Resan till Sverige

Av Ragnar Johansson

År 1923 reste Erik och Anna Eriksson från USA till Sverige på besök. Erik föddes 1875 på Erk-Persgården i Spelnäs, Sunne, utvandrade till USA vid 20 års ålder och bosatte sig i Chicago. Där träffade han Anna och de gifte sig 1905. Anna föddes 1882 i Chicago. Hennes föräldrar, Gustaf och Anna Gallon hade utvandrat från Bo församling i Örebro län 1879. Under resan skrev Anna många brev till döttrarna Genevieve (17 år) och Eleanore (11 år), som var kvar i USA. Hon skrev dessutom en sammanfattning av resan. I breven berättar Anna om både stora och små händelser. Breven finns bevarade och jag har fått kopior på dem och sammanfattningen från James DeNaut, min syssling och son till Eleanore. Erik var min morfars bror. För Erik blev det att komma tillbaka till sin barndoms hembygd, att få träffa sin mor, sina syskon och alla vänner och för Anna att besöka släktingar och få se en del av det Sverige, det land som föräldrar och syskon en gång lämnat.

Resan startade med tåg från Chicago fredagen den 1 juni 1923. Första stoppet gjorde de i Niagara Falls för att se på de berömda fallen. De fortsatte sen med tåg till Boston i Massachusetts och såg sig omkring på olika platser. Från Boston tog de tåg till Providence i Rhode Island och därifrån med båt till New York dit de anlände på morgonen måndagen den 4 juni. I New York passade de på att se sig omkring innan de gick ombord på Cunardlinjens RMS Berengaria på förmiddagen den 5 juni.

Färden över Atlanten tog drygt 7 dygn. Båten gick först till Cherbourg, Frankrike för att släppa av och ta ombord passagerare innan den gick till slutdestinationen Southampton, England. De kom i hamn natten mellan den 11 -12 juni. På morgonen fortsatte de sen till London och den 14 juni tog de tåget till Hull för att åka över till Sverige dit de kom vid midnatt lördag den 16 juni.

Anna beskriver i sina brev allt de upplevde på resan över Atlanten. Hur vädret var och vad de gjorde om dagarna, vilken mat de fick och vilka passagerare som de blev bekanta med. Bland annat träffade de på en man från Sverige som arbetade för regeringen. Han hade varit med om ett skeppsbrott många år tidigare och hamnat i Shanghai. Nu hade han kommit hela vägen från Kina tillsammans med sin hustru. Hans fru var inte vit men inte heller helkinesiska. Han tycker att Kina är ett fint land. Nu hade han ett års ledighet. De träffade även på ett par från Australien som hade varit på resa i tre månader och tillbringat sex veckor på havet. Till jul räknade de med att vara tillbaka i Australien.

Under resan över Atlanten hade det varit bra väder utan några stormar. Men resan över Nordsjön skulle visa sig bli värre.

I Hull klev de ombord på en av Wilsonlinjens båtar till Göteborg och lämnade Hull på eftermiddagen.

Anna beskrev resan: ”Vi klev ombord på ett ganska stort fartyg. Rederiet hade ont om båtar så detta är ett ombyggt lastfartyg. En riktig skorv. Båten gick så sakta, knappt 6 knop i timmen, så vi undrade när vi skulle vara framme i Göteborg? Miljön ombord var inte trevlig heller och det var för kallt för att vistas på däck. Kl 16.30 på måndag stannade motorn. Vi låg och drev och två fiskebåtar kom upp och lade sig jämsides för att kunna assistera vid behov. Båten rullade nu från den ena sidan till den andra. Det gick mycket höga vågor. Efter 5 timmar hade besättningen lyckats laga motorn så att vi kunde fortsätta resan. Om de inte hade lyckats få igång motorn kunde det ha gått riktigt illa. Besättningen berättade att det varit mycket blåsigt väder i flera dagar. Det var två män från regeringen med på resan. De hade varit på en fredskonferens i London. Under resan mådde de så dåligt att de tvingades ligga till sängs i två dagar. När vi kom till Göteborg meddelade de kaptenen att de skulle se till så att båten blev inspekterad innan den fick lämna Sverige. Det var så härligt när vi siktade land.”

Båten kom in till hamnen mitt i natten och de låg kvar på båten tills på morgonen. Efter frukost gick de iland och stannade kvar i Göteborg ett par dagar. De besökte bl.a. den stora Jubileumsutställningen som pågick där.

Tisdag den 19 juni fortsatte de resan med tåg till Sunne. De kom fram så sent på kvällen att de stannade på hotell i Sunne över natten och på morgonen tog de bil till Spelnäs. På torsdag den 21 skriver Anna: ”Nu är vi i pappas hem. Det är en underbar dag. Jag sitter ute och torkar mitt hår. På sjön Fryken kan man se några krusningar på vattenytan men igår låg den som en spegel. Huset ligger en bit högre än sjön så utsikten är fantastisk och bergen ligger bakom oss. Tvärs över sjön kan vi se hur körsbärs- och äppelträden blommar. Det har varit en kall vår. Farmor är så lycklig över att se oss och alla är så vänliga mot oss. Vi har hälsat på Eriks två systrar Helga och Johanna. De har bägge härliga barn, knubbiga och ser bra ut. Till Helga tog Erik och jag häst och vagn och jag körde hästen hem tillbaka. Men vägarna här i Sverige är verkligen annorlunda. Erik och hans bror Oskar har rest till Sunne. I kväll skall vi ut på en båttur.”

De blev kvar i Spelnäs till torsdagen den 28 juni då de reste vidare till Karlskoga för att hälsa på Eriks syster Anna och hennes man Emil Örn. Anna och Emil träffades i USA men återvände till Sverige 1920. I Karlskoga var det full fart. De fick många besök och de hälsade också i sin tur på många bekanta samt gjorde en del utflykter. Emils bror med dotter och son besökte dem. Sonen lämnade senare på kvällen Karlskoga för att åka till Chicago.

Anna skrev: ”Tidigt på torsdag morgonen den 5 juli skjutsade Mr. och Mrs. Shawe oss med motorbåt till deras sommarställe. Vi åkte på en smal älv fram till en liten sjö. Det tog 1 och 1/2 timme. De har ett trevlig litet trähus vid stranden. Vid bryggan låg stenar som naturligt bildar en trappa upp till huset. Huset har en veranda, gröna fönsterluckor, kokvrå och ett stort rum. Allt var så välplanerat. Även en grammofon hade de. På tomten fanns det, flaggstång med den svenska flaggan och ett bord med bänkar där vi senare blev serverade kaffe. När vi kom fram så fick vi frukost. Efter lunchen åkte vi på sjön till en damm och ett vattenfall där det fanns en såg och en kvarn som fortfarande var i bruk. Vi besökte en plats där kung Karl IX hade skurit in sina initialer i en ek. Trädet var stort och ihåligt och vi undrade hur det kunde leva. Därefter var det dags att återvända till huset för en kopp kaffe och senare kvällsmat. Vi åkte tillbaka kl. 20.30, då låg älven spegelblank.

Karlskoga är ett trevligt ställe. Det finns allt man behöver här. I går tog mannen som bor på övervåningen i Anna och Emils hus med oss på en 3 timmar lång tur genom kanonverkstäderna. Verkstäderna står stilla nu. De har inte haft någonting att göra på 5 månader så Emil är hemma om dagarna. Vi var tvungna att ha passerkort för att komma in där. Här i Karlskoga finns också många affärer, små bostadshus, stora skolor och kyrkor. På ena sidan om sjön så ligger husen nära vattnet. Alla som bor i husen har en trädgård och fruktträd. Många av husen har en gräddfärgad puts. De ser så trevliga ut, har fina rum och nya möbler så det är mycket snyggt. Det är verkligen den trevligaste staden vi sett hitintills.

Lördagen den 7 juli reste vi med bil till Örebro och vidare med båt genom Hjälmaren, Hjälmare kanal och Mälaren till Stockholm. Vattenvägen till Stockholm är härlig. Kanalen hade 12 slussar och på några platser flera tillsammans. Kanalen var så smal att det gick att ta på björkarna som växte efter kanten. Kl. 6 på morgonen den 8 juli kom vi fram till Stockholm.”

I Stockholm stannade de fram till onsdag den 11 juli då de tog båt till Gävle. De hann med att besöka både Kungliga slottet och Drottningholms slott. De fick guidade turer på bägge ställena och de blev mycket imponerade av det de fick se och fick berättat för sig. Anna blev förtjust över att det var så mycket vatten i Stockholm. Så trånga gator som i Gamla Stan hade de aldrig sett. Det blev även ett besök på Skansen där de såg de gamla husen och alla djur som fanns där. De åkte från Stockholm på eftermiddagen och kom till Gävle nästa morgon. Anna tyckte att Stockholms skärgård var mycket sevärd.

I Gävle mötte Annas kusiner, syskonen Axel Gallon och Hilma Danielsson, född Gallon, upp med bil. Axel bodde i Sandviken och Hilma i Leksand. De fortsatte sen tillsammans till Sandviken.

Sandviken är en underbar plats, men platt konstaterar Anna.

Anna skriver: ”Axel och hans fru Augusta har ett mycket trevligt ställe, Hotell Linné med 12 rum, inglasad veranda och en stor trädgård med bord och stolar. Allt så väldigt trivsamt. Söndag eftermiddag så var det musik i 2 timmar på verandan, tre fioler och piano. Axels fru Augusta är mycket trevlig, det känns som att vi skulle ha känt varandra hela livet. På hotellet var det folk i rörelse hela tiden. De serverade också mat. Hon har tre flickor anställda. Vi bodde på hotellet och vi hade ett rum med dubbelsäng, toalettbord, tvättställ och ett bord. Flickorna kom in med kaffe innan vi stigit upp. Vilket festande. Axel är verkligen en äkta Gallon hela tiden. Vi var i en affär idag där de sålde kopparsaker. Jag köpte en kaffeservice av hamrad koppar.”

Erik och Anna var kvar i Sandviken till på söndag den 15 juli då de tog tåget till Leksand till Hilmas hem. På vägen till Leksand stannade de till i Falun några timmar och såg på den gamla koppargruvan.

De gjorde flera utflykter från Leksand. En dag åkte de båt till Mora och såg var Anders Zorn hade bott. En annan dag tog de bil och besökte Tällberg.

Hilma har det verkligen fint skriver Anna. Hon har ett stort hus som även inrymmer kafé där hon säljer smörgåsar och kaffe med dopp, hon har även karameller, tobak och söta drycker till salu. Hilma har två flickor anställda, en av dem är klädd i hembygdsdräkt varje dag, hon ser så rar ut.

Torsdag den 19 juli var det dags att resa åter till Karlskoga även om de gärna velat stanna i Leksand längre så räckte inte tiden till. Tågresan till Karlskoga var krånglig. De fick byta tåg tre gånger och vid varje byte fick de vänta ett par timmar. För att de skulle komma fram i någorlunda tid så tog de bil sista biten till Anna och Emil Örn. Måndag den 23 juli reste de tillbaka till Spelnäs, där de stannade till den 6 augusti.

Torsdagen den 26 juli skriver Anna: “Jag fick brev från er den 21 när vi var i Karlskoga. Det tog tre veckor för brevet att komma fram. Igår fick vi även brev från tant Mary. Det hade också tagit tre veckor. Nu är vår resa snart över. Tiden har bara flugit iväg. Jag tycker verkligen om att resa. Jag bryr mig mindre om alla inbjudningar till en kaffestund i varje hus men de andra tycker om det så jag tror vi kan stå ut med det. Erik och jag skall ut och köra häst och vagn i eftermiddag. Vi hade varmt väder när vi var i Stockholm och i Sandviken badade vi men det var för grunt för att vi skulle kunna simma. Nu badar vi och fiskar och är ute och ror på sjön Fryken. De slår gräset nu. Allting är så sent i år. Flickorna och jag var ute och plockade smultron och vi skall gå till skogen och plocka blåbär.

Farmor säger att det känns mycket bra att ha oss här. Hon tyckte det var långsamt när vi var ute och reste.”

Erik och Anna tog farväl av släkten i Spelnäs den 6 augusti. Det var säkerligen ett tårdrypande avsked. Alla kände väl på sig att det var sista gången de skulle ses. Så blev det också. Anna dog 1933 och Erik året efter. Båda deras döttrar besökte Sverige under 1950- och 1960-talen.

Hemresan gick med tåg till Göteborg, stannade där i två dagar och tog sedan nattåget till Kristiania nuvarande Oslo och vidare med SS Stavangerfjord till New York. Båten gick rutten Kristiania – Kristiansand – Stavanger – Bergen – New York.

Anna skriver: ”Båten avgick från Kristiania den 10 augusti. Vilket underbart farväl båten fick. Det verkade som om alla kom för att se båten lämna hamnen. Tusentals människor och alla hade blommor. Båten var lastad med blommor mestadels rosor. Det är nu de blommorna är som vackrast. När båten lämnade kajen spelade en blåsorkester och det var mycket vinkande med näsdukar både från båten och från land. Det var så imponerande.”

I sista brevet hem till döttrarna skriver Anna: ”Nu har vi varit ombord i nio dagar. För några dagar sen så seglade vi i de norska fjordarna. Det var härligt. I går lugnade det ner sig efter 3 dagar av förskräckligt väder. Första dagen blåste det så att det tjöt. Vi gick ut på andra däck och gick fram till fören av båten men var tvungna att hålla oss i relingen för annars skulle vi ha blåst bort. Vågorna slog in över fören och båten rörde sig upp och ner. Jag tycker inte att båtens  rörelser stör mig med det är få som orkar gå omkring. Vi äter också som vanligt precis som vi gjorde på utresan. Det är 1 416 passagerare ombord, väldigt många i andra klass.”

Anna beskrev hemresan på samma sätt som hon beskrivit resan till Europa. Vilka de träffade ombord, vad de åt och vad de gjorde om dagarna.

SS Stavangerfjord anlände till New York tisdag den 21 augusti. De åkte inte direkt hem till Chicago utan tog vägen över Washington D. C. och räknade med att vara tillbaka i Chicago på lördag den 25 augusti. Resan varade i nästan 3 månader.