Från Gustavas finnbygder
”Den svarta piskan En berättelse om nainsfinnarna och bruket.” av Valter Berg. 1995, 118 sid. Kan köpas för 125 kr från författaren, adress Gustavsfors Magerås, 68391 Hagfors.
En intressant lokalhistorisk bok har kommit ut i Hagfors. Den är såväl person-, bygde- och industrihistorisk skildring. Byn Nain ligger nära gränsen mellan Hagfors och Malungs kommuner invid sjön Nain utmed vägen mellan Geijersholm och Yttermalung. Boken är indelad i två delar. Del I börjar med en beskrivning av hur svedjefinnen Per Pålsson Hakkarainen från Savolax tillsammans med sin hustru Annika Olofsdotter kom till trakten i början av 1600-talet. I allmänt tal kallas han Per Hakkran. Början av parets vistelse i Nain var besvärlig; deras ria brändes ner minst två gånger, först av dalkarlar och sedan av ekshäringar.
Det finns sägner och myter kring Per Hakkran, men författaren framhåller att Per förekommer i flera dokument och har verkligen funnits. I boken beskrivs sedan hur generationer framåt levde. I släktleden föddes flera barn med nyodlingar och hemmansdelningar som följd. Tvister mellan syskon förekom.
Det beskrivs vidare hur de på 1720-talet kom i kontakt med Uddeholms bruk och brukspatron Bengt Gustaf Geijer. Denne beskrivs som en godhjärtad man men boken skildrar även böndernas hårda liv under bruket.
Bland de hårda villkoren fanns koltvånget, vilket innebar att bönderna skulle leverera kol till järnbruken. Geijer utvidgade sina ägor. År 1746 fick han Bergskollegieprivilegier för två hamrar med vardera två härdar halvannan mil söder om Nain. Det nya bruket fick namnet Gustavsfors efter kronprins Gustav, blivande Gustav III, vilken föddes det året.
Författaren skildrar hur koltvånget tillämpades i praktiken. Hemmansägarna i Nain var skattebönder. Även sådana var skyldiga leverera kol. Författaren skildrar hur en kolmila restes, hur man kolade och hur kolet transporterades till bruket. Skildringen vittnar om de problem och mödor man ställdes inför.
Till bruket hörde även en brukshandel och nainsbornas förhållning till denna med stigande skuldsättning. När barnen till Bengt Gustaf Geijer övertog Uddeholms bruk bildades ett bolag. Tidvis förekom misskötsel av verksamheten. På 1750-talet hade svedjebruket bland bönderna i Nain i huvudsak upphört. Man fick förlita sig till små steniga åkerlappar. Vissa år drabbades man av missväxt. Ytterligare tvister i domstolar förekom. Här finns dramatiska utdrag ur protokollen.
Del II utgörs av en översiktlig bebyggelse- och industrihistorisk skildring. Den innehåller detaljerade kartor över byn med omnejd.
Författaren har för bägge delarna använt sig av egen och andras forskning i kyrkoarkivalier, domböcker och bouppteckningar. Han har hämtat flera uppgifter även från Uddeholmsbolagets arkiv i Värmlandsarkiv i Karlstad.
Men han har funnit arkivalier även på oväntade platser. I samband med en reparation av herrgårdsbiblioteket kom författaren på en hel vägg klädd med sidor från en avräkningsbok från 1746. Det finns också stora luckor i arkivmaterialet fram till 1752. Från och med det året är serien avräkningsböcker i huvudsak obruten. Tidpunkten sammanfaller med Emanuel Geijers tillträde år 1753 då bruket åter blev ett blomstrande företag efter några års vanvård.
Boken avslutas med familjetabeller. Den är detaljerad, men hade vunnit i tydlighet om personerna numrerats så att man lättare kunnat se var nästa generation för respektive barn börjar. En stamtavla hade också givit större överskådlighet.
Boken har ingen notapparat. Denna brist är måhända ett offer på populismens altare. Avsaknaden av fotnoter gör dock inte boken ovederhäftig.
Där källorna är myt och sägen har detta angivits. Läsaren borde själv kunna bedöma rimligheten i till exempel att Per Hakkran uppges ha blivit 150 år. Författaren anger här en sägen som källa. Boken har en källförteckning för såväl arkivalier som tryckt litteratur. Här finns många värdefulla tips till vidarestudier.
Flaggskeppet i litteraturförteckningen är väl förre riksarkivarien Ingvar Anderssons ”Uddeholms historia” från 1960. Man kan generalisera genom att påstå att då Andersson skildrar Uddeholmsbolaget ovanifrån, så gör Berg en skildring underifrån. Den senare är ett utmärkt komplement till den förra. Sammanfattningsvis: Den som är intresserad av värmländsk brukshistoria, svedjefinnars levnadsvillkor eller har anpersoner i Nain bör läsa boken.
Bernhard Granholm