Imponerande samling av värmländska medeltidsbreven

Halvar Nilsson: ”De värmländska medeltidsbreven”. Kungl Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.

Denna recension har tidigare varit införd på NWT:s kultursida 1998-04-23 och återges här med recensentens medgivande.

Att Värmland är ett jämförelsevis ungt landskap visas av det medeltida diplommaterialet. Av det rikssvenska beståndet på cirka 20 000 brev är bara 338 värmländska. (Med brev eller diplom avses vanligen juridiska dokument, t ex dombrev, köpebrev eller testamenten. Brev i modern mening är sällsynta, men de förekommer också, särskilt mot medeltidens slut.)

Dessa gamla dokument på pergament (d v s skinn) eller papper är naturligtvis en ovärderlig källa för forskare som sysslar med det medeltida Värmland. Inte bara historiker utan också släktforskare och filologer har mycket att hämta ur breven.

Imponerande

Till all lycka och bekvämlighet finns de nu i bokform. Vår störste expert på medeltidshistoria, lektor Halvar Nilsson, har med imponerande kunskap och noggrannhet samlat och kommenterat De värmländska medeltidsbreven. Kungl Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur står som förläggare (distr A&W International).

Redan 1995 förelåg breven i form av en arbetsrapport från Högskolan i Karlstad, men ”tyvärr präglades denna utgåva av den stora tidspress som hade föregått den. Jag kunde strax upptäcka åtskilliga ofullständigheter och felaktigheter”, skriver Nilsson. Nu (d v s 1997) har alltså åtskilliga tillägg och rättelser gjorts, och den nya upplagan innehåller dessutom en karta över Värmland med de medeltida ortnamnsformerna.

Urkunderna återges i kronologisk ordning och oftast med dateringsort utsatt. Bara i några få fall återges de i sin helhet; vanligen återberättas innehållet i sammandrag, s k regest.

Viktigast

Ett undantag görs bl a för det kalligrafiskt vackra brevet 5/4 1268, som avbildas på skyddsomslaget. Det kallas ”det viktigaste värmländska dokument som utfärdats under medeltiden” och återges både på latin och i översättning. Innehållet är ett gåvobrev: lagmannen Höld och hans maka Margareta donerar – ”för sina själars frälsning” – Arnön och tio gårdar till Riseberga kloster. Donationen, skriver Halvar Nilsson i kommentaren, ”är en av de största som gjorts i svensk medeltid av personer nedanför tronen”.

Dåtidens mått och företeelser, t ex löp, omfärd, gengärd, avgärdstorp, förklaras i anslutning till dokumenten. Det hade nog varit befogat att också ha dem i tabellform.

Bra register

Volymen avslutas med nyttiga ortnamns- och personregister. Här kan man fundera över förnamn som av någon anledning försvunnit: Byting, Härlek, Höld, Hälv, Benike, Henike (som i Hennickehammar ?) m fl.

Man kan också här konstatera att dagens ortnamn inte alltid har den bakgrund de ser att ha. Ullerud är inget rud-namn, en tidig form är Ulleröy. Botlilsäter på Näset hette ursprungligen Bödillsäther (boställe för bödeln ?). Mest förvanskat är ändå Höglunda, som äldst skrevs Hölöne.

Slutligen: Halvar Nilsson hör till dem som anser att ”värmsk lag”, den medeltida Värmlandslagen, verkligen gått förlorad. Elsa Sjöholms teori att den fortfarande existerar, men under namnet Dalalagen, vill han inte acceptera.

Knut Warmland