2023_4

En karelsk familj i Storfors

av Joel Pälvärinne

Nästan femton år har passerat sedan jag tog en omväg för att besöka mina förfäders gravar för första gången. Det var ett tidigt steg i sökandet efter svar på en av många frågor: varför kom familjen Pälvärinne till Sverige?

Min farfar Nikolaj och hans syskon Soja och Valtter föddes på 1920-talet i området Suojärvi i dåvarande finska Karelen. När Sovjetunionen anföll området i november 1939 drevs familjen på flykt. Nikolaj, Soja och Valtter och deras mor Tatjana tog sig till fots genom snön till en uppsamlingsplats och fördes västerut. Min farfars far Stepan stred som frivillig i fjärrskidpatrullerna i slaget vid Tolvajärvi och vid Kollaafronten.

Efter vinterkriget och fortsättningskriget var familjen Pälvärinne och 400 000 av deras karelska landsmän internflyktingar på olika orter i Finland. Som längst stannade de sju år i Kauhava i Österbotten. Men berättelsen om vinterkriget och flykten från Suojärvi förklarade inte varför familjen Pälvärinne tog sig till Sverige 1948. Finländarna som kom till Sverige efter kriget var normalt sett arbetskraftsinvandrare, inte flyktingar.

Av syskonen från Suojärvi har Soja varit i livet ända till hösten 2023. Hennes föräldrar kom från byn Pälväjärvi, i socknen Porajärvi, i ryska Karelen. Karelarna är ett folk som varken haft ett eget land eller etablerat skriftspråk. De har konstant splittrats mellan stormakterna Sverige och Ryssland. I början av 1900-talet var Porajärvi en fattig avkrok där folket livnärde sig på småskaligt jordbruk, fiske och jakt. Analfabetismen var mycket utbredd och varje opinion om undervisning och myndighetstjänster på karelska undertrycktes. I den treåriga folkskolan undervisades på ryska – området var i praktiken trespråkigt, eftersom karelarna också behärskade finska. Språkfrågan och de återkommande gränsförskjutningarna medför förstås särskilda bekymmer för den som närmar sig ämnet utifrån.

Frändefolkskrigen
Efter oktoberrevolutionen rådde ett maktvakuum som också påverkade Finland. Landet förklarade självständighet från Ryssland och inbördeskrig utbröt. Nationalistiska krafter siktade på att utvidga Finlands gränser och att undsätta det karelska ”brödrafolket” från bolsjevikernas välde. 1919 inleddes ett av de finska ”frändefolkskrigen” där finska och karelska frikårer stred mot bolsjevikerna i Östkarelen. Porajärvi socken anslöt sig till Finland och stod under finsk administration tills ett fredsfördrag slöts mellan Ryssland och Finland, det s.k. Tartufördraget. Ett av villkoren i fördraget var att Finland skulle återlämna de ockuperade områdena till Ryssland. Så skedde i februari 1921.

Under hösten och vintern 1921-1922 gjorde tusentals östkarelska bönder väpnat uppror mot bolsjevikerna med understöd av finska frivilliga. I samband med upproret flydde omkring 11 000 östkarelare till Finland, däribland Stepan och Tatjana Pälvärinne. I Suojärvi blev Tatjana arbetare inom den växande skogsindustrinäringen. Stepan fortsatte sitt värv som byggnadsarbetare och uppförde familjens hus på sin fritid, i typisk karelsk stil: ett timmerhus i två våningar, med bastu i uthuset. Hösten 1939 brände han ned huset så att inte ryssarna skulle kunna ta det.

Sommaren 1941 gick Finland på nytt i krig mot Sovjetunionen. Under den sovjetiska reträtten brändes Pälväjärvi och många andra byar i Östkarelen till grunden. Sedan 1944 är merparten av finska Karelen under rysk överhöghet. Enligt fredsvillkoren ställdes hela finska statsapparaten under sovjetisk insyn. Det innebar att flyktingarna från Östkarelen, som tidigare varit ryska medborgare men numera räknades som statslösa, riskerade att utlämnas till Sovjetunionen. Sverige var det enda säkra landet inom räckhåll för de ”ryska” flyktingarna. Flyktrutterna hemlighölls och finska statspolisen, som blivit kommunistiskt orienterad efter krigsslutet, var dem hack i häl.

Flykt till Sverige
Flykten till Sverige hade alltså ingen omedelbar koppling till vinterkriget och fortsättningskriget. Skälet till att familjen Pälvärinne fick uppehållstillstånd i Storfors 1948 var snarare dessa frändefolkskrig som började 30 år tidigare. Omkring 1000 östkarelare tog sig till Sverige av liknande anledningar. Till en början avvisades många asylsökande med ryskt ursprung eftersom de misstänktes för att vara sovjetiska spioner. Men när den sovjetiska kontrollkommissionen i Finland började kräva utlämning av civila på hösten 1947 mjuknade den svenska attityden, och de flesta beviljades asyl.

Östkarelen drabbades skoningslöst av tvångskollektiviseringen och Stalinterrorn på 1930-talet – proportionellt sett blev fler i Östkarelen avrättade än i övriga delar av Sovjetryssland. Under terrorn var alla möjliga kopplingar till Finland förenade med livsfara. Släktingarna som stannade i Porajärvi socken drabbades också. Detaljerna om deras öden är dock fortfarande okända. Personakterna förvaras i ryska FSB:s arkiv och för att få tillgång behöver man bevisa släktskap. När jag började mitt arbete var inga namn kända bakom gränsen. Resan som började på kyrkogården i Storfors har lett mig till ryska kyrkoböcker och arkiv för att söka efter de som en gång levde. Än så länge har jag bara nått till 1924… och den ridå som sänktes i februari 2022 har inte underlättat.

När svenska staten skulle placera ut de östkarelska flyktingarna bad många att få komma till områden som liknade platserna de hade lämnat. Så hamnade familjen Pälvärinne i de värmländska skogarna. När de inte arbetade på rörverket i Storfors var de verksamma i skogsnäringen eller sålde mattor. Till denna lilla ort kom också flyktingar från länder som Jugoslavien, Italien, Ungern och Estland. Min far som växte upp i Storfors på 1950-talet ställer sig ibland frågan – hur kommunicerade vi med varandra? Det löste sig på något sätt…

En flykt blev en klassresa
Av min finsk-karelska släkt blev det två generationer av industriarbetare, en generation av lärare och tandläkare, och min generation fortsatte på liknande spår. Orter byttes: Borås, Linköping, jag studerade i Lund och började arbeta i Göteborg. Det kanske kan kallas för en klassresa. Men så minns jag vad Soja berättade i sin lägenhet i Karlstad – hennes morfar var tjänsteman i skolnämnden i Porajärvi fram till 1921, när bolsjevikerna stängde de finska skolorna… Historien går uppenbarligen i cirklar.

Sojas åttiofemårsdag firades på Dömle herrgård, visst har vi sjungit Värmlandsvisan på de sällsynta släktträffarna och nog har jag fångat gädda i Fryksdalen. 1973 flyttade mina farföräldrar tillbaka till Finland, och där tillbringade jag min barndoms somrar. Efter tjugo år flyttade de till Sverige igen. Flyktingens öde är tydligen att inte känna sig hemma någonstans. Men nu ligger de begravda där i Linköping, min hemstad, och sedan 1993 är det jag som ser på Finland med nostalgi i blicken.

Platserna blir till sist många. Mina vägar i forskandet om det förflutna följer axeln Mölnlycke – Helsingfors – Petrozavodsk. På andra sidan Östersjön är exilfrågorna en ofrånkomlig del av de nationella berättelserna. Jag har etablerat kontakt med ättlingar till andra från Pälväjärvi och får hjälp av vänliga karelska damer att leta i kyrkoböcker från förra sekelskiftet. Det händer att historien gör sig påmind även där jag befinner mig: mannen som kom undan undergången i Stalins läger arbetade ju på fabriken som jag passerade tidigare idag!

Nyligen blev jag ombedd om hjälp att leta efter en viss Isajev från Rukajärvi, som också kom till Storfors omkring 1948. Så slog det mig, varför inte också ta reda på något om familjen Pälvärinnes historia på orten – jag vet ju bara att Stepan och Tatjana är begravda där. Det ledde till erbjudandet att skriva denna berättelse som började i Östkarelen och Finland. Den tidigare okända släkthistorien är fortfarande full av luckor, men den krokiga vägen till Värmland var uppenbarligen en knut som ville bli löst.

Familjen Pälvärinne i Storfors omkring 1957. De flesta av de vuxna på fotografiet kom till Storfors från Finland 1948 och arbetade på rörverket.