2023_3

Norra Råda socken och hemmanen
Östra och Västra Råda

av Lars Erik Westlund

Råda kyrka och socken

Råda var ett av de ortnamn som i äldre tid utsattes för en verklighetsfrämmande tolkning i de lärda kretsarna. Filipstadsprosten och Värmlandsskildraren Erland Hofsten ansåg vid 1700-talets början att bl.a. sockennamnet Råda i Älvdals härad visade att folkslaget reudigni, som den romerske historieskrivaren Tacitus omnämner i sin Germania (98 e.Kr.), hade bott i Värmland; för Hofsten blev det latinska reudigni därmed liktydigt med ”Rådingar”. Hofstens idé härrörde från läromästaren Olof Rudbeck, som några decennier tidigare i sin Atlantica hade sammankopplat reudigni med t.ex. ”Reudinge Hundari i Westergiötland” och ”Reuda i Warmans-land” (Värmland), varvid Rudbeck med det senare nog närmast avsåg (Södra) Råda. Även Erik Fernow observerade Rudbecks uttydning och anmärkte i sitt Archivum Wermelandicum. ”Här lärer menas Råda, och då blifver i Wermeland många namn på Rud och Råd, både simplicia och composita”, både osammansatta (enkla) och sammansatta. I överensstämmelse härmed har han i registret till samma handskrift noterat om Råda socken i Älvdalen: ”namn af Reudigni”. Enligt Tacitus levde reudigni i närheten av bl.a. anglerna och langobarderna (innan dessa drog sig västerut respektive söderut), varför det förefaller som om stammen reudigni rätteligen hörde hemma i nuvarande Schleswig-Holstein och det angränsande Sønderjylland.

Fjärran från rudbeckianska etymologier har den moderna ortnamnsforskningen fört Råda till den grupp jordnära ortnamn som innehåller ett ord för ’röjning’, bildat till ett verb med den föreslagna innebörden ’skaffa undan vissa slags konkreta hinder såsom vegetation och stenar, där människor skall vara verksamma eller färdas’. Som efterled är denna namntyp vanligt förekommande i Skåne- och Götalandskapen jämte Värmland (som historiskt sett är att räkna till Götalandskapen) samt i sydöstra Norge och uppträder på lite skilda sätt i olika delar av detta område: -red, -rud (i bl.a. Värmland och Norge), -ryd och -röd. Till samma grupp hör också det osammansatta Rud(a) liksom bl.a. Råd(a). I de äldsta skriftliga källorna skrivs Råda socken i Älvdals härad ”Rode soken” (1503), ”rudde soken” (1535) etc. och hemmansnamnet Råda i samma socken ”rudda” (1535), ”rudha” (1540) etc. I äldre tid och ännu i början av 1900-talet var emellertid det lokala uttalet , och på detta sätt uttalas hemmansnamnet Råda i grannsocknen Ekshärad än i dag av bygdens infödda befolkning. Namnet Norra Råda tillkom först 1886 för att särskilja församlingen och socknen (kommunen) från den andra församlingen med namnet Råda i dåvarande Karlstads stift, d.v.s. Råda i Visnums härad eller Södra Råda som den hädanefter kom att benämnas.

Allmänt skall namntypen utgöra ett yngre skikt av ortnamn, minnande om nyodling o.d. i redan sedan tidigare bebyggda trakter, men som ändå i vissa fall kan ha rötter ned i vikingatid (yngre järnålder). Numera åtskiljs i ortnamnsforskningen emellertid namnelementet -rud från -ryd, -red och -röd (de båda sistnämnda betraktade som lokala varianter av -ryd). Samtliga anses visserligen vara besläktade, utvecklade ur ett fornsvenskt antaget riudh med betydelsen ’röjning’, men enligt en hypotes lär namnen på -ryd etc. även ha ”en allmännare innebörd ’öppen plats, öppen mark’”. Denna senare namntyp anses också vara äldre; namnen med -ryd skall till viss del vara vikingatida men huvudsakligen medeltida medan namnen med -rud är medeltida eller yngre, dock med undantag för de osammansatta namnen som i vissa fall kan vara äldre.

Att sockennamnet Råda i bl.a. Älvdals härad är en biform till -rud med innebörden ’röjning’ fastslogs redan i början av 1900-talet av Adolf Noreen. Namnets bakgrund berörs i Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Värmlands län (SOV) 14 (1938), som bygger på ett av bl.a. Noreen författat manuskript, där det sägs att sockennamnet (Norra) Råda säkerligen är givet efter hemmanen Västra och Östra Råda, där kyrkan ligger, ”ehuru dessas namn icke med säkerhet är belagt före 1535”. Råda uttyds ’röjning’ i pluralis. I en några år yngre artikel (1941) uppger Gottfrid Kallstenius, en annan av författarna till SOV 14, att sockennamnet, en form av ett ord med betydelsen ’röjning’, ”närmast” är givet efter ”den gård Råda, där kyrkan ligger”. Harry Ståhl har sedan (1953) intagit samma position som SOV 14: sockennamnet är ursprungligen pluralis av ett ord för ’röjning’ och lånat från Västra och Östra Råda. I SOV 1 (1984), den sent utgivna inledningen till serien, konstaterar Birgit Falck-Kjällquist, med hänvisning till SOV 14, att sockennamnet Råda är givet efter hemmansnamnet Råda, men säger också att sockennamnet ”kan gå tillbaka på” rud eller ruda med betydelsen ’röjning’.

Utsnitt av Anders Kyhlbergs karta av Östra och Västra Råda 1707. Bild från Lantmäteristyrelsens arkiv.

I andra arbeten betraktas sockennamnets härledning ur hemmansnamnen som något oviss eller rentav som mindre sannolik. Redan i en artikel i Namn och bygd 1922 av Erik Noreen, den tredje författaren till SOV 14, förekommer denna tvekan, så också i Bertil Ejders etymologi för Norra Råda i Svensk uppslagsbok (2:a, rev. uppl. 1952) (”troligen”), i samme författares arbete Ryd och rud (1979) (”torde”) och ännu tydligare i Svenskt ortnamnslexikon (2:a, rev. uppl. 2016) (”möjligen”). För Erland Rosell i Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv (1981) framstår det som troligt att tvärtom de båda hemmansnamnen är sekundära i förhållande till sockennamnet; de förra skall ha uppkommit först då platsen ”genom kyrkbygge och prästboställe blev bygdecentrum”. Namnet Råda blir därmed i Rosells uttydning ’(skogs-)röjningars (socken, kyrka)’. Främsta argumentet för denna tolkning tycks vara det faktum att sockennamnet är belagt i 1503 års skattebok (sb 1503), den äldsta bevarade skriftliga källan i vilken socknen nämns vid namn, medan däremot både Västra och Östra Råda saknas i uppräkningen där av de enskilda skatteenheterna. I ett några år yngre arbete av Rosell, Ortnamnen i Värmland (1984), heter det däremot, mer diffust, att kyrkan i Norra Råda ”ligger på en gård med socknens namn” och att sockennamnet Råda ”måhända är en annan form” av rud än rud med betydelsen ’röjning’ eller ’röjningar’.

Av Älvdals härads fyra gamla socknar är (Norra) Ny socken, ’den nya socknen’, eller ”Nysocken” som den alltjämt benämns lokalt, kanske den yngsta – namnet är givet i förhållande till antingen Dalby eller Ekshärad. Också tillblivelsen av Råda socken har sannolikt skett i ett relativt sent skede. För detta talar bl.a. socknens jämförelsevis ringa storlek och dess klart lägre hemmansnumerär än grannsocknen Ekshärad i de äldre källorna liksom dess ställning som annexförsamling åtminstone under 1500-talet och en lång tid därefter. Källäget är sådant att de fyra gamla socknarna i Älvdals härad omnämns till namnet först i sb 1503, men med all sannolikhet avses Ekshärad, Dalby, (Norra) Ny och (Norra) Råda också med de fyra kyrkor som fanns i ”Ekes hærad” (här = Älvdals härad) enligt en senmedeltida förteckning över antalet kyrkor i Värmland och norra Dalsland. Den ingår i en handskrift som innehåller större delen av Magnus Erikssons landslag samt några balkar och smärre stycken hämtade från Yngre Västgötalagen (inte sällan upprepas den felaktiga uppgiften att förteckningen finns i en handskrift av Äldre Västgötalagen) och har (efter Schlyters datering av huvudhandskriften) vanligen hänförts till 1300-talets senare hälft eller slut, men skall enligt en nyare handstilsdatering (Wiktorsson i Dalslands diplomatarium) härröra från slutet av 1400-talet. Om den senare dateringen är riktig måste dock förteckningen föreligga i avskrift eftersom den innehållsligt speglar administrativa förhållanden som gällde betydligt tidigare, under slutet av 1300-talet och början av 1400-talet. (Wiktorsson identifierar f.ö. förteckningens ”Eluahærad” oriktigt med Älvdals härad i stället för det korrekta Älvahärad, omfattande Grava, Hammarö, Tingvalla samt Nedre och Övre Ulleruds socknar.)

Vad gäller sockennamnets ursprung och betydelse kan frånvaron av hemmanet eller hemmanen Råda i sb 1503 inte tillmätas någon betydelse eftersom volymen upptar endast skatte- och kronojord (den redovisar dåvarande marsken Svante Nilssons värmländska förläning) medan Östra Råda enligt tidsmässigt näraliggande källor var ett frälsehemman och Västra Råda ett kyrkohemman. Rosells uppfattning att sockennamnet är äldst, liksom andra uttolkares tvekan om dess relation till hemmansnamnet, lär väl också bygga på förutsättningen att en trakt (av större mått) redan före sockenetableringen hade benämnts ”röjningen” eller ”röjningarna” såvida inte namngivningen skulle ha skett först i samband med sockenbildningen och därmed gett upphov till ett primärt sockennamn, d.v.s. ett namn av samma ovanliga typ som Ny socken. Sådana antaganden förklarar dock inte förekomsten av två Råda-hemman med skilda jordnaturer. Sannolikt har i stället socknen namngivits efter ett vid tiden för dess bildande ännu odelat hemman Råda, som kanske redan då var ett frälsehemman eller i annat fall fortfarande var ett skattehemman (jfr nedan), varvid en mindre del (Västra Råda) avstyckades för tillskapandet av ett kyrkbol, en stom. Också Rådasjön är rimligen bildat till hemmansnamnet och inte till sockennamnet. Av de andra två sjöarna i samma sjösystem har Grässjön föreslagits vara ett primärt naturnamn, förkortat Gräs, som har gett upphov till detta namn på bebyggelsen invid sjön (hemmansnamnet är belagt redan 1438 och 1468), men en motsvarande härledning kan inte komma i fråga för Rådasjön och inte heller för Lidsjön. Den äldre bebyggelse till vilken röjningen (röjningarna) och sedermera bosättningen Råda en gång var relaterad och utgick från kan ha varit grannhemmanet Uved på andra, östra sidan Rådasjön, vilket redan i mitten av 1500-talet var delat i tre brukningar. Enligt vad som får betecknas som en traditionsuppgift, återgiven i samband med en syneförrättning 1722, skall ”i förra tjder” Lidsbron, mellan Rådasjön och Lidsjön, ha utgjort gränsen mellan Gräs och Uved (”Ue”), varefter Nore ”med de flere der Nordanföre liggande hemman wjd Råda Siön” upptagits på Uveds ägor.

Råda var således med all sannolikhet platsen för en kyrka i slutet av 1300-talet och ovisst hur lång tid dessförinnan, men den av socknens kyrkobyggnader som tidigast beskrivs i samtida urkunder är inte äldre än från förra hälften av 1600-talet. Enligt en traditionsuppgift som Emanuel af Geijerstam återgav omkring 1770 skall söder om 1600-talskyrkan, ”åt dalen”, ha stått en kyrka, ”som af hastigt watn har […] ut, sehn den länge ståt”, men det är möjligt att vad som därmed åsyftades egentligen var den kyrkobod ”wed södre porten”, vars flyttning diskuterades på en sockenstämma 1701 ”för watnbråtet skull” och som revs kort därefter. 1600-talskyrkan var belägen i Västra Råda vid gränsen mot Östra Råda, inte långt från där den nuvarande kyrkan står, och skall enligt en obekräftad, men i historieskrivningen kring kyrkan återkommande uppgift, härrörande från protokollet från biskopsvisitationen i pastoratet 1778, ha varit uppförd 1634. Årtalsangivelsen harmonierar endast någorlunda med prosten Bengt Piscators uppgift från 1736/37 att kyrkan då var vid pass 90 år gammal, medan Fridrik Fryxell under senare hälften av 1700-talet uppger, antagligen efter lokala sagesmän, att den var byggd vid pass år 1640 eller på 1630-talet. Förmyndarregeringens anslående av två tunnor spannmål till klockhjälp 23 februari 1639 till bl.a. ”Råda” socken i Värmland torde avse socknen i Älvdals härad och tyda på att kyrkan då var nyligen uppförd. Efter beslut vid biskopsvisitationen i socknen 1745 inleddes i början av 1750-talet byggandet av en ny och större träkyrka, placerad strax intill den gamla kyrkan, som antagligen utdömts framför allt på grund av sin förhållandevis ringa storlek. Den nya kyrkan invigdes (eller togs i bruk) 1755. Några år senare bestämdes på sockenstämman att den gamla kyrkbalken av trä skulle ersättas med en stenmur, ett ställningstagande som låg i tiden men som effektuerades endast långsamt. Redan 1801 förstördes genom åsknedslag den nya kyrkan med alla sina tillhörigheter och följdes så småningom av den nuvarande kyrkan, byggd i sten och först 1835 formellt invigd. 1600-talskyrkan hade på 1770-talet förvärvats av Uddeholmsbolaget och av timmer från den uppfördes sannolikt 1796 ett magasin i herrgårdsparken i Uddeholm. Efter restaurering och invigning är denna byggnad sedan 1960 återigen kyrkolokal, nu under namnet Uddeholms kapell.

Även om ingen äldre kyrkobyggnad än 1600-talskyrkan finns beskriven i bevarade arkivalier omtalas däremot några inventarier som säkerligen har tillhört dess föregångare. I en inventarieförteckning upprättad 1699 upptas en dopfunt av täljsten. Den bör ha varit ungefär samtida med de täljstensfuntar som finns i grannskapets övriga äldre församlingar (Ekshärad, Norra Ny, Dalby, Sunne, Lysvik, Fryksände) och som har daterats till 1200-talet. Täljstensfunten flyttades sedan till 1700-talskyrkan – den är upptagen som enda funt i ett inventarium från 1778 – men gick förlorad vid kyrkbranden 1801; efter branden återstod endast ”en hop gammal spik och annat förbrändt eller skadadt smide”. I inventarieförteckningen från 1778 förekommer också ett rökelsekar, en kvarleva från den katolska tiden. Två snidade och målade figurer, föreställande Jungfru Maria och aposteln Johannes, i den nuvarande kyrkan i Norra Råda stammar förmodligen från ett altarskåp från början av 1500-talet och har satts i samband med kyrkan som föregick den som byggdes omkring 1634. De skulle därmed inte ha varit uppsatta i 1700-talskyrkan då den brann.

Två träfigurer från ett äldre altarskåp i Norra Råda. Foto Riksantikvarieämbetet

Indirekt framträder denna äldre kyrkobyggnad i ett mål vid tinget i Älvdals härad 1608, där en kvinna som slängt en ruttnande djurkropp i sin grannes brunn dömdes att som straff stå naken framför kyrkdörren. Märkligt nog namnges inte kvinnan i domboken men den drabbade grannen bodde i Lid och eftersom någon kyrka ännu inte fanns i Sunnemo bör skamstraffet – schavotteringen – ha verkställts vid kyrkan i Råda. Som institution däremot förekommer kyrkan i Råda i fogderäkenskaperna fr.o.m. 1500-talets senare decennier som av mottagare av kronotionde för inköp av vin, vax och oblater, en ringa ersättning för den del av tionden som före reformationen hade tillkommit sockenkyrkorna. Kyrkan i Råda uppbar vid denna tid årligen vanligtvis en tunna spannmål (korn), som då förefaller ha motsvarat i genomsnitt knappt 1/10 av vad som skulle ha varit sockenkyrkans andel av Rådas tionde om denna skatt fortfarande hade varit en rent kyrklig pålaga. De till namnet äldsta kända kyrkvärdarna i socknen kan likaså knytas till denna kyrkobyggnad, Bengt Nilsson i Östra Råda och Sone Torbjörnsson i Stjärn, vilka har satt sina bomärken under en handling rörande rannsakningen av 1617 års kronotionde.

Genom en skrivelse daterad 27 juli 1630 begärde Bo Ribbing två års skattefrihet för sina landbor ”i Elffuedalen i Roda Sokn och kyrkeby”, vilka genom vådeld hade mist allt vad de ägde av hus och lösöre. Han hade själv gett dem två års frihet på vad de var skyldiga att årligen utgöra till honom och förmodade att kronan i enlighet med gällande lag skulle bevilja detsamma beträffande kronoutskylderna. Begäran villfors följande månad genom ståthållaren Carl Bonde. Bo Ribbing var ägare till Östra Råda, men med benämningen Råda kyrkby avsågs båda hemmanen Råda. Branden i ”kyrkbyn” 1630 skulle kunna ha medfört att även kyrkan lades i aska, allrahelst som olyckan inträffade rätt nära det år som senare anges som 1600-talskyrkans byggnadsår. Mot ett sådant antagande talar emellertid förekomsten i 1600-talskyrkan av de ovannämnda inventarierna, som måste härröra från en äldre kyrkobyggnad, och att ingen temporär skattebefrielse på grund av vådeld beviljades för Västra Rådas del vid denna tid. I en mantalslängd från september 1630 är det också enbart om Östra Råda som skrivaren har noterat ”upbrent alt” – för Västra Rådas del saknas anteckning om att det skulle ha drabbats av brand.

Som ”kyrkby” blev de båda Råda-hemmanen något av en centralort i socknen även om bebyggelsen länge bestod av endast några få bondgårdar. På 1760-talet tillkom ett fast klockarboställe i Östra Råda (ett par tidigare klockare hade bott i hemmanet fr.o.m. 1690-talets början och ungefär trettio år framåt men i egenskap av landbor) och i början av 1770-talet upplät Uddeholmsbolaget en gård i samma hemman till sockenadjunkten (se närmare nedan). Vägen upp genom Klarälvdalen passerade de båda hemmanen, strax söder om dem anslöt tidigt vägen på västra sidan Rådasjön ner mot Sunnemo, vilken förband häradet med bergslagsbygderna, och ett stycke norr om kyrkbyn gick via Norra Skoga vägen över Hinnershöjden till Fryksdalen. En tullstuga (för inrikes handel) uppfördes i Östra Råda på 1680-talet och i mitten av 1700-talet inrättades där gästgiveri med ständigt skjutshåll. Redan 1680 hade Östra Råda varit påtänkt som platsen för en landsvägskrog med tanke på dess läge invid både vinter- och sommarvägarna, men förslaget stupade då på motstånd mot att förlägga en sådan inrättning så pass nära kyrkan. ”Kyrkkrogar” var annars ingenting ovanligt och utskänkning av öl och brännvin förekom likväl också i Råda kyrkby under söndagarna, vilket förorsakade upprepade klagomål och försök att stävja oseden. Helgdagarnas folksamlingar i kyrkbyn medförde socialt umgänge även av andra slag, som kunde vara nog så givande som de religiösa ceremonierna. På en sockenstämma 1701 konstaterades att en stor del av dem som infunnit sig vid kyrkan inte brukade gå in i tid för att höra trosbekännelsen men väl inne lämnade lokalen före välsignelsen. Hot om stockstraff eller böter ansågs kunna råda bot på ovanan. Vid samma tid klagades det också över det buller som Södra Skoga-bönderna (som hade närmare väg till kyrkan i Råda än till hemsocknens) gjorde sig skyldiga till när de innan gudstjänstens slut trängde sig ut ur kyrkan för att kunna stå redo och sälja sin tobak till det övriga kyrkfolket. Även mer långväga handlare sökte sig dit. Det är dock ovisst om just Råda kyrkby berördes av Filipstadsborgarnas år 1625 beviljade rätt att tre gånger om året hålla marknad vid kyrkor i Fryksdalen och Älvdalen. En vårsöndag 1704 befann sig däremot några häktmakare vid kyrkan i Råda för att avyttra sina varor, däribland, av deras beteckning att döma, häktor (hakar) med tillhörande hyskor för hopfästande av bl.a. klädesplagg. Att detta är känt beror på att slagsmål uppstod mellan häktmakarna och några av traktens ynglingar. Fallet utgör ett tidigt exempel på den köpenskap som skulle komma att utvecklas till Råda torgdag, en företeelse som motarbetades av socknens styrande ännu på 1830-talet, men är förmodligen också ett tidigt belägg på romers närvaro i bygden – ”häktmakare” var vid denna tid närmast en synonym till ”tattare” och ”zigenare”.

Det var emellertid ännu långt fram i tiden inte självklart för alla att socknens kyrka skulle stå i just Råda. Inför kyrkbygget som inleddes i början av 1750-talet ansåg vissa av församlingsmedlemmarna att den nya kyrkan för avståndets skull i stället borde uppföras något längre söderut, i närheten av hemmanet Ås eller, enligt ett annat förslag, ”bortanför” Storheden (strax norr om Myra, tidigare Mörheden), och liknande uppfattningar förekom också vid den sockenstämma som hölls 1801 med anledning av kyrkbranden och planeringen av den nuvarande kyrkan i Råda.

Östra Råda

I Älvdals härad fanns under 1500-talet fem frälsehemman, alla i dåvarande Råda socken: Östra Råda, Stjärn, Uved (senare Uddeholm), Risberg och Nedre Lid, det sistnämnda i sedermera Sunnemo socken. Säkerligen på grund av sin jordnatur saknas dessa hemman i sb 1503. De är i stället tidigast belagda i en längd över en extraskatt som pålades 1535 (med anledning av grevefejden) i vilken de betecknas som landbohemman (Uved förekommer redan i en saköreslängd från 1532/33) och därefter i 1540 års jordebok, den äldsta kronojordeboken. Hemmanens ägare är kända först genom de frälse- och rusttjänstlängder som föreligger från spridda år fr.o.m. 1562 samt genom en längd över frälsehemmanen i Västersysslet Östra Råda ägdes 1562 av den västgötske frälsemannen Lars Matsson (Kafle) men hade 1568 övergått till hans brorson Gustav Olofsson (Kafle), som var i besittning av hemmanet också 1576. Enligt 1588 års frälse- och rusttjänstlängd ägdes Östra Råda då av Gustav Olofssons svåger, den halländske frälsemannen Bengt Grijs, gift med Anna Olofsdotter (Kafle), men innehades enligt 1600 års längd av hennes syster Kerstin Olofsdotter (Kafle), som var ogift. Grannhemmanet Stjärn hade vid samtliga dessa tidpunkter samma ägare som Östra Råda, och tillhörde enligt en domboksnotis från 1603 Olof Gullbrandsson (Krabbe), som var Anna Olofsdotters make i hennes andra äktenskap, och 1608 Anna Olofsdotter själv, som då var änka för andra gången; möjligen innehades också vid dessa tillfällen Östra Råda och Stjärn av samma personer. Senare under 1600-talet hade Östra Råda och Stjärn skilda ägare, men som i båda fallen var befryndade med västgötaätten Kafle. Östra Råda tillhörde 1622 och 1624 Hans Stake, gift med Anna Kafle, som var en dotter till Gustav Olofsson, men innehades 1627 och ännu 1640 av hennes morbror, den ovannämnde Bo Ribbing, som avled sistnämnda år. Efter ytterligare ägarbyten förvärvades Östra Råda jämte bl.a. Uddeholm (det forna Uved) och Risberg slutligen 1672 av den i sammanhanget obördige Johan Karlström, som 1686 köpte även Stjärn och Nedre Lid.

Det har antagits att dessa fem hemman hade samma ägare också i ett långt tidigare skede. De som 1562 var ägare till Östra Råda, Stjärn, Uved och Nedre Lid (men inte Risberg) var, som Johan Axel Almquist har visat i sin monografi Uddeholmsverken (1899), barnbarn eller gifta med ett barnbarn till rådsherren och lagmannen i Västergötland Lindorm Björnsson (Vinge) († omkr. 1498/99), som härstammade från Värmland – han var son till Värmlandslagmannen Björn Nilsson (Vinge). Emellertid var dåtidens svenska frälse numerärt obetydligt och antalet ståndsmässiga äktenskapspartner därmed högst begränsat; släktskap kan därför föreligga utan att detta förklarar jordinnehavet i en viss trakt. Härtill kommer att en mängd handlingar med proveniens från ätten Vinge har bevarats, men ingen som berör de fem frälsehemmanen i Älvdals härad. Det är dock troligt att Östra Råda liksom Stjärn med deras klara bindning till Kaflesläkten under 1500-talets senare hälft dessförinnan ägdes av Lars Matssons far (och därmed hans brorsbarns farfar), den västgötske frälsemannen Mats Kafle (levde ännu 1539), som var gift med en dotter till Lindorm Björnsson, vilket dock inte nödvändigtvis måste innebära att de båda hemmanen var hennes arvegods.

Ätten Kafles vapen. Flera medlemmar av denna västgötasläkt var ägare till Östra Råda på1500-talet. Bild från Dan Koehl från Wikimedia Commons

Ingenting är känt om när och under vilka omständigheter som dessa fem hemman blev frälse, när äganderätten övergick från skattskyldiga bönder till frälsemän, som för sin rusttjänst var skattebefriade och som brukade hemmanen genom avradspliktiga landbor. Åtminstone sedan 1334 var det förbjudet att omvandla förvärvad skattejord till frälsejord då kronan härigenom berövades inkomster, i all synnerhet som rusttjänsten ännu inte var graderad, men alltjämt förekom dispenser och allmänna undantag från denna regel. Enligt den yngre landslagen omvandlades skattejord som frälseman eller frälsekvinna kommit i besittning av genom arv till frälsejord. Ett annat slags undantag möter i riksrådets sköldebrev 1483 för fogden Per Knagh i vilket han och hans efterkommande tillerkänns frälse och frihet på där uppräknade hemman i bl.a. Värmland, vilka förvärvats från skattebönder och kronans skattskyldiga, men samtidigt förbjöds han att lägga under sig ytterligare skatte- och kronogods. Per Knagh var morfar till Hans Persson (Forstenasläkten), som 1562 ägde Uved (och vars hustru, Malin Larsdotter (Sparre), var dotterdotter till Lindorm Björnsson), men någon tidigare ägare till hemmanet är alltså inte känd.

Östra Råda bestod redan enligt 1573 års tiondelängd (tl) av två brukningar och klövs fr.o.m. 1620-talet i ytterligare enheter. Klemet i tl 1573 var sannolikt far till Per Klemetsson, som upptas som brukare i Östra Råda år 1600 och ännu i tl 1620 (bl.a. här anges hans fadersnamn). Den andra gården brukades enligt tl 1573 av Bengt. En sannolikt annan Bengt upptas för denna brukning i skattelängder från åren 1600–26. Hans fullständiga namn var Bengt Nilsson enligt en handling från 1617.

Västra Råda

Åtminstone i egenskap av kyrkohemman kan inte heller Västra Råda finnas med i sb 1503. Det saknas också i längden över den extraskatt som uttogs 1535 (med landbohemmanet ”rudda” i denna längd avses säkerligen Östra Råda) liksom i de äldsta jordeböckerna (jb), från 1540 och följande år.

I jb 1564 redovisas Västra Råda (”Ruda”), betecknat som ett halvt kyrkohemman men som i likhet med annan kyrkojord vid denna tid var indraget till kronan. Att märka är att hemmanet i jb 1564–65 och i ett av två exemplar av jb 1566 (jb 1566A) upptas under den felaktiga rubriken Dalby socken. Detta har inte observerats i SOV 14, där det sägs att hemmanet förekommer först i jb 1566 (= jb 1566B). I den nyutgivna Värmlandsdelen av Det medeltida Sverige (DMS 7) (2018) anförs däremot dessa felplacerade jb-notiser utan vidare prövning som belägg för att ett hemman ”Ruda” verkligen skall ha funnits i Dalby socken under några få år för att sedan spårlöst försvinna (om Västra Råda påstås att det upptas först i jb 1568). Att ”Ruda” redovisat under Dalby socken i själva verket avser Västra Råda i (Norra) Råda socken framgår redan av omständigheten att i jb 1565 och jb 1566A har i marginalen vid denna enhet noterats ”Ruda S:” respektive ”ÿ Ruda S.”, d.v.s. Råda socken. Den korrekta identiteten framgår också av enhetens årliga skatt. I jb 1564–66A är ”Ruda” under rubriken Dalby socken påfört skatten 6 öre i landgille, en häst i årlig fodring, en häst i biskopsfodring och två hästar i kungsfodring, fr.o.m. jb 1565 dessutom två årliga dagsverken. Samma skatt redovisas för (Västra) Råda under den rätta rubriken (Norra) Råda socken i jb 1566B. Skatten kvarstod oförändrad för Västra Råda t.o.m. jb 1584 och med små justeringar ännu längre. I jb 1616 är Västra Råda överfört till ett halvt kronohemman – först då ersattes här den sedan länge inaktuella kyrkotiteln – och i jb 1630 till ett halvt skattehemman efter att det förvärvats av hemmanets åbo genom s.k. skatteköp, ett av flera sätt för kronan att finansiera ingripandet i trettioåriga kriget.

Redan i den äldsta kronojordeboken, jb 1540, och dessförinnan i längden över extraskatten som uppbars 1535 redovisas två kyrkohemman i häradet, de hela hemmanen Stommen i Dalby och Kyrkebol i (Norra) Ny. Jb 1552–63 för Västersysslets fögderi (som Älvdals härad då tillhörde) saknas till följd av de bränder som drabbade Kammararkivet i början av 1800-talet. Noteringar i andra räkenskaper tyder dock på att i dessa numera förlorade volymer har även Västra Råda redovisats. Hemmanet förekommer i en längd som upprättades 1563 med anledning av den skatt som då pålagts för att bidra till finansieringen av prinsessan Annas brudskatt. Även där upptas ”Ruda” under den felaktiga sockenrubriken Dalby socken, säkerligen efter jb 1563. Brudskattelängden har inte beaktats varken i SOV 14 eller i DMS 7. Enheten har vidare sannolikt redovisats i jb 1557. I ett länsregister som bygger på jb 1557 upptas två, icke namngivna kyrkohemman i Dalby socken; därmed bör utöver Stommen avses det felplacerade Västra Råda. I överensstämmelse härmed uppges i en summering från 1556 att det då fanns tre kyrkolandbor i Älvdalen. Redan i den något egenartade jb 1551 finns en notering, som förmodligen åsyftar Västra Råda. Jb 1551 upptar nämligen fodringen av sju frälsehemman i Älvdals härad, men dessutom fodringen av ett prästlandbohemman. Eftersom det inte fanns fler än fem frälsehemman i häradet måste den förstnämnda summan inbegripa två andra hemman. Dessa är antagligen de två (indragna) kyrkohemmanen Kyrkebol i (Norra) Ny och Stommen i Dalby, vilka inte nämns till namnet i jb 1551. Det i så fall tredje kyrko-hemmanet som upptas i jb 1551 bör därmed vara Västra Råda. Något annat alternativ finns inte, såvida det inte rör sig om en felskrivning av annat slag.

Däremot är Västra Råda som framgått inte upptaget i jb 1540–50. Hemmanet saknas också i den särskilda jordebok som med anledning av kyrkojordens pågående indragning till kronan upprättades 1540 över den kyrkliga jorden i dåvarande Skara stift (Skjb 1540). I denna volym upptas för nästan alla andra annexförsamlingar i Värmland (inklusive Nordmarks härad som då ännu för en tid räknades till Dalsland) en stom anslagen till underhållet av pastoratets kyrkoherde. Med stom avsågs därmed präststom ’prästgård’, en benämning känd från framför allt det gamla Skarastiftet och som fr.o.m. reformationen kom att närmast användas om just annexförsamlingarnas hemman av detta slag. På stommens ägor låg vanligen också socknens kyrka; stom och kyrkbol – eller som egennamn: Stommen och Kyrk(e)bol – blev därmed synonyma begrepp. Under rubriken ”Ellfwadals stompz wpbyrd” uppräknas i Skjb 1540 de ovannämnda Stommen i Dalby socken och Kyrkebol i (Norra) Ny socken med sina landgillen, vilka erlades av de båda hemmanens brukare (landbor) och som vid denna tid fortfarande uppbars av pastoratets kyrkoherde (räntan av Kyrkebol fick han behålla även efter hemmanens indragning till kronan, men då som förläning). Prästgården i Ekshärads socken, Grinnemo, var däremot hans boställe – det är den som avses med ”Ellfwadals stomp”.

Även Västra Råda var ju ett stomhemman eller kyrkbol. Där låg socknens kyrka, och i några räkenskaper från 1500-talets senare hälft benämns hemmanet uttryckligen Råda stom eller Stommen. Dess karaktär av stomhemman framträder också i fråga om tionden: pastoratets kyrkoherde uppbar för en tid hemmanets hela tionde i stället för den sedvanliga tredjedelen (tertialtionden). Det är däremot obekant om Västra Råda någonsin har varit platsen för en gård bebodd av en präst. En fastighet av detta slag fanns veterligen inte i Rådahemmanen före 1770-talet, då Uddeholmsbolaget som nämnts upplät en gård i Östra Råda som bostad för sockenadjunkten (men utan att avstå äganderätten till gården och utan att dess underhåll kom att regleras), medan ett egentligt prästboställe tillkom där först i början av 1900-talet i samband med bildandet av Norra Råda pastorat (1901).

Länge var de biträdande prästerna bosatta på andra ställen som hemmansägare, arrendatorer eller hyresgäster. De tidigast kända kaplanerna var nära släkt med pastoratets kyrkoherde och kan ha bott i hans boställe, som alltsedan 1500-talet och förmodligen ännu tidigare var Grinnemo i Ekshärads socken. En tidig kaplan, Nicolaus Svenonis, som var svåger till kyrkoherden och som levde åtminstone ännu 1593, skall enligt en osäker uppgift däremot ha bott i Mossberg i Ekshärad. I 1630 års mantalslängd är en herr Anders skriven i Öna, som är ett grannhemman till Grinnemo. Hans fullständiga, latiniserade namn var Andreas Magni enligt en annan skattelängd från samma år. I herdaminnelitteraturen är han okänd, i varje fall som präst i Älvdals pastorat. Från början av 1650-talet var Christophorus Nicolai Uranius (av släkten Spak) komminister i pastoratet. Han var åren 1653–56 bosatt i Västra Edebäck i Ekshärads socken, tydligen som landbo till hemmanets ägare, som bodde i Stjärn i (Norra) Råda socken (och som själv var landbo där), men fr.o.m. 1657 som nybyggare på Risbergs ägor i samma socken – han och hans hustru upptog sedermera hemmanet Risäter (tidigast benämnt Risbergstorp) ”af Skougeroten”. Namnet Risäter var förmodligen givet efter både bolbyn Risberg och Risäter i Nedre Ulleruds socken, där herr Kristoffer ägde jord och dit han flyttade 1671 då han tillträdde komministertjänsten i Nedre och Övre Ulleruds socknar. I detta fall var traditionen i Geijerstams tappning omkring 1770 korrekt då den uppgav att Risäter hade upptagits på Risbergs ägor ”af Risellernas stamfader”, ett namn som antogs av herr Kristoffers ättlingar. Under 1700-talet bodde det lägre prästerskapet i södra delen av dåvarande Älvdals pastorat i framför allt hemmanen Haftersbol och Södra Väsby samt senare i Noretorp, vilket i början av 1800-talet, genom Uddeholmsbolagets medverkan, blev platsen för ett stadigvarande komministerboställe, bebott av den präst som huvudsakligen var verksam i Sunnemo. Ett långt äldre hemvist i (Norra) Råda socken för en eller flera präster är förmodligen Prästbol, men som redan i den äldsta källan, sb 1503, är ett skattehemman. En annan förklaring till namnet Prästbol skulle möjligen kunna vara att det under någon tid har ägts av en eller flera präster (kyrkoherdar), som nyttjat det som ett utbruk. Det skulle i så fall utgöra ett parallellfall till Rud i Gräs i Sunnemo socken, vilket även kallas Prästgården eftersom det under 1600- och 1700-talen ägdes av pastoratets kyrkoherde.

Norra Rådas 1600-talskyrka som flyttades till Uddeholms park före återställandet till kyrka. Foto Iwar Anderson Riksantikvarieämbetet

Att Västra Råda saknas i Skjb 1540 beror förmodligen på att det då var obebott, varför inget landgille var påfört, och därmed kunde inte kronan pålägga någon fodring, som är den skatt av kyrko¬hemmanen som redovisas i 1540-talets kronojordeböcker. Västra Råda skall därmed ha blivit platsen även för en hemmansbrukning först på 1540-talet eller något senare (eller återupptagits i detta avseende efter en längre tids ödeläggelse?), varefter det skattlades och förutom årlig fodring och kungsfodring påfördes samma skattetitlar som övriga (indragna) kyrkohemman: landgille, dagsverken och biskopsfodring. Tolkningen underbyggs av en supplik från 1660-talet enligt vilken Västra Råda hade upptagits ”af ödesör och Skogerothen” av supplikanternas anfader, som för en tid varit häradets länsman. Det övertogs sedan av hans son Per Nilsson, som förbättrade hemmanet och som köpte det av kronan och som likaså tjänade som häradets länsman ”mäst allan Sin ålder”. Uppgifterna bekräftas av samtida handlingar. Nils i Västra Råda omnämns som åbo fr.o.m. 1569 (men kan redan flera år tidigare ha tillträtt arrendet), var skriven för hemmanet åtminstone ännu 1601 och är sannolikt identisk med den ”Nils ÿ Ruda”, som 1608 var nämndeman i häradet. Nils var häradets länsman fr.o.m. 1578 och fortfarande 1590 men inte år 1600 (räkenskaperna för åren 1591–99 saknas). Han följdes som brukare i Västra Råda senast 1609 av den nämnde Per Nilsson, som var länsman i häradet fr.o.m. detta år och ännu på 1620-talet. Han blev 1631 invald i häradsnämnden och var häradsdomare 1632–45. Per Nilsson levde i mars 1651 men var död i maj 1653.

Om Västra Rådas kyrkliga historia vittnar också den skog Länsmanshöjden, som fr.o.m. jb 1579 redovisas som ett tillägg efter hemmansnamnet. I jb 1579 benämns enheten ”Rååda med en kÿrkioscog”, i jb 1581 och några ytterligare år ”Råda medh en kÿrkio scogh honom ær tillagtt”, men med undantag för jb 1582 i vilken skogstrakten kallas endast ”en scog”, som fr.o.m. jb 1585 blir den gällande beteckningen för en längre tid. Fr.o.m. omkring jb 1643 används emellertid i stället termen ”en Cronoskough”, trots att Västra Råda då sedan flera år tillbaka var ett skattehemman (ännu i jb 1749 kallas enheten ”Wäst: Råda, med en Cronoskog”). Länsmanshöjden hade enligt vittnesmål vid häradstinget 1704 av den då vid pass 100-årige Jon Persson i Tutemo ”i förr tijder” skänkts till kyrkan i Råda av en gammal kvinna vid namn Sigrid, och hade enligt andra uppgifter från samma tid ursprungligen hört till Tutemo, som ligger i sedermera Sunnemo socken. Åtminstone från den tid då Västra Råda friköptes kom Länsmanshöjden emellertid att betraktas som en utskog till detta hemman medan försök från kyrkans sida att hävda sin rätt till området blev resultatlösa. Namnet Länsmanshöjden är väl givet efter någon av länsmännen Nils i Västra Råda och Per Nilsson eller kanske efter båda två. Vid tinget 1704 berättade Jon Persson också att den senare, som var hans morfar, hade satt ut giller i denna skog och när han fick något byte där gav han alltid en del av detta till kyrkan i Råda. Per Nilssons gillrande på skogen omtalas även i ett mål vid rätten 1658, då av häradsdomaren Per Sonesson i Prästbol, som var hans systerson. Per Nilsson skall också under någon tid ha tillåtit finnarna vid den närliggande Älgsjön att mot ersättning göra fallhyggen på skogen, vilket dessa däremot bötfälldes för senare under seklet då räntan av Västra Råda och åtskilliga andra hemman i bl.a. Älvdals härad var donerad friherren Hugo Hamilton, som därvidlag kunde ta sig rätten att genom sin fogde agera även som jordägare. I stället för att tillägget av skogstrakten i jb 1579 skulle innebära att det var vid just denna tidpunkt som den skänktes till kyrkan kan anteckningen i stället sammanhänga med att Nils i Västra Råda då nyligen tillträtt länsmansämbetet: det var kanske först i detta skede som fogden och hans skrivare blev uppmärksammade på att kronolandbon i Västra Råda disponerade över ytterligare jord, vilken ännu inte formellt betraktades som en integrerad del av hemmanet. Tillägget eller framhävandet i jb av skogstrakten ledde dock inte till någon höjning av Västra Rådas skatt. Länsmanshöjden (Höjden), motsvarande 1/15 mantal i Västra Råda, överfördes 1888 till Sunnemo socken.

Källor och litteratur

Otryckta källor

  • Riksarkivet, Stockholm
    -Riksregistraturet, 197
    -Kungliga arkiv, 2
    -Strödda räkenskaper och handlingar t.o.m. 1630
    –Gärder och hjälper 1535
    –Brudskattelängder 1563, 2:2
    –Länsregister, 6
    -Värmlands handlingar
    -Södermanlands handlingar 1630:16
    -Jordeböcker Värmlands län
    -Mantalslängder Värmlands resp. Örebro län
    -Frälse- och rusttjänstlängder –1632, 3, 22, 23
    -Topographica, 33
  • Krigsarkivet, Stockholm
    -Roterings- och utskrivningsläng der 1622/227, 1627/228, 1630/235, 1640/241
  • Kungl. biblioteket, Stockholm
    -Fridrik Fryxell, Wermelandia Ecclesiastica, 2
  • Lantmäteriet, Gävle
    -Lantmäteristyrelsens arkiv
    –Norra Råda socken, Råda nr 4 (1707), R55-24:1
  • Landsarkivet i Uppsala
    -Örebro länsstyrelse, landskansliet D II i β:3
  • Föreningsarkivet i Värmland, Karlstad
    -Karlstads stifts- och läroverksbiblioteks handskriftssamling
    –Samlingar av diverse innehåll, 1, Archivum Wermelandicum, 1
  • Värmlandsarkiv, Karlstad
    -Kristinehamns högre allmänna läroverksbiblioteks handskrifts samling
    –Lignell III
    -Norra Råda kyrkoarkiv KI:1–4; LI:1; N:1
    -Älvdals häradsrätt AIa:1, 2, 6, 8, 10, 11; AIaa:5, 6

Tryckta källor och litteratur

  • Almquist, Joh[an] Ax[el], Uddeholmsverken. Historisk skildring. Stockholm 1899.
  • Andræ, Carl Göran, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid. Uppsala 1960.
  • Carlstads Tidning 16/2 1833.
  • Carlstads Tidningar 20/6 1801.
  • Dalslands diplomatarium. Utarbetat av Per-Axel Wiktorsson och Eva Odelman. Åmål 1996.
  • Det medeltida Sverige, 7. Värmland. Av Annika Björklund. Stockholm 2018.
  • Edestam, Anders, Karlstads stifts herdaminne, 2. Karlstad 1965.
  • E[jde]r, [Bertil], ”Norra Råda. [Etymologi]”, Svensk uppslagsbok, 21. Malmö 1952.
  • —, Ryd och rud. Lund 1979.
  • Ernvik, Arvid, Evi gläjja och andra marknader i Värmland. Uppsala 1978.
  • F[ernow], E[rik], ”Korta anmärkningar på en resa genom Elfdalen 1770”, Emanuel af Geijerstams levernesbeskrivning. Utgiven av Ingvar Andersson. [Uddeholm] 1954.
  • ”Fogderäkenskaperna för Värmland 1530–1535”. [Utgivna] av Richard Broberg, Nationen och hembygden, 9. Uppsala 1964.
  • [Geijerstam, Emanuel af], Emanuel af Geijerstams levernesbeskrivning. Utgiven av Ingvar Andersson. [Uddeholm] 1954.
  • Gillingstam, Hans, ”Vinge”, Äldre svenska frälsesläkter, 1:2. Stockholm 1965.
  • Hallbäck, Sven Axel, Medeltida dopfuntar i Värmland. Karlstad 1965.
  • Hildebrand, Bengt, ”Esbjörn Blåpanna och hans arvingar”, Personhistorisk tidskrift 1934 (tr. 1935).
  • [Hofsten, Erland], ”Erland Hofstens Beskrifning öfwer Wermeland”. Utgiven av Ernst Nygren, Värmland förr och nu 1917. Karlstad 1917.
  • Jordebok för Värmland 1540. Utgiven av Richard Broberg. Nationen och hembygden, 6. Uppsala 1952.
  • Kallstenius, Gottfrid, Filipstad 1611–. Filipstad 1911.
  • —, ”Värmländska ortnamn”, Värmland. Red. Jalmar Furuskog. Uppsala 1941.
  • Kjellin, Helge, ”Värmlands och Dalslands kyrkor och kyrkliga konst”, Karlstads stift i ord och bild. Red. Erik Palin m.fl. Stockholm 1952.
  • Konung Magnus Erikssons landslag. Utgifven af C.J. Schlyter. Lund 1862.
  • Levander, Lars, Landsväg, krog och marknad. Faksimiluppl. Stockholm 1976 (1:a uppl. 1935).
  • Lindwall, Bo, Anor från landsvägen. Hur jag finner mina förfäder bland resandefolket. [Solna] 2014.
  • Lundahl, Ivar, ”Ordet stom och gårdnamnet Stommen […]”, Namn och bygd 1945.
  • Nilsson, Halvar, De värmländska medeltidsbreven. Regester med kommentarer. Uppsala 1997.
  • Nilsson, Sven A., Krona och frälse i Sverige 1523–1594. Lund 1947.
  • Noreen, Adolf, ”Värmlands ortnamn”, En bok om Värmland av värmlänningar, 1. Red. H.H. Hildebrandsson m.fl. Uppsala 1917.
  • Noreen, Erik, ”Några värmländska härads- och sockennamn”, Namn och bygd 1922.
  • Olausson, Peter, Vägar till värmländsk historia. En arkivguide, 1. Karlstad 1999.
  • Ransjö, A[rthur], ”En gammal sockenkyrka”, Uddeholmaren 1950:9.
  • —, ”Uddeholms kapell”, Karlstads stifts julbok 1960. Karlstad 1960.
  • Rosell, Erland, Ortnamn i Värmland. Stockholm 1984.
  • -, Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv. Karlstad 1981.
  • [Rudbeck, Olof], Olf Rudbeks Atland eller Manheim […], 1. Upsalæ 1679.
  • Skara stifts kyrkliga jordebok af år 1540. Utgifven [genom Fridolf Ödberg]. Stockholm 1899–1902.
  • Skoglund, Harald, Redogörelse för de ecklesiastika boställena, 5. Värmlands län. Stockholm 1922.
  • Styffe, Carl Gustaf, Skandinavien under unionstiden. 3:e uppl. Stockholm 1911.
  • Ståhl, Harry, ”Något om ortnamnen i Sunnemo”, Sunnemo socken. Red. Nils Lagerlöf m.fl. Sunnemo 1953.
  • Svenskt ortnamnslexikon. Red. Mats Wahlberg. 2:a, rev. uppl. Uppsala 2016.
  • Sverges ortnamn. Ortnamnen i Värmlands län, 14. Älvdals härad. Uppsala 1938.
  • Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Värmlands län, 1. Inledning. Av Birgit Falck-Kjällquist. Uppsala 1984.
  • Tacitus, Cornelius, Germania. Översättning […] av Alf Önnerfors. Stockholm 2005.
  • Tham, Louise, Norra Råda kyrka. Vägledning. Karlstad 1969.
  • Vessby, Hadar, ”Bygd och folk”, Sunnemo socken. Red. Nils Lagerlöf m.fl. Sunnemo 1953.
  • Westgöta-lagen. Utgifven af H.S. Collin & C.J. Schlyter. Stockholm 1827.
  • Westlund, Lars Erik, Brott och straff i Värmland under 1500-talet. Stockholm 2018.
  • —, Hök. Om en älvdalsk sägen i Älvdals härad. Hagfors 2003.
  • —, ”Präster i Älvdals pastorat under 1500-talet, [2]”, VärmlandsAnor 2021:2.
  • —, Skatterna i Ekshärads och Råda socknar under 1500-talet. Hagfors 2008.
  • Åström, Patrik, Tendensen i Kristoffers landslag. Uppsala 2016.