2022_1

Morfars farfar, salpetersjudaren
och trädgårdsmästaren
Lars Månsson Fernström

En kort levnadsteckning utifrån kyrkböckerna av Sverker Snidare

Byborna i Gällserud sa att det jäste ovanligt bra i Lars Torbjörnssons stuga vintern och våren 1797. Det var inte bara hans hustru, Ingeborg Bengtsson, som vid 46 års ålder väntade barn, sitt sjunde. Två av döttrarna var också havande: Stina, 20 år yngre än sin mor och ogift och lillasyster Caisa, som också hon tillsammans med sin man Jonas bodde hos föräldrarna.

Caisa födde först, men barnet dog efter en månad, den 14 maj(1). Två veckor senare, den 27 maj, födde Stina en ”oäkting”, som fick heta Lars Månsson eftersom fadern enligt födelseboken var den unge sockenskomakaren Måns Jonsson från Norra Norum(2). Ingeborg själv nedkom med en son när höskörden var bärgad, den 10 juli. Han döptes till Thure(3).

Det var trångt i stugan för Lars och Ingeborg med sju barn, en måg och ett barnbarn. Och knappt med mat under missväxtåren 1798 och 1799. I Karlstad förekom hungerkravaller(4).

Byn Gällserud i Nyeds socken är högt belägen, som på en hylla vid södra delen av Borssjön. I öster reser sig de mäktiga skogklädda bergen: Vallserudshöjden, Ekhöjden och Korpberget. I nordväst, på näset mellan Borssjön och Molkomssjön, ligger Nyeds kyrka.

I husförhörslängden 1797 har prästen först skrivit Stina som piga, sedan ändrat till dotter och Lars som ”dess son”(5).

När pojken är sju år, på nyåret 1805, gifter sig Stina med masmästardrängen Hindric Larsson från Åskagen i Kroppa socken. De bildar ett eget hushåll(6). Stina och Hindric får två gemensamma barn, Maria född nio månader efter vigseln och Elias två år senare.

När Stina och Hindric på hösten 1809 flyttar till Närke följer ”styvsonen” Lars inte med(7) utan flyttar tillbaka till mormor. Där skrivs han i husförhörsboken som ”oäkta dotterson”(8). Morfar Lars har dött under sommaren och äldste sonen Bengt är hushållets huvudman. De flesta av Stinas syskon har lämnat föräldrahemmet, kvar förutom Bengt är bara Jan och Thure.

1811 återfinns Lars i prästgården, i kyrkoherde Jonas Frykstedts hushåll, först kallad ”gossen”, vilket sedan blivit överstruket och ersatt med ”dräng”(9). Varför tog prästen sig an en fjortonårig ”oäkting”?

Jonas Frykstedt, själv prästson, är sedan 1806 gift med Catharina Lennartsson från en av Värmlands talrika bruksägarsläkter. De har tre barn: Jonas som är född 1808, Britta Maria född i februari 1810 och i november 1811 föds Carl Olof.

Även kyrkoherdens yngre halvsyster Anna Clarström ingår i hushållet. Hon är dotter till den präst som enligt tidens sed övertog både ämbete och änka, när en präst avlidit. Också ett annat barn bor i prästgården, Sophia Ålander(10), född 1799. I den föregående husförhörsboken fanns också Lars Magnus Ålander, född 1793. Vilka var de? I prästens hushåll ingår också gammalpigan Marit Larsson som följt med från Jonas barndomshem, fem yngre pigor och två drängar.

I maj 1813 härjar rödsoten i Nyeds socken och två av prästparets barn, Britta Maria och Carl Olof dör, liksom flickan Sophia Ålander. Rödsot, eller dysenteri som vi numera säger, var starkt smittsam och yttrade sig i blodiga diarréer.

I början av 1800-talet råder det brist i landet på salpeter, som behövs för kruttillverkning. Den gamla ordningen, med statligt anställda salpetersjudare upphörde vid sekelskiftet 1799/1800. Dessa hemsökte gårdarna och grävde upp den urinindränkta jorden under lagårdarna som de kokade för att få salpeterkristaller. Bönderna kunde inte neka, Gustav Vasa hade bestämt att jorden under landets ladugårdar var ”regale”, det vill säga att de tillhörde kronan. Salpetersjudarna var illa omtyckta: de skulle ha mat, de använde gårdens ved vid sjudningen och gjorde ibland pigorna med barn. Och de luktade förskräckligt illa.

I stället bestämdes att hemmansägare från 1805 var skyldiga att betala en salpetergärd, en skatt som skulle betalas i natura, dvs med salpeter. Det gick trögt att få i gång den verksamheten och när Sverige 1809 förlorade Finland till Ryssland blev salpeterbristen än värre, eftersom Österbotten i Finland levererat mycket salpeter till riket. Den år 1811 tillsatta salpeterkommissionen rekryterade erfarna salpetersjudare från trakten runt Vasa i Finland för att undervisa svenskarna i salpetersjuderiets konst.

Den tillverkning och leverans av salpeter som ålåg Nyeds bergslag var brukspatron Geijer på Lindfors bruk beredd att svara för. De villkor han erbjöd hemmansägarna gjorde dock att dessa ställde sig tvekande till hans förslag. På en sockenstämma den 2 januari 1814 avhandlades en enda fråga: man beslutade att acceptera kyrkoherde Frykstedts förslag att anlägga en salpeterlada på prästgårdens mark(11).

Kyrkoherden hade en dräng, som kunde ta det illa sedda arbetet som salpetersjudare: Lars Månsson skulle fylla 17 år i maj 1814 och fick bli lärling till en av de två österbottniska salpetersjudare, som den våren kom till Värmland.

I ett bihang till Riksdagens protokoll 1815 rapporteras utvecklingen av salpetertillverkningen i landet. I en tabell står att det i Carlstads län finns 30 plantlador anlagda efter Österbottniska metoden, varav 25 är jordfyllda. Dessutom 21 plantlador som är tillkommande eller under arbete. En av de jordfyllda plantladorna är den på prästgården i Nyeds socken(12).

När en av drängarna på prästgården 1818 övertar torpet Lerfallet, några kilometer nordväst om prästgården(13), följer Lars med dit. 1819 rör han på sig igen och blir dräng på Udden, där hans blivande svärföräldrar är torpare(14). Har han redan nu träffat sin blivande fru, Johanna? Hon är sedan 1818 piga i Upperud som ligger nära kyrkan, tre kilometer söder om föräldrahemmet Udden(15). Efter ett år på Udden flyttar Lars tillbaka till prästgården(16).

Varför flyttade Lars mellan gårdarna i trakten? En förklaring kan vara att man där liksom på prästgården byggde salpeterlador som skulle skötas och där den preparerade jorden efter ett eller ett par år skulle sjudas, det vill säga kokas i en stor kopparkittel för att salpetern skulle kristallisera. Ett stinkande arbete som krävde de yrkeskunskaper Lars lärt sig av den österbottniske salpetersjuderiverkmästaren.

I den nya husförhörsboken för Nyed, för åren 1821 till 1825, när Jonas Frykstedt med familj flyttat till Sunne och Magnus Lagerlöf är ny präst i Nyed, är Lars Månsson införd efter allt annat tjänstefolk, närmast före rotehjonen och inte som dräng, utan som ”salpetersjudare”(17).

Året därpå, den 29 november 1822, lämnar Lars Nyed och beger sig österut till Lundsberg i Lungsunds socken. I utflyttningsboken är han för första gången kallad Fernström(18). Varifrån han fick sitt nya namn vet man inte – kanske har han varit på besök i Fernsviken vid Östra Örten, mindre än en mil norr om Nyeds kyrka. I Lungsunds husförhörsbok är han först antecknad som drängen Lars Månsson, det är överstruket och ersatt med salpetersjudare Fernström(19).

Den 31 oktober 1824 gifter sig ”salpetersjuderidrängen” Lars Fernström och pigan Johanna Olsdotter från Udden. De bosätter sig i Bjurbäcken i Lungsunds socken(20). Vigseln har skett i brudens hemkyrka i Nyed21. Nio månader efter bröllopet, den 5 augusti 1825, föds en pojke, som dagen därpå döps till Karl Olof(22). Det var angeläget att döpa barnen fort, eftersom spädbarnsdödligheten var hög och dopet säkrade barnets hemvist hos Gud om det förfärliga skulle ske.

Familjen bor några år på Bjurbäckens bruk, som anlagts redan i början av 1600-talet(23). Lars står nu som ”salpetersjuderiverkmästare”, en titel som betyder att han är utnämnd av länets salpetersjuderistyresman, major Blomcreutz(24).

Den 10 oktober 1830 antecknade prästen i utflyttningslängden att salpetersjudare Lars Fernström med hustru och barn flyttar till Stömne i Stavnäs socken(25), som ligger vid Glafsfjorden söder om Arvika. I Stavnäs inflyttningslängd står som inflyttade Lars Fernström och ”dess son Carl Olof”(26). Johanna nämns inte. Antagligen hade Lars tagit med sig sin femårige son och gått till prästen för att anmäla flytten, utan sin hustru. Kanske mådde hon illa den dagen, hon var havande och födde ännu en son, Lars Magnus, den 14 juni 1831(27).

Familjen blir inte långvariga på Stömne säteri, redan efter ett år beger de sig ett par mil söderut, till bruket Kolsäter vid Lillälven i Gillberga socken(28). Den 7 mars 1834 föds en tredje pojke, Jan Gustaf (Gösta) i Norra Kohlsäter(29). Under fardagarna i oktober samma år flyttar de åter österut, nu till Gunnerud i Alsters socken(30). Salpetersjudningen i Värmland har praktiskt taget upphört och han blir nu trädgårdsdräng på herrgården där han efterträder Carl Olof Sillerström, som med sin familj
flyttar till Nyed(31).

Gunneruds bruk låg vid Alsterälven, mellan sjön Alsterns sydände och Alsters herrgård. Bägge herrgårdarna, Gunnerud och Alster, har anknytning till Gustaf Fröding. Han var född på Alster men vistades som barn mycket på Gunnerud enligt Wikipedia. Bägge herrgårdarna ägdes under en tid av Jan Fröding, Gustaf Frödings farfar.

I nästa husförshörsbok antecknar prästen i kolumnen för Levnadsomständigheter: ”Tjenstgörande Salpetersjudariverkmästare, i rullorna under namn Lars Månssson”(32). Efter två år i Gunnerud flyttar familjen igen 1836, denna gång inom Alsters socken till Alstrums bruk, beläget vid ett vattenfall i Alstersälven, mellan sjöarna Gapern och Alstern och nära Alsters kyrka. Också nu är han trädgårdsdräng(33).

Den 2 september 1838 dör ”trädgårdsdrängen Fernströms barn”, den sjuårige Lars Magnus av feber(34). Efter det flyttar familjen igen, nu till Ulfsbyn, tre kilometer söder om Alstrums bruk, vid sjön Alsterns norra ände. Framför Lars namn står ett ”B”, som jag tolkar som bonde. Har han arrenderat en gård i Ulfsbyn? I kolumnen för levnadsomständigheter står det ”Saltpetersjudare i Wermland med namn Lars Månsson”(35).

I nästa husförhörslängd (1841–1845) står det också B framför Lars namn, och ”1/300”. Sonen Carl har som femtonåring ”admitterats” till nattvarden 1840 och 1842 flyttat till Murtorp. Jag hittar honom inte i Murtorp, däremot på Mosserudstorp(36). Därifrån flyttar han år 1843 till Älvsbacka, där han först blir trädgårdsdräng på Östanås bruk och senare skogvaktare. Men det är en annan historia, som jag berättat i min släktbok ”Snidares Rötter”.

Lars Fernström dog den 30 december 1848, 51 år gammal, av ”Wattnsot” (ödem), som är en svullnad i kroppen, ett symptom på hjärtproblem. Han begravdes den 14 januari 1849(37). I bouppteckningen efter trädgårdsmästaren Lars Fernström38 finns en ”Sterbhusfastighet”, med 1498/ 28000-dels mantal och värderad till 28 Riksdaler(39). Antagligen en tomt med en stuga, kanske med en liten åkerlapp till, eftersom det i bouppteckningen också antecknats ”Höstutsädet 3 kap rog”. Han har också 2 får. Intressant att notera är att han efterlämnar ”2 glasdiamanter, hammare och tång och flera instrument till glashantverket”. Att han kallas trädgårdsmästare i bouppteckningen borde innebära att han fortfarande arbetade med trädgården på Alstrums bruk.

I bouppteckningen finns fyra böcker antecknade, en bibel, en postilla och två diverse böcker. En bok har jag ärvt, Tio Guds bud med förklaringar. I den har han skrivit: Denna bok tillhörer mig Lars Fernström, Trädgårdsmästare, Alstrums bruk.

Tre månader före sin död har han skrivit en revers till sonen Carl, som motsvarar nära hälften av boets tillgångar. Var det ett sätt att styra vem som skulle ärva?

Efter faderns död flyttade den yngre sonen Jan Gustaf till Fösked i Nyed, femton år gammal. Lars hustru skrivs som ”Inhyses enkan” Johanna Olsdotter i Ulfsbyn, men det står också antecknat ”Bor i Bjurby i Hoije 52. Elfsbacka 55”(40). Hon är skriven i Älvsbacka från 1858, men bodde i verkligheten där sedan 1855, då sonen Carl gifte sig med pigan Caisa Henriksdotter och utnämndes till skogvaktare. De bosatte sig i skogvaktarbostaden Karlberg vid Gräsmangen(41).

Salpetergärden, dvs hemmansägares skyldighet att leverera salpeter till kronan, upphörde år 1830. Salpeter till kruttillverkning behövdes dock fortfarande och det pris staten betalade för salpeter, 7 riksdaler och 24 skilling banco per lispund (8,5 kg), gjorde att man på många håll fortsatte att tillverka salpeter. Tillverkningen i landet nådde i själva verket ett maximum år 1835, varefter den successivt sjönk för att upphöra först på 1890-talet. I Värmland skedde nedgången tidigt, redan under 1830-talet(42). Skogen behövdes bättre till kolning, eftersom träkolet var nödvändigt i de värmländska järnbruken.

  1. Nyed F:3, bild 14
  2. Nyed C:5, sid 347 och Nyed AI/4, sid 43
  3. Nyed C:5, sid 347
  4. Herman Lindqvist, När Sverige…
  5. Nyed AI:4 1795-1799, sid 91
  6. Nyed EI/2 sid 225
  7. Nyed AI/6 sid 119
  8. Nyed AI/6 sid 117
  9. Nyed AI/7 sid 277
  10. Nyed F/3 sid 67
  11. Nyed (S) KKII:3 1808-1823 Bild 97
  12. Bihang till samteliga Riks-ståndens protocoll…Stockholm 1815 sid 310
  13. Nyed AI/8 sid 305
  14. Nyed AI/8 sid 313
  15. ibid
  16. Nyed AI/8 sid 305
  17. Nyed AI/9 sid 245-247
  18. Nyed B2 sid 9, Lungsund B2 sid 73
  19. Lungsund AI/12 sid 123
  20. ibid
  21. Nyed EI:2 sid 293
  22. Lungsund C:4 sid 289
  23. Furuskog, De Värmländska Järnbruken, Filipstad 1924, sid 143
  24. Bihang till samteliga Riks-ståndens protocoll…Stockholm 1815 sid 309
  25. Lungsund B:2, sid 107
  26. Stavnäs B:1, sid 83
  27. Stavnäs C:7, sid 510
  28. Gillberga BI:3, bild 25
  29. Gillberga CI:6, bild 40
  30. Gillerga BI:3, bild 42, Alster BI:1 sid 61
  31. Alster AI/20, sid 87
  32. Alster AI/21, sid 103
  33. Alster AI/21, sid 4
  34. Alster FI:1, sid 79
  35. Alster AI/21, sid 250
  36. Alster AI/22, sid 216 och sid 152
  37. Alster FI:1, sid 132
  38. Väse häradsrätt FII/31, bild 197-199
  39. Motsvarar idag ca 4 månadslöner för en arbetare. Se Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan, 2011
  40. A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2), sid. 270-292
  41. Alster AI/24, sid 227
  42. Älvsbacka AI/13, sid 22 Ekstrand, Salpeterindustrien i Sverige, ur Kemisk Tidskrift 1893.