Släktforskarnas årsbok 2000

Sveriges Släktforskarförbund. Västervik 2000, 17 x 24, inb, 352 sid, ill, källförteckningar. ISBN 91-87676-25-7.

Fattigvård i Torrskog 1763-1920 av Berit Fjellman

Författaren redogör detaljerat för ämnet och läsaren får här lära sig innebörden av ett antal hithörande ”facktermer”. Ståtarkungar hade exempelvis till uppgift att ertappa utsocknes tiggare och förpassa dessa ur socknen. För den praktiska hanteringen av fattigvården var socknen indelad i ett antal rotar. Men utanför den ordinarie organisationen stod bruket, och man får väl förmoda att liknande förhållanden rådde på andra håll. Gamla ensamstående kvinnor och avskedade soldater var de vanligaste fattig­hjonen. Den så kallade hemortsrätten vållade många tvister socknarna emellan. Torrskog ligger som bekant i Dalsland vid gränsen till Värmland. Det hände därför att ”obehörige fattige och tiggare bortskaffades” till Blomskog och Trankil. Författaren framhåller att sockenprotokollen kan vara förvånansvärt detaljerade och ge släktforskaren en bild av levnadsförhållanden som eljest är svåra att få vetskap om.

Bland beväringsrullor och inskrivningslängder. Att forska om 1800-talets beväringar av Lars Ericson

Hur Sveriges försvar var organiserat från slutet av 1600-talet och fram till början av 1800-talet har nog de flesta släktforskare klart för sig. Men hur förhöll det sig egentligen under 1800-talet med både beväringar och indelta soldater? På den punkten har åtminstone recensenten haft ganska dimmiga begrepp måste det erkännas. Men Lars Ericsons uppsats har skingrat dimmorna på ett klart och enkelt sätt. Författaren gör läsaren uppmärksam på källor där uppgifter om beväringarna är bevarade. Uppenbarligen finns här en och annan godbit som inte utnyttjats alltför ofta av dagens släktforskare.

Friherrinnan & inspektorn. Om Amalia Palbitzki och Erik Giers av Sven Wallerstedt

Det var inte bara pigor som kunde få utomäktenskapliga barn förr i tiden. Sådant kunde även hända en adelsfröken. Författaren berättar om ett sådant fall från Julita i Sörmland. En dramatisk kärlekshistoria utspelade sig mellan den adliga godsägardottern och gårdens ofrälse inspektor. Händelsen har berörts i tidigare litteratur, men då ofullständigt och delvis felaktigt, bland annat vad gäller kontrahenternas familjebakgrund och vidare öden. Här har vi alltså åter en författare som betonar, att man inte skall tro på allt som är tryckt, i synnerhet om källhänvisningar saknas.

En ofrälse släktgren av ätten af Trolle av Pontus Möller

Inledningsvis nämner författaren att O E Strokirks behandling av den större ofrälse Trollesläkten från 1918 knappast är godtagbar. Men i den här uppsatsen ägnar sig Möller åt en annan Trollesläkt, hittills okänd och utgående från borgaren Herman Trolle i Karlshamn i slutet av 1600-talet. Familjetabellerna är disponerade på ett sätt som lockar till läsning. Bland ingifta släktmedlemmar finner där den flitige läsaren även en värmlänning: Carl August Persson född 21/9 1890 i Karlstad, köpman i Stockholm.

Livstidsfången Carl Nilsson Schreil av Alan Dufberg och Owe Jacobsson

Författarna visar hur man kan nysta upp en livstidsfånges hela levnad genom att studera framför allt domböcker och fångrullor. Schreil var född 1818 i Vrams socken i Malmöhus län och tillhörde inte den kända Skånesläkten Schreil. Hans far hette Schrewelius men ändrade namnet till Schreil i samband med att han blev dragon.

Adliga ätten Dufva till Hof och Strand av Nils Fredrik Beerståhl

Denna uppsats är svårläst eftersom det inte finns några hänvisningar till släkttavlorna i slutet. Man måste leta efter de olika personerna i de åtta släkttavlorna för att förstå sammanhangen i texten. En och samma person förekommer dessutom i olika släkttavlor varför sambandet mellan dessa borde ha angivits. Men kämpar man sig igenom uppsatsen så har man lärt sig lite om reglerna kring frälsegodsen i äldre tider, t ex när ofrälse ärvde sådan egendom. Bland mängder av släktmedlemmar som omnämns finner man Elisabet Arvidsdotter död 1597 och gift 1583 med kyrkoherden Christophorus Svenonis Brunius i Stora Kil.

”en bland tjenare (nu mera) sällsynt trohet och nit”. Om Kerstin och hennes systrar från Alster av Lars Hallberg

Huvudpersonen i denna uppsats är Kerstin Eriksson född 1879 i Blomsterhult, Alsters socken. Hennes far dog i unga år varefter änkan flyttade med sina döttrar till backstugan Svarthåla. Som så många andra fattiga flickor fick Kerstin plats först som bondpiga och sedan som hembiträde hos ”finare” folk. Som sådan arbetade hon praktiskt taget ända fram till sin bortgång vid 82 års ålder. Eftersom hon var värmländska så torde uppsatsen vara av intresse för denna tidnings läsare.

Åke Rålambs hädanfärd av Jan-Åke Holmbring

Författaren har fått låna några gamla dokument från 1830-talet och med hjälp av dessa satt ihop en berättelse. Lega­tions­sekreteraren i London, friherre Åke Rålamb avled i tuberkulos ombord på ett fartyg på väg hem till Sverige. Läsaren får följa alla praktiska bestyr som föranleddes av dödsfallet från det att fartyget måste anlöpa karantänsplatsen Känsö utanför Göteborg och till gravsättningen på Lovö kyrkogård utanför Stockholm två år senare. Mellan dessa två milstolpar avvecklades den unge ädlingens trassliga ekonomi med konkurs och auktion.

Hjulstamålet i Tälje 1439 av Magnus Olsson

Den här uppsatsen handlar egentligen om förnamnet Svantes ursprung. Författaren är så inne i sitt ämne att han alldeles glömmer bort att underlätta för den stackars läsaren att följa med i alla svängar. Han inleder med ett ostruk­turerat rabblande av namn på medeltida storgubbar och deras släktförbindelser. Risken är att mången slutar att läsa här, och det är synd, för sedan blir det mer intressant. Han gör nämligen en briljant vetenskaplig analys av namnet Svantes ursprung ur olika synvinklar. Den förste kände bäraren av namnet var en viss Svante Karlsson som nämns i tvisten om Hjulsta år 1439. Det hade också varit tacknämligt om personerna i släkttavlorna hade varit försedda med nummer till vilka hänvisning kunnat ske i texten. Fyra tätskrivna sidor med litteraturhänvisningar imponerar och skvallrar om att författaren noga satt sig in i frågeställningen och inte lämnat något åt slumpen.

En vitt utgrenad prästsläkt från Bollnäs av Lars Nylander

En rad präster och akademiker – däribland professorn i Paris Jonas Hambrœus – kan leda sitt ursprung tillbaka till denna hälsingesläkt. Författaren har utgått från två smått unika källor nämligen en brevsamling från tiden 1540-1640 och en likpredikan från 1626.

Risasläkten i Åmål av Markus Pettersson

Uppsatsen kretsar kring en släkt som kommer från byn Risa i Åmåls socken där den bott i tolv generationer. Författaren gör återkopplingar till såväl lokalhistoriska som rikshistoriska händelser. Man får bland annat lära sig litet om Åmåls historia, något som inte bör vara alldeles ointressant för denna tidnings läsare.

Författaren har haft stor hjälp av Anders Edestams utdrag ur Tössbo härads domböcker som är outgivna och förvaras på Åmåls stadsbibliotek. Närheten till Värmland gör naturligtvis att en del värmlänningar dyker upp i texten t ex Ingrid Nilsdotter från Skäggebyn i Svanskog född 1729, Maria Nilsdotter från Avelsäter i Tveta född 1760 och Märta Nilsdotter från Ågilsrund i Svanskog född 1780.

Släkten Gottfarb från Rajgrod, Polen av Carl Henrik Carlsson

Författaren har i tidigare årgångar av årsboken skrivit om judiska släkter som invandrat till Sverige från Polen. Liksom de tidigare uppsatserna utgör även denna en fascinerande och något annorlunda läsning för en svensk släktforskare. Här har släkten Gottfarb kartlagts från mitten av 1700-talet. I familjetabellerna förekommer en i Karlstad född dam med det inte alldeles obekanta namnet Pagrotsky.

Lars-Gunnar Sander