Bland dalfolk och värmlänningar i Svensk-Amerika

Hälsa dem därhemma av Margaretha Hedblom. Dalaförlaget Malung 1998, inb,,203 sid, ill, ort- och personregister, ISBN 91-85014-91-5. Mer upplysningar hos förlaget, tel 0280-71770.

När Margaretha Hedblom vid en sammankomst i Cambridge, Minnesota, hörde med vilken inlevelse man sjöng sången ”Hälsa dem därhemma…” kände hon att det var vad hon ville göra: förmedla hälsningar hem från några av de svenskamerikaner och deras ättlingar som hon lärt känna i den amerikanska Mellanvästern under nära tjugo års rundresor med bandspelare, anteckningsblock och kamera.

Hon har förmågan att berätta och förmedla sina intryck så att man som läsare tycker sig lära känna och bli god vän med de intervjuade personerna. Det är inte bara personer som skildras utan också den svenska kultur de fört med sig till Amerika.

Dalfolk och värmlänningar grundlade många av orterna. Det framgår av namn som Mora, Ostmark och Dalbo, den sistnämnda troligen bildad av dalslänningar, men också med många från Dalarna.

Flera av de intervjuade hade emigrerat på 1920-talet under depressionen, då det var hårda år i Sverige men också i Amerika. ”Var det här verkligen Amerika. Det såg fattigt ut. Det hängde kläder på tork vid grå hus i arbetarområdena på ostkusten. Det var smutsigt och ostädat.” Jenny Berggren-Johnson född 1905 i Gräsmark minns sina tankar när hon 1927 kom till Amerika.

Liknande tankar hade Gustaf Gerdin från Fryksdalen när han 1922 kom till Amerika: ”Bara grå omålade hus, dåligt skötta gårdar och oplogade vägar. Något så dåligt hade han inte sett i Fryksdalen. Hur kunde dessa skjul stå emot vinterstormarna? ””I kapitlet ”Jag försöker vara morsk” berättar Gustaf om sitt liv, uppväxten i Fryksdalen och åren i Amerika. Han slutar med att säga: ”Du skall veta att jag har haft ett bra liv i Amerika. Det har varit svårigheter, men också mycket roligt. Livet har varit fullkomligt för mig.”

I kapitlet ”De bodde som grävlingar i ett hål i backen” berättar 99-årige Charlie Johanson med rätter från Munkfors och Östra Ämtervik. Föräldrarna utvandrade 1869. Charlie föddes 1885 och har aldrig varit i Sverige, men kan beskriva den vackra Klarälvdalen som om han växt upp där. Han berättar om föräldrarnas emigration, om svårigheterna den första tiden och om gamla svenska traditioner som brukades både i vardagslag och till högtider.

Kapitlet ”Från Värmland till Wermland” berättar att många värmlänningar tillsammans med dalfolk slog sig ner kring staden Cocato i Minnesota och att de grundade en evangelisk luthersk kyrka kallad Wermland. Där berättas om emigranter från Vitsand, Lekvattnet och Östmark. Församlingen Wermland finns inte längre, men Ostmark finns kvar och har en fin kontakt med Östmark i Sverige.

Både Dalarna och Värmland har många fina vänortskontakter som betyder mycket för svenskättlingarna i Amerika. Margaretha Hedbloms intervjuer har skapat många nya kontakter. Hon berättar också om olika landskapsföreningar som fortfarande är verksamma. I kvinnoföreningen ”Idun Guild”, med nära kontakt till Amerikasvenska Institutet i Minneapolis, nämns två synnerligen aktiva medlemmar, 88-åriga Gunhild Andersson från Avesta och 93-åriga Jenny Johnson från Gräsmark. När kungen och drottningen 1988 var i Amerika ville de hälsa på hos en helt vanlig familj och det blev Gunhild och maken Hilding som fick ta emot dem.

Jenny Johnson har komponerat och sytt de folkdräktsinspirerade dräkterna till Idun Guilds medlemmar. Som 90-åring sydde hon sin sondotters brudklänning. ”Det var ett hedersuppdrag och det finaste jag sytt”, berättar hon. Då kan hon jämföra med att hon varit med och sytt brudutstyrseln åt den blivande drottning Ingrid av Danmark. Jenny vistades i Sverige ett par år runt 1935.

Ett cafebesök och ett förstrött bläddrande i en lokal telefonkatalog kom att så småningom ge svaret på varthän Margarethas mormors moster, Böss Greta Svensdotter tagit vägen. Ingen hade hört från henne sedan hon emigrerade från Järna år 1900.

I telefonkatalogen fanns sida upp och sida ner med svenska namn. Men man hade inte, som brukligt är i Amerika en initial mellan förnamnet och efternamnet. I stället hade många en initial före förnamnet som kanske skulle kunna vara begynnelsebokstaven till ett gårdsnamn. Efter att ha skrivit till några av adresserna i telefonkatalogen för att få veta om det var dalfolk som bodde där, så fick Margaretha svar från Flo Stina Larsson, född 1889 i Amerika. Visst var det dalfolk som bodde i Alma Center.

Så småningom ställdes också frågan om Flo Stina hört talas om Böss Greta Svensdotter. Visst hade hon det. Böss Greta hade varit gift med Flo Stinas farfar. Med Flo Stinas hjälp kunde Margaretha senare besöka Böss Gretas grav. Gravstenarna kan ge svar på många frågor och Margaretha har sett fler gamla gravstenar i Amerika än hemma i Sverige.

Med avsikt har jag i denna recension nämnt värmlänningarna i boken, men det finns många intressanta skildringar av möten med emigranter och emigrantättlingar från Dalarna, Gästrikland och andra landskap. Från Gästrikland emigrerade Margarethas farbror Gustav Hedblom. Om honom handlar kapitlet ”Slaktarpojken som blev industrimagnat i Detroit”.

Gunnel Kvarnström, Karlstad