Borgviks järnbruk utveckling och nedgång 1840-1924

Av Sven Hugo Borg. Redigering, layout, teckningar: Tore Andersson. Utgiven av Borgviks hembygdsförening, Herrgårdsvägen 9, 664 95 BORGVIK, 1998. ISBN 91-630-6970-9. Format: 22×24 cm, 215 sidor, Arkivkopior, fotografier, kartor, ritningar, teckningar. Källförteckning. Bokens framsida: Vattenhammare. Teckning av Ferdinand Boberg 1921.

Boken är ett stycke industrihistoria. Den historiska skildringen börjar med uppgifter och data från 1600-talet. Historiken är koncentrerad till järnrörelsen i Borgvik. Den utgör ett komplement till tidigare utgiven litteratur om Borgvik. Förf har 35 år i stålbranchen bakom sig och var vid pensioneringen verkst direktör inom Uddeholms AB, vilket borgar för sakkunskap i ämnet.

Den stora utvecklingen vid bruket skedde enligt förf 1840-1900. År 1924 avvecklades järnrörelsen. Det är den mellanliggande tiden boken huvudsakligen handlar om. Innehållet vittnar om en mycket noggrann forskning i de värmländska arkiven och arkiv på bl a Tekniska Museet. Den är rikligt försedd med tekniska uppgifter i form av ritningar, tabeller och diagram samt produktionsstatistik. Den är försedd med personskildringar, samt en tabell över skildrade personer med levnadsdata, samt förteckning över ägare och chefer vid Borgviks Bruk. Bl a ges uppgiften att Arkivcentrums i Karlstad arkitekt, Bror Almquist föddes i Borgvik 1864. Boken är dessutom försedd med en tabell över äldre mått och vikter samt en ordlista. Där förklaras t ex vadbruskar och en slabat är för något.

Att göra en heltäckande beskrivning över innehållet skulle täcka flera sidor. Jag nöjer mig med urval. 1855-1866 byggdes ”rallvägen”, en ca 1½ km lång hästdragen järnbana med 891 mm spårvidd mellan Värmeln och Vänern. Det fanns senare planer på en järnvägsförbindelse med Karlstad. Eljest transporterades mycket järn sjövägen. Borgviks AB var delägare i Persbergs Gruvaktiebolag. Kolning beskrives. Gamla verktyg är avbildade med teckningar och foton. En perspektivteckning över Hyttan finns, dvs den det nu enbart finns ruiner kvar av. Den 3 oktober 1922 blåstes järn för sista gången. Förf berör även traditionen att delar av Eiffeltornet skulle komma från Borgvik.

Här och där finns personskildringar insprängda. Lite folktro finns även med, bl a hur förf räddades från ”näcken” i 4-årsåldern. Borgviksälven var en farlig lekplats.

Det är en grundligt skriven bok, säkert mycket njutbar för teknikern, men även humanisten finner en hel del av värde. För släktforskaren finns de många personuppgifterna. En viktig del av Borgviks och Värmlands industrihistoria.

Bernhard Granholm