Långserud – en sockenmonografi

Redigerad av Birger Lindskog. Förlag A. Svanqvist & Son, Årjäng (tr. Karlstad). Tryckår saknas, men bör vara 1992. ISBN 91-630-1120-4. Inbunden, illustrerad. 284 sid.

Denna bok är inte ny, men eftersom den torde vara ganska okänd och jag tidigare i detta blads spalter gett den omdömet ”besynnerlig” så kanske det kan vara på sin plats att jag bör modifiera detta omdöme.

Tyvärr saknar boken förord, så det kan vara på sin plats att något beröra omständigheterna kring boken. När den kom ut 1992 så torde den ha förberetts i ca 40 år. Bokens redaktör var professor Birger Lindskog i Uppsala (1914-1997), som var född i Långserud och tillhörde en välkänd långserudssläkt. Han blev teol. och fil. kand. i Uppsala och disputerade 1954 i sociologi och blev 1966 professor i ämnet, intill sin bortgång verksam som examinator och ämnesrepresentant. I Uppsala var han energiskt verksam inom Värmlands Nation. I en nekrolog talas om hans föreläsningsstil: ”Föreläsningarna skedde i en blandning av traditionell akademisk stil och historieberättande, där Värmlandshistorier, Albert Engström och hans kolingar kunde illustrera”.

Att Lindskog gick grundligt tillväga när han skulle sammanställa en bok om sin hemsocken visas av att han anlitade några av de allra främsta experterna för att skriva artiklar inom sina respektive fält. Så fick t. ex. Nils H. Magnusson skriva om geologi, Erland Rosell om ortnamn och Helge Kjellin om kyrkan och dess historia. I Helge Kjellins samling på Arkivcentrum finns en del korrespondens bevarad mellan Lindskog och Kjellin. Uppdraget verkar dock inte ha slutförts, och istället fick Åke Nisbeth skriva om kyrkan. Denna beskrivning publicerades redan 1972 som småskrift i serien Värmländska kyrkor.

I många sockenböcker har bilderna blivit satta på undantag, men inte för denna bok om Långserud! Lindskog anlitade en av Sveriges bästa fotografer, Hans Hammarskiöld, som 1951 fotograferade i Långserud. Hans utsökta bilder är något av det allra bästa med boken. Bilderna är verkligen mycket vackra. Det gäller såväl bilderna av människor i arbete som naturbilderna.

Den andra verkligt stora förtjänsten med boken är Halvar Nilssons artikel om Långseruds historia, huvudsakligen fram till förra sekelskiftet. Nilsson lyckas att foga samman de olika källorna till en helhetsbild. Detta har också Peter Olausson påpekat i sin nyutkomna bok Vägar till värmländsk historia. Uppsatsen ger också möjlighet till att jämföra med andra socknars källmaterial och skildrar initierat tillkomsten av de olika kamerala källor som tillhör de mest värdefulla källmaterialen från äldre tider. Man skulle kunna omrubricera artikeln till ”Värmlands historia” genom att den tar upp så mycket av bakgrunder och sammanhang, och sedan använder förhållandena i Långserud (men även jämförelser med andra socknar) för att exemplifiera.

Övriga artiklar är ojämna. Några av artiklarna är spränglärda men torra. Tyvärr är boken redigerad på ett ganska torrt sätt med långa textstycken och ganska få illustrationer, vilket gör särskilt vissa av artiklarna tröglästa. Särskilt Birger Lindskogs egna artiklar lämnar mycket i övrigt att önska. Sociologen Lindskog håller inte måttet när han söker att skriva kyrkolivets, skolans och fattigvårdens historia. Skildringen blir ytlig och ofullständig, och ligger ängsligt nära källornas vittnesbörd utan någon källkritisk distans.

När arbetet drog ut på tiden ville Långseruds Hembygdsförening köpa de bästa artiklarna och bilderna av Lindskog, men det ville tydligen inte professorn höra talas om. Resultatet av denna prestigekamp (?) blev att Hembygdsföreningen givit ut sina egna utmärkta böcker, och Lindskog gav ut sin bok i egen regi som om ingenting hänt. Lindskogs bok fick ett mycket högt pris. Det resulterade i att få böcker blev sålda – marknaden var mättad. Nu har böckerna dock åter dykt upp på marknaden, till ett mera godtagbart pris i boklådorna. Jag tror ändå, att boken trots sin ojämna kvalitet är av stort intresse för alla med Långserudsanknytning.

Carl-Johan Ivarsson