Gårdshistoria i årsringar

Av Bo Hansson

Om man känner till en byggnads ålder, kan man med traditionell släktforskning ta reda på vilka som var brukare eller ägde gården när huset byggdes. Vi kan också få reda på lite om kulturtraditionerna vid den tiden.

Arbetet med släkt- och lokalhistoria är som ett stort pussel där bitar saknas. Du hittar aldrig alla, men ju fler du finner desto bättre blir bilden. Med hjälp av digitala hjälpmedel har vi under senare år fått tillgång till fler originalkällor och med DNA får vi fakta. Årsringsdatering av timmer, som är en exakt metod för att fastställa avverkningsåret, är ännu ett hjälpmedel som ger säker information. En rolig hobby med en tråkig baksida, husens omtalade ålder är ofta överdriven.

Årsringsdatering – arbetssätt
Metoden kallas dendrokronologi, där dendro står för trä och kronologi betyder tidsföljd. Nyckeln till årsringsdateringen är att ha bra referensprover, eller lite förenklat en samling tidigare tagna prover som överensstämmer med växtligheten i det område du verkar. Sådana finns gratis i den internationella databasen ITRDB (https:// www.ncei.noaa.gov/products/paleoclimatology/tree-ring) och hos personer som yrkesmässigt eller oftast på hobbybasis sysslar med provtagning och dendroanalyser. Traditionen är lite olika i Sverige mot i Norge där jag främst verkar. När vi startade Norges största projekt på Trysil Finnskog 2020 fanns bara 16 norska referenser, medan det i Sverige finns långt över 300. Vi fick därför med hjälp av vår lärare göra egna referenser med några svenska som grund, i tillägg till våra egna prover. Årsringsdatering är ingen ny metod, men dataåldern har förenklat den betydligt, så att många kan göra det själva. Proverna tas i första hand på fura och gran som är de vanligaste byggmaterialen. Längre söderut finns också referenser för bl.a. ek.

Goda somrar ger bredare ringar
Varje år bildas en ljus och en mörk årsring på trädet. Dessa varierar från år till år beroende på geografi, temperatur, nederbörd och beroende på trädslag. För timret i en dalgång kan man därför inte alltid använda samma referenser som på ett berg och inte samma för fura och gran.

De bästa och enklaste möjligheterna ges när man renoverar ett hus och kan kapa en skiva av en timmerstock. Då ser man alla ringarna och har möjlighet att mäta från flera håll. Det vanligaste är att man använder en tillväxtborr, liknande de som skogsbruket använder med en innerdiameter på 5-6 mm. På senare tid har grövre borrar börjat användas som kan ge tydligare svar, men de ger större skador på timret. Provet tas rakt mot kärnan och företrädesvis från byggnadens insida som är i bäst skick, då det är de yttersta ringarna som visar avverkningsåret. Det optimala är att underbarken sitter kvar, då den är det sista som bildas före trädets avverkning eller död. Rundtimmer är enklast att jobba med då man lättare kan ta ett prov rakt mot kärnan. På bilat timmer måste de tas på sned, så man får med flest antal årsringar. Där kan mätningen också vara knepigare om det inte blir rakt eller om yttre årsringar saknas.

Analysen
Borrproverna limmas på en träplatta för att torkas och slipas ner till mitten, slutligen med väldigt fint slippapper (400) som underlättar mätningen. Sen lägger man dem på en fotoscanner och förstorar kraftigt, så att man får en tydlig bild när det 5 mm breda provet täcker hela dataskärmen (>3600 dpi).

Med prover som har minst 60-70 årsringar är variationerna så stora att mönstret (på liknande sätt som butikernas streckkoder) kan identifieras efter mätning med hjälp av ett dataprogram. Resultatet lyfts sen över till den databas med referensprover som du själv lastat upp och kan där jämföras mot referensproverna. Till detta använder du en standard-PC, en fotoscanner och de nämnda mät- och databasprogrammen. På www.cybis.se finns både gratis instruktionsfilmer och programvara att ladda ner till en symbolisk engångskostnad.

Norges största lokala dendroprojekt
Projektet på Trysil Finnskog pågick under tre år och genomfördes i ett samarbete med tre hembygdsföreningar (Historielag). I förarbetet använde vi det norska historiska byggnadsregistret i databasen SEFRAK. Där kunde 127 byggnader identifieras som skulle vara äldre än 1850. För att få mer kunskap gick vi också igenom Riksarkivets digitala brandförsäkringar. Speciellt letade vi efter spår av skogsfinska byggnader med skorstenslösa rösugnar. Jobbet utfördes ideellt, men med kostnadsersättningar och tog 1800 timmar fördelade på tre år. Huvudfinansiär var motsvarigheten till Länsantikvarie/Länsstyrelse.

Hembygdsföreningarna kontaktade ägarna och informerade om projektet. I en första omgång togs tre prover per byggnad. Om de gav ett enhetligt resultat var vi nöjda, annars åkte vi tillbaks och tog fler, som mest 28 stycken. Återbruk av gammalt timmer visade sig vara vanligt, liksom tillbyggnader och reparationer. Efter tips från ägarna och av vad vi själva såg blev fler byggnader provtagna, 185 stycken, trots att 10% av de ursprungligen planerade var rivna. Av de undersökta husen var 60% yngre än vad som antagits, bara en handfull var äldre.

Det viktigaste resultatet var att ägarna visade stort intresse och i många fall fick bättre insyn i sina byggnaders kulturvärde. Flera har efteråt startat byggnadsvårdsprojekt, samtidigt som hela lokalsamhället blivit engagerade och pratat om den lokala kulturskatten. Det har också ökat aktiviteten i historielagen.

Finnarna tog seden dit de kom
På de norska finnskogarna finns inga kända byggnader från 1600-talet, men här fann vi 20 från 1700-talet. Den äldsta som nu daterats är en stolpbod från Søndre Tørberget, där första våningen är timrad av fura från 1706-1709, med en påbyggd våning av grantimmer från 1769. Från samma gård är en mjölkbod (kyl) från 1725 och ett bostadshus från 1747 bevarade, men flyttade. Bostadshuset i sig är unikt och har fått namn ”Larsstua” efter den förste i byn med namnet. Lars Olsson Kaikelainen kom på 1740-talet från Kindsjön i Södra Finnskoga och gifte sig 1752 med Berte Persdatter Kuosmainen, änkan efter Anders Mattisen Suuroinen som byggde huset. Gården var välbärgad och huset sannolikt det äldsta beviset här för att man inte byggde en rökstuga, utan ville visa omgivningen att man kunde bygga minst lika stort och fint som de norska bönderna. Skogsfinnarna i Trysil var unika på det sättet att de alla ägde sina gårdar. Utifrån projektet kan man också dra slutsatsen att de flesta byggnaderna var lika på finnskogen och i jordbruksbygderna, men att forskningen fokuserat på skillnaderna.

Alla de äldsta byggnaderna var timrade av fura som har frisk ved längre, men 60% av de undersökta var av gran. I byn Storsvea, 15 km från gränsen mot Norra Finnskoga var allt byggt av gran, längs älvdalen på Lutnes intill Långflon var det bara 20%. Svedjebrukarna sökte sig till den mer näringsrika moränen i granskogarna där de brände markens förna som de sådde sin buskråg i. Genom kartläggningen av torkhus och genomgång av tiondemantal ser vi också att finnarna startade åkerbruk redan de första åren på plats, för att ha fler ben att stå på i näringsproduktionen, vid sidan av det viktigaste levebrödet, husdjurshållningen.

Spridningseffekter till Värmland
När den norska TV-filmen om den skogsfinska migrationen ”Fremmed blod” producerades 2018/2019, filmades några sekvenser i Dalarna, Västmanland och Värmland. Släkterna Kuosmainen och Raatikainen följdes från Finland, via Sverige till Norge. I anslutning till det togs prover av två härbren på gården Kossila (Kuosmainens gård) i Röjden, Södra Finnskoga. Det yngre hade stockar från 1839-1852, men också en återanvänd från 1730. Det äldre var byggt efter 1804. De skapade fina kulisser i filmen, tillsammans med basturuinen. Filmen är även i Sverige öppen att se på nätet: https://tv.nrk.no/program/KMTE30002419.

Vid FINNSAMs och Hembygdsföreningarnas skandinaviska konferens i N och S Finnskoga 2019, togs prover från den gamla ladan på Tomta, hembygdsgården i Skråckarberg. Timret var avverkat 1762.

Skräddarstugan i Järpliden har en vedbod av äldre timmer från 1753, med reparationer gjorda omkring 1821.

I Norra Finnskoga finns på Fallet i Storberget ett ”stabbur” och en lada från 1852 och 1861, samt en gammal bod ”där nere” daterad till 1839.

Byn Rådelsbråten i Värmlands nordvästra hörn har en gammelstuga, som även varit byns butik, daterad till 1857 och en bod från 1825 med takreparationer gjorda 1862 på gården Jorsla.