Kvinnor, män och barn på 1800-talets landsbygd.

av Beata Losman

Livsöden för människor födda i Väse församling Värmland 1800-1840. Göteborgs universitet 1986.

Boken beskriver livet i 1800-talets bondesamhälle. Varför just Väse valts säger Beata Losman vara dels att kyrkoböckerna i Väse är ovanligt bra förda och dels att det är och varit en stor församling med varierande möjligheter till försörjning där läget mellan Karlstad och Kristinehamn är av betydelse.

Fattigvård, rotehjon, utomäktenskapliga barn, läsundervisning är några av rubrikorden i innehållsförteckningen.

Flera enskilda personers livsöden beskrivs och kommenteras – ett personregister skulle varit till god hjälp för släktforskaren. Boken är dock allmängiltig. Den ger övergripande sammanfattningar och förklaringar till livsvillkoren.

Intressant är funderingarna kring hur man såg på barnen i 1800-talets samhälle: Idéhistoriker har påstått, att man för några hundra år sedan i Västeuropa knappt betraktande barn som människor. De var fruktade som ett vilt element, som måste kuvas och civiliseras. Föräldrarna hyste inga ömma känslor för sina barn, de skulle helst hållas ur vägen. Tyvärr skulle nog en framtida läsare av dagens debatter kunna komma till samma resultat för vår egen tids inställning till barn. Uppfattningen om barndomen som en lycklig tid, i sekelskiftets Sverige återspeglad i Ellen Keys skrifter och Carl Larssons målningar, skulle då bara vara en drömd parentes i barnens hårda verklighet. – Men det finns förvisso belägg för att föräldrar förr i tiden älskade sin barn och sörjde när de dog. (s 47, under rubriken ”Familjeliv ur barnperspektiv”). Författarinnan konstaterar att stora barnkullar inte behövde innebära att man kände mindre för barnen. Kärleken till barn följer inte matematikens regler, den behöver inte bli mindre därför att den delas med fler.

En faktafylld bok skriven med känsla och respekt för den enskilde. (Landsarkivet i Göteborg).