Vägar till värmländsk historia
En arkivguide. Peter Olausson. Skrifter utgivna av Värmlandsarkiv nr 1. Karlstad/Filipstad 1999. ISBN 91-630-8178-4. Illustrerad, sak- och personregister. 389 sid. Beställes genom Värmlandsarkiv tel. 054-10 77 30.
Att utnämna nyutkomna böcker till ”måsten” eller ”guldgruvor” är något som jag själv ställer mig tveksam till. Målgruppen kan vara alltför begränsad för att boken skall förtjäna ett så positivt omdöme, eller också håller boken helt enkelt inte måttet av något skäl. Men nu har jag fått en bok i min hand, om vilken jag kan säga att: Denna bok bör finnas i varje värmlandsforskares bokhylla!
Låt mig förklara! Genom landsarkivets flyttning har förutsättningarna för forskningen om vårt landskaps förflutna avsevärt förbättrats. Som ett led i detta presenterar Värmlandsarkiv en forskningsöversikt och guide till de arkivmassor som finns att tillgå, främst i Värmlandsarkiv och dess systerinstitutioner men också på andra håll. Författaren Peter Olausson är en eldsjäl med många järn i elden, som släktforskare, hembygdskämpe, lokalhistoriker, arkivarie och universitetslärare för att nämna något av allt han hunnit företa sig hittills. Låt mig ge några smakprov ur boken!
I den inledande programförklaringen anges bokens syfte vara ”att fungera som en utgångspunkt för oändligt många forskningsresor in i ett spännande värmländskt förflutet. Den vill peka på peka på vägar och stigar som tidigare forskare trampat upp och på de ljusa gläntor av kunskap i en okänd och dunkel vildmark, som pionjärerna röjt.” Att arkiven med sin speciella begreppsvärld och miljö kan kännas främmande för den ovane besökaren är välkänt, och boken inleds med en kort översikt över hur ett arkiv är uppbyggt, vilka hjälpmedel som finns och var resurserna för forskningen är belägna – d. v. s. adresser och korta beskrivningar över de nationella, regionala och lokala arkiven, jämte de organisationer som är verksamma inom forsknings- och dokumentationsområdet i Värmland. Naturligtvis finns vår förening omnämnd bland de senare!
Vår kännedom om Värmlands forntid och medeltid är begränsad, men i boken beskrivs de arbetsmetoder som arkeologin använder för att besvara frågor om vårt förflutna. I arkiven finns också äldre fornforskares resultat bevarade i form av inventeringar. Bland dessa kan framför allt prosten Anders Lignell i Kila nämnas. Hans antikvariska samling hamnade i Kristinehamns högre allmänna läroverks handskriftssamling, och finns nu i Värmlandsarkiv. I boken ges en översikt över Lignells och andra fornminnesinventerares gärning, fram till den moderna fornminnesinventeringen 1987-1994. Ett mer indirekt hjälpmedel till att förstå vår forn- och medeltid är ortnamnsforskningen. Ett ortnamn kan vittna om kontinuitet sedan järnåldern. Bland de äldsta är sjönamnen, som ofta är så ålderdomliga att de är svåra att förklara.
Under medeltiden börjar våra bygder att omnämnas i olika skriftliga källor. Materialet är dock knapphändigt. Krönikören Adam av Bremen omnämner värmlänningarna på 1060-talet men tycks inte veta så mycket om dem. Det s. k. Florensdokumentet från 1120-talet talar om ”Guermelande” som en svensk provins. Forskningen om Värmlands medeltid har sysselsatt sig med frågor kring uppkomsten av lagsaga och härader, landskapets gränser, tillkomsten av borgarna och de kungliga länen. En annan viktig fråga är hur kristnandet gick till. Att det skriftliga källmaterialet är magert, visas av det inte finns någon samtida skildring av pilgrimsfärderna till Olav den heliges grav i Trondheim! Denna etablerade ”sanning” i vår bild av värmländsk medeltid bygger alltså endast på indicier som kyrkornas belägenhet, senare traditioner, vissa typer av ortnamn etc. Naturligtvis görs en utförlig genomgång av de källor som finns till medeltidshistorien, som diplom, dombrev och medeltidskyrkorna i sig själva.
De historiska källor som en släktforskare först och oftast råkar i kontakt med är förstås kyrkoarkivalierna. Självfallet har där påbud uppifrån delvis bestämt vilka typer av källor som finns. Värmlands äldsta födelsebok kommer från Kila socken och omfattar tiden 1640-45. En annan socken som tidigt har bevarade utförliga kyrkböcker är Köla, som också har landskapets äldsta husförhörslängd. Den som har forskat i 1700-talets död- och begravningsböcker vet att dessa kan innehålla mycket utförliga nekrologer. Detta tycks dock mest vara beroende av församlingsprästernas ambition. Det är ju ett välkänt faktum att vissa socknar är mera lättforskade än andra. I vissa socknar har prästen både slarvat och haft en usel handstil… I boken genomgås de flesta typer av arkivalier som man kan finna i ett lokalt kyrkoarkiv. Det finns också kyrkligt arkivmaterial på regional nivå, t. ex. i domkapitlets arkiv och i olika handskriftssamlingar. När det gäller den värmländska väckelserörelsen så förvarar Folkrörelsernas Arkiv arkiven från många värmländska missions- och baptistförsamlingar, Värmlands Ansgariiförening och Värmlands Baptistmission, liksom för andra församlingar och organisationer.
Även den civila förvaltningen har lämnat rika arkivkällor att ösa ur, från nationell, regional och lokal nivå. Alla de typer av arkiv som Olausson redogör för kan inte nämnas här, men bland de viktigaste för släktforskaren torde vara de kamerala arkiven, som tiondelängder, mantalslängder och Älvsborgs lösen; kronobetjäningens arkiv; kommunala arkiv från sockenstämma till dagens kommuner.
Bokens sista kapitel behandlar rättsskipningens arkiv. Det viktigaste bland dem är förstås häradsrätterna med dess rika arkiv. Många intressanta forskningsområden finns inom området, som studiet av maktens arenor, nämndemännen, liksom kring våld och kriminalitet, men självfallet också just möjligheten att ge det namn man mött i kyrkoarkivalierna något mer av en personlighet, och att just kunna spåra släktförbindelser före kyrkböckernas tidevarv. Har ens släktingar bedrivit brottslig verksamhet eller på annat sätt varit föremål för ordningspolisens intresse finns det t. o. m. möjlighet att finna fotografier av dem redan på 1860-talet!
Av någon anledning har boken en viss terminologisk vaghet när det gäller myndigheter och några organisationer. Riksheraldikerämbetet som omnämns i boken såsom ännu existerande försvann på 1940-talet och ersattes av den vid Riksarkivet verksamme statsheraldikern. Riksantikvarieämbetets redaktion Sveriges Kyrkor i Stockholm har av Olausson förflyttats till Uppsala och blivit Svenska Kyrkor. Värmlands Ansgariiförening kallas stundom Värmländska Ansgariiföreningen. Att Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen har ett arkiv på Stockholms stadsarkiv som skulle kunna vara av intresse för värmlandsforskaren, bl. a. genom kolportörernas redogörelser har utelämnats. Men dessa små anmärkningar är verkligen små i förhållande till helheten.
Även om ovanstående kan ses som en slags sammanfattning eller smakprov på vad boken kan innehålla, så gör den givetvis inte boken rättvisa. Denna bok har alla förutsättningar för att bli ett standardverk för alla som forskar värmländsk historia. Den är också av största intresse för släktforskaren genom alla de hänvisningar som görs till arkiv och nyttig litteratur. En släktforskare bildar sig genom att förstå förfädernas miljö. Boken om vägar till värmländsk historia blir bildning för genealogen.
Boken har på titelsidan – dock ej på pärmen numreringen I. I inledningen nämns att det finns andra teman inom värmländsk historia som väntar på att upptäckas, bl. a. militärhistorien, hälsans och sjukvårdens historia, kommunikationsväsendets historia, näringslivshistorien och kulturens historia. Jag skulle vilja tillägga att en guide till Emigrantregistrets material borde ingå i en del II. Låt oss inspireras av del I, och se fram emot nästa del i vägledningen till Värmlands historia!
Carl-Johan Ivarsson