmål, hammarömål – för att inte tala om de otaliga sockenvarianterna.

Ett stort urval kartor anger gränser för såväl språkliga som (i alla fall) etnologiska företeelser, liksom fakta kring den finska invandringen.

Som släktforskare vill man gärna påpeka att boken bland annat är till stor nytta i ett speciellt sammanhang, nämligen när man läser gamla bouppteckningar. Mycket ofta innehåller dokumenten utförliga listor på redskap, åkdon etc. För den som inte vuxit upp på den värmländska landsbygden och heller inte har kunniga äldre släktingar eller andra levande källor att rådfråga, förefaller vissa ord och beteckningar obegripliga.

När läsaren inte känner till det ord som skriften tycks meddela, och den okunnig­heten adderas till de svårigheter som handstil, fläckar och andra skador förorsakar honom, blir han osäker och tvivlar på sin förmåga att läsa handskrift. Här kan Warmlands ordbok vara till stor hjälp. Förmodligen har de flesta forskare som vuxit upp i urbaniserade miljöer inte hört ord som rissbit, annring, treannerschläe eller täcksle. Men hos Warmland finns de, och man får både kunskap och en behövlig bekräftelse på att man läst rätt.

Även i dalsländska dokument kan man ha hjälp av boken. Dialekterna har ju åtskilliga gemensamma drag.

Faktum är att ströläsning i Warmlands bok kan hjälpa släktforskaren att försätta sig till en gången tid. Gamla företeelser och orden som betecknade dem ger en atmosfär av fordomtima liv, på samma sätt som fotografier kan göra det. Warmland påpekar själv att många av de ord han förtecknat för länge sedan försvunnit ur dagligt bruk, vi vandrar i ett dialekternas ordmuseum. Förvisso, men när de gamla orden nu finns förtecknade kan man då och då botanisera bland dem och utsätta sig för deras suggestionskraft. Boken hjälper läsaren att göra en sorts tidsresa, en mycket behaglig sysselsättning.

Knut Warmlands bok är en kulturgärning och har dessbättre också uppmärksammats som sådan (Landstingets Frödingstipendium 1997). Och att den har tagits emot med stort intresse visar även det faktum att den nu trycks för tredje gången. Säkert är det inte minst släktforskare som skattat den.

Torbjörn Engdahl

Värmlands Släktforskarförenings hemsida