2018_4

Skapades den största finnbyn av ett dråp?

Av Bo Hansson

Det finns ett par händelser i norra delen av Älvdals härad som i folkmun och romaner har beskrivit som ”finnkrig”. Verkligheten visar  dock att det är goda historieberättare som under de 350 följande åren broderat ut texten i underhållningssyfte. Domstolsväsendet fungerade även då och det var mycket vanligare än idag att man vände sig dit för att lösa tvister. Oftast var dessa svenskar eller finnar inbördes emellan. Det var missnöje med arvsskiften, sedlighetsärenden, ”fult munbruk” eller slagsmål, ofta under alkoholpåverkan, ungefär som idag.

Fjädrar blev hönor

Jaktbråken kring Höljes, Mordön och Slaktardalen har figurerat i dessa sammanhang. Båda fallen finns detaljerat berättade av inblandade parter och dokumenterade i domstolsprotokoll från Älvdals härad mellan 1649 och 1652. Båda målen hanterades också vid Göta Hovrätt, eftersom det handlade om dråp. Där bekräftades sen häradsdomarna den 13 maj 1651 och den 25 februari 1653. Alla inblandade finns namngivna och åtminstone i det ena fallet har offrets finska ursprung inget med saken att göra. I det andra hade bönderna från Dalbytrakten gjort en egen tolkning av lagstiftningen mot lösdrivare, som inte höll vid tinget. De dömdes därför för delaktighet i dråp, misshandel och stöld av egendom och Höljesborna för att de dolt det andra dråpet. Efter dessa domar går inga fler liknande händelser att dokumentera i området. Däremot utfördes en del plundringar på båda sidor av gränsen under krigsåren, men till dom var man kommenderade och därmed tvungna att delta i. Aspberget anges i mantalslängden, åren efter 1670-talets krig, som öde. Men det betyder inte att byn var det, utan  tt den drabbats så hårt att byborna befriats från skatt.

Många inblandade

Upprinnelsen till intermezzot i Höljes, var att Carl Eskilsson Haaranen (”Hare”) från Dala Järna och jaktkamraten Isak var på trakten och jagade, troligen olovligen. I samband med det, skadades Isak allvarligt av en björn och Carl såg sig nödgad att gå fram till bebyggelsen i Höljes för att få hjälp. Han kom då till Bengt Eriksson på Heden med hund, bössa och en björnhud för att köpa bröd och smör. Han bjöds där på mat och stannade även över natten. Både på kvällen och på morgonen när Carl skulle gå, frågade Bengt ut honom om en älg, som han menade Carl och Isak stulit ur hans giller. När Carl inte ville ersätta den, sände Bengt systersonen Olof Markusson till ”Olof Larssons stufva” efter förstärkning för att beslagta Carls saker. Efter en örfil, hårdragning och ett yxhammarslag tog sig Carl ändå loss och flydde för glatta livet. Då hade också två förrymda norrmän anslutit och några andra sprang efter rep att binda Carl med. Sedan står ord mot ord om en av norrmännen sköt efter Carl för att han inte skulle avslöja dom eller om Höljesbönderna under hot tvingat dom att skjuta. I vilket fall höjde Knut Børgesen från Skrede bösssan och sköt ihjäl honom. Enligt Höljesbönderna släpade han och kumpanen Måns Pedersen sen liket ut till en holme i Storelfven och grävde ner det. Käranden vid tinget, Lars Persson från Brunnsberg, påstod att bönderna själva skulle ha misshandlat Carl så fördärvad, att han legat och pinats i två dagar. Därefter tvingade de norrmännen att skjuta honom. Liket hade dessutom begravts en gång innan det slutligen fördes till ”Mordön”. Lars kunde dock inte uppge var han fått uppgifterna från, varför bönderna friades från själva dråpet, men dömdes för att dom dolt det.

Hakkarainen från Nain

Den kärande vid tinget, var ingen annan än en av Aspbergets nybyggare, Lars Persson Hakkarainen. Vi vet att släkten kommer från byn Hakkarala, intill Kuopios nuvarande flygplats och att fadern Per Pålsson, som så många andra, sägs ha kommit ”över sjön” med en fiskebåt. Handelsfartygen/koggarna var den tidens Finlandsfärjor, fiskebåtarna var ”turistklassen”. Trafiken över Ålands hav var även då intensiv och resan tog oftast bara ett dygn.

Dom tidigast kända svenska dokumenten säger att Per ”Hakkran” var husfinne i Kvarnberget på Nås finnmark 1628 och att han senare bröt mark för ett eget torp vid sjön Nain i Ekshärad. Lars syskon var många och brodern Pål hade 1646 börjat nyodla i Brunnsberg, ett par mil norr om föräldrahemmet och här verkar det som även Lars bodde en tid. När han kom till Älvdals häradsting den 9 mars 1652 som kärande, var det för att han gift sig med Karin Olsdotter, Carl Eskilssons änka. Avståndet mellan Brunnsberg och Järna finnmarker var bara en lång dagsmarsch. Vi får inte veta hur det gått med Carls jaktkamrat Isak, men hade han levt borde han också varit vid tinget. Sex namngivna bönder från Höljes, Tutstad och Gunneby var med, utöver de båda norrmännen, så det var säkert svårt att hålla helt tätt  om händelsen. I vilket fall är det troligt att Lars och Karin varit i Höljestrakten och orienterat sig om ryktena och sett de orörda skogarna, innan de drog frågan till tinget.

Mycket påminner om idag

Väldigt många finska bosättningar gjordes i nära anslutning till arvsskiften. Om det inte fanns plats för fler kring föräldrahemmet, var det flytt som gällde. Vi vet att många av de första svedjebrukarna klarade sig bra och var välbeställda. De allra flesta som kom till områdena nära riksgränsen var födda i östra Sverige eller Bergslagen, så var det också med de första Aspbergsfinnarna. Ofta gjorde man som dagens invandrare: bodde en tid och arbetade hos redan etablerade landsmän. När svedjebruket tillät, såg man sig om efter orörda marker, om man inte gifte sig till dem. Tack vare dom  rika rågskördarna kunde man få med sig startkapital från eget arbete och ibland dödsbon. Väl på plats var det bråttom och noga med att få den privata markägarens tillstånd att börja röja ny bosättning. I Värmland fanns inga statliga allmänningar som på annat håll. Ingen ville heller lägga ner en massa jobb och sen tvingas flytta. De första åren hade alla nybyggare i Skandinavien skattefrihet, ända sen tidigt 1400-tal.

I Norra Finnskoga finns inga kända skogsfinska byggnader bevarade, men på Jorslabacken (Jussela) i Aspberget kan man se tydliga kantiga rösen som vittnar om skorstenslösa ugnar av finsk typ, efter Josef Persson Hakkarainens ättlingar. (Foto: Bo Hansson)
Höljesskogen i mantalslängden

Lars namn är det första som dyker upp under Höljesskogen i mantalslängden 1661, tillsammans med Mattes. Han hade i sitt hushåll hustrun och ett barn över 12 år, samt två husfinnar. De senare är sannolikt brodern Josef med hustru, som noteras för eget tre år senare. Andra osäkrare källor säger att dom redan bott där några år. Den 10/7 1668 skattläggs i alla fall Aspberget till ¼ hemman. Nedsättningsbrev hade man fått av friherre Hugo Hamilton och Höljesbönderna ska ha godkänt det. Hamilton var skotte och ”legoknekt”, men värvades under 30-åriga kriget. Han blev överste i den svenska armén och 1654 adlad för sina bedrifter. Om han fick sin ”donation” att uppbära skatteinkomsterna i Älvdals härad som belöning för krigsinsatserna eller kompensation för att han deltagit i finansieringen av kriget, framgår inte. Donationen 1651 gällde troligen en period på 10 år, eftersom han 1662 flyttade tillbaks. Nybyggarna i Aspberget, och speciellt Hakkarainensläkten, satte i många generationer stora avtryck i området. Även i de angränsande norska socknarna Våler och Trysil. Lars Persson sålde redan 1667 sitt torp till Sigfrid Matsson Siekkinen, men barnen kunde med rättens hjälp redan 1671 återlösa det, eftersom de vid försäljningen fyra år innan varit omyndiga. Brodern Josefs egendomar gick också vidare i släkten under många generationer.

Tenhuinen från Skattlösberg

De södra delarna av skogarna i dåvarande Dalby storsocken bebyggdes före de norra och därför Kindsjön före Aspberget. Far till Mattes i Aspberget, Mårten Staffansson Tenhuinen, var ”barnfödd i Järnkärna socken i Finnelandh”. Den 24/1 1648 begärde han ett bevis från prästen i Grangärde på att han skött sig klanderfritt och var ärlig. Familjen bodde då i det som senare blev Dan Anderssons Skattlösberg och hade tidigare, under 20 år, bott vid sjön Nitten i samma socken. Järnkärna är en direkt översättning till svenska av Rautalampi, en storsocken många flyttade ut från i olika riktningar, främst i brist på svedjemarker, men även arméernas påtvingande inkvarteringar under rysskrigen var betungande. Då som nu flydde en del yngre män undan utskrivningar till armén. I Mårtens prästintyg står det också ”att han ähr sinnadt begifua sig här ifrån åth Wermeland”. Det finns en teori om att en del av de finnar som 1644-45 uttogs till den s.k. Bergslagbataljonen under Hannibalfejden, ska ha förlagts till Värmlands gränsområden och där sett stora orörda granskogar, för att sen flytta dit. Det går dock inte att verifiera. Mårten Staffansson hade 9 barn, varav flera vuxna, när han med Branäsböndernas goda minne började bygga och bo i Kindsjön 1649. Mattes Mårtensson, född mitt i den skaran, var ett av dem. Hur och varför han sen blev nybyggare i Aspberget vet vi inget om, däremot vet vi varför han inte blev kvar så länge. Redan sommaren 1667 är han åter vid föräldrahemmet i Kindsjön. I samband med ett familjebråk knivhögg han sin bror Olof till döds vid frukostbordet. Detta ska ha skett efter en hård ordväxling. Den 18/11 dömdes han därför vid Älvdals häradsting till det extra hårda straffet för syskonmord, ”att mista sitt lif och steglas”. Det innebar att han efter att ha avrättats genom hängning, styckades i bitar som spikades upp på platsen, allt i syfte att sätta skräck i andra. I protokollet berättas vidare att han efter mordet hittats gråtande och ångerfull av en granne. Enligt egen utsago hade han trots flera års hårt arbete inte fått samma del i hemmanet som syskonen och han hade dessutom under 4 års tid varit drabbad av yrsel. Hans egendom i Aspberget hade redan innan köpts av Mattes Muhoinen och Staffan Vauhkoinen.

Av ”Bygd- och näringsliv i Norra Värmland” framgår att Aspberget var den i särklass största finnbyn i Fryksdals och Älvdals härader år 1730. Larsgården var en av de största gårdarna i byn och anses vara platsen för Lars Persson Hakkarainens nybyggargärning (Yngve Nilsson, Lund 1950). (Foto: Finnskogscentrum)
Många fel i äldre tider

Dom skriftliga publikationer som finns om Aspberget är, utöver Richard Brobergs och Jarl Ericssons, nu mer än 50 år gamla och alla innehåller de tyvärr en hel del felaktigheter som spridits. Detta beror främst på att författarna inte hade ett så rikligt källmaterial som vi har idag och att de ibland lutat sig för mycket mot muntliga traditioner. För den som själv vill förkovra sig finns unika ”En Läse- och SkriffteBok öfwer det Finske folket och Soldaterne uti Dahlby försambling På Åhren 1716 och 17”, med en del finska släktnamn. Dessutom mycket intressanta ”Geometriska Cartor öfver Aspberget och Jerplien” från 1726. Båda är 300 år gamla inblickar hos den tredje generationen nybyggare, tillgängliga på Lantmäteriets och Riksarkivets fria hemsidor.

Författaren är bosatt i Borlänge och härstammar från Norra Finnskoga och Trysil. Har fritidsforskat om skogsfinnar i mer än 40 år.

Källor: