Fryksdalsdans 1789
Tillika en läsövning i 1700-talssvenska

Av Pelle Räf

I Götheborgs Tidningar 14/1 1790 läses nedanstående notis från Östra Ämtervik vid Mellan-Fryken i Värmland. Den är osignerad men vissa skäl talar för att som författare misstänka eller misstänkliggöra den i texten nämnde prosten i Fryksdals kontrakt, Adolf Fredrik Kjellin (1750-1819). Vi kan åtminstone hoppas att Kjellin var en av de ”glada och muntra gäster”, som efter en sannolikt av honom själv för tillfället tillyxad unik guldbröllopsceremoni, deltog i dansen kring den gyllene duon.

”Fryksdahls-Härad i Wermeland d. 28 Dec. [1789.] Den 30 sistl[idna] Nov. firade gamle Bonden Olof Nilβon och hans hustru Margareta Nilsdotter på Stom-Hemanet By i Östra Emterwiks Soken, deras Guldbröllop, efter fulla 50 års äkta sammanlefnad, sedan de haft den glädjen at se fyra af sina Söner och en Dotter längesedan til mogen ålder komne, gifte och med flera barn wälsignade. Dagen förut hade den älsta Sone-dottren i samma hus firat sit Bröllop, efter föregången wigsel i Kyrkan, der hon jämte Brudgumen war klädd i präktig skrud, efter Landets sed.

Andra Bröllops-dagen, då Gästerne mot middagen woro samlade, framfördes det åldriga Paret, då Ceremonien förrättades af deras Pastor, Contracts-Prosten Mag. Kjellin, som härwid höll et lämpeligt Tal, om hwad som i synnerhet utgör ämnet för wårt hopp och wåra önskningar här i lifwet, nämnl. en lång och förnöjlig lefnad.

Sedan sälskapet spisat och druckit det åldriga Brudparets skål, börjades Dansen af bägge de gamle, som wid sin höga ålder wisade owanlig munterhet och styrka, fortsattes derpå först af Barn och Barnabarn, som togo i ring och dansade omkring dem, och sedan af en mängd glada och muntra gäster.

Deβe syntes alla hjerteligen rörde af denna för dem nya och förut i Soknen aldrig sedda Ceremonie, hwilken upwäckte hos dem skyldig wördnad för en obefläckad ålderdoms gråa hår, jämte önskan, at genom måttelighet och de flera stilla dygder, som så mycket pryda och gagna den arbetande hopen, sjelfwe hinna til samma wördiga och förnöjliga ålders mått.”

Mangårdsbyggnaden på By, september 2016 (Foto: Britta Räf).

Med hjälp av Östra Ämterviks församlingsarkiv kan man tämligen lätt kontrollera och komplettera tidningens uppgifter om guldbröllopsparet, samt presentera information om deras barn och det nämnda barnbarnet.

Guldbruden Margareta Nilsdotter var född 22/2 1720 ”i bydh” och avled där, d v s i By ”af Lunghosta” 21/11 1791. Följaktligen noterades guldbrudgummen Olof Nilsson som änkeman, då han dog i By ”af Slag” 4/6 1797. Han föddes 6/12 1714 i Mårbacka i Östra Ämtervik. Han gifte sig alltså till gården i By, då han äktade pigan, d v s ogifta bonddottern Margareta Nilsdotter 8/10 1739.

Parets äldste son var troligen Lars Olsson (1743-1814). Han blev klockare i socknen bosatt i fädernegården i By. I bouppteckningen efter ”Klockaren, wälförståndige Lars Olofsson” finner man därför nästan som väntat tre psalmböcker, förutom en ”Lag Bok” och en ”Bok örtagards sälskap”. Därmed avses den tyske psalmförfatttaren Johann Qvirsfelds (1642-1686) populära andaktsbok ”Himmelske örtegårdsällskap”, som titeln lyder översatt till svenska utgiven flera gånger inte bara under 1700-talet.

En annan son Olof Olsson (född 1747) flyttade ca 1778 till Norra Åmberg i Sunne. Sönerna Nils Olsson (född 1745) och Jöns Olsson (född 1755) förefaller ha ”flugit ur boet” före ca 1775 och församlingens första husförhörslängd. I den förekommer dock enda dottern Catarina Olsdotter (född 1758) kvar hemma på gården i By.

Guldbröllopsparets i tidningsnotisen nämnda sondotter hette Maria Larsdotter (1768-1843), dotter till klockaren Lars. Hon gifte sig 29/11 1789 med Bengt Månsson (1760- 1828) från byn Grava i Västra Ämtervik. Detta alltså dagen före hennes farföräldrars guldbröllopsdag.

De unga tu bodde kvar i By, där Bengt någon gång kallades vice klockare. Möjligen kan han istället för svärfadern ha anlitats för åderlåtning. Ty i bouppteckningen efter honom läser vi en ”Åder Doning” omedelbart efter en ”rak Knif” och en dito ”Semmer”. Under 1700-talet skulle en klockare först och främst leda psalmsången i kyrkan, men helst även kunna slå åder.

Bengt Månssons änka Maria Larsdotter avled alltså femtiotre år efter det att hon figurerat i tidningen 1790. De sista åren tituleras hon ”Rothjon på Byn” i husförhörslängderna.

Enligt rådfrågad expertis fanns och finns inget i den svenska kyrkohandboken om en speciell ceremoni vid guldbröllop. Att börja en dylik högtidsstund med ”et lämpeligt tal” och avsluta den med dans, förefaller passande även i våra dagar.

En danshistoriker beklagar säkerligen att inget sägs i notisen om musik till dansen. Svarade en onämnd spelman för den, eller sjöng och trallade man? Gick dansen i två- eller tretakt? Med dessa för alltid obesvarade frågor i åtanke erinrar sig kommentatorn dansen ”Fryksdalspolska”, som lär ha skapats till sångspelet Värmlänningarnas premiär på Operan i Stockholm 1846.

Första sidan i den torftiga och synnerligen valhänt skrivna bouppteckningen efter bonden Bengt Månsson ger säkerligen klädhistoriker en hum om hur man gick klädd.