Spädbarnsdöd – mord eller olycka?
Av Eivor Plantin
Det var inte ovanligt förr, att mödrarna tog till sig sina spädbarn i sängen om nätterna för att ge dem di och värme, eller för att lugna dem om de skrek. Många mödrar gör det nog än i dag. Men förr var det inte ovanligt att barnen under natten blev kvävda i sängen. Hur detta gick till har jag ingen kunskap om. Omständigheterna kring ett spädbarns död gav anledning till att det skulle granskas vid tinget.
Det kunde vara ont om utrymme i de gamla pinnsofforna.
Foto: Åke Hörnqvist.
Ett sådant fall anmäldes vid Nordmarks härads höstting i september 1719.
Vid den här tiden hade Karl XII blivit skjuten och hans syster Ulrika Eleonora var regent. Vid sitt trontillträde släppte hon en del fångar fria. Däribland Alexander Göransson Wahlenberg. Han hade blivit anklagad för landsförräderi men blev aldrig dömd för detta. Hela hans familj hade blivit förvisad från trakten i sydvästra Värmland där de bodde. Hans söner hade mist sina tjänster som kronolänsmän vid Nordmarks häradsrätt.
Men vid hösttinget, som startade den 10 september 1719, var sonen Nils Wahlenberg tillbaka igen på sin tjänst som kronolänsman i häradet eftersom fadern hade släppts fri. Nils Wahlenberg hade fått fullmakt till tjänsten den 29 april 1719 av landshövdingen, generalmajoren och baron Claes Ekeblad och detta ting var det första han deltog i efter det att han hade förlorat tjänsten 1716.
Vid hösttingets andra dag, den 11 september 1719, hade rätten kommit fram till det 20:e ärendet och det gällde just ett spädbarns död. Barnet hade blivit kvävt under natten när det legat hos den vuxne i sängen. Kronolänsman Nils Wahlenberg hade instämt till tinget hustru Britta Bryngelsdotter i Björkviken (Blomskogs socken), som var den som hade tagit barnet till sig under natten mellan den 14 och 15 augusti (1719) eftersom det gnydde och skrek. Det var inte Britas eget barn utan hennes avlidna styvdotters, Ingrid Olofsdotter. Styvdottern hade dött i barnsäng. Det var just det att barnet inte var Brittas eget som gjorde kyrkoherden i Holmedal, magister Florelius, misstänksam och anmälde dödsfallet till kronolänsman för rannsakning i häradsrätten.
Hustru Britta Bryngelsdotter hade inställt sig vid tinget, som hölls i Lianed i Karlanda socken. Britta beklagade sin olycka och med ”gråtande och tårar” berättade hon för rätten vad som hade hänt. Hon hade ”varit vid kyrkan om dagen och kommit hem och gifvit det första och det andra barnet dija, men om aftonen sent lagt sig i sängen och då bägge barnen låge i waggorna, omsider som det nu döda barnet började gråta, stod hon upp och tog det till sig i sängen derest hon ensam låg, och gaf bröstet, somnandes så bägge, men mot morgonen hon vaknade blef warse barnet war dödt och förqwefd och der efter helt blådt.”
Både Brittas make och hennes styvmåg var närvarande i rätten och fick berätta sin version av vad de visste om händelsen. Brittas make beklagade att hans hustru råkat i ”sådan olycka, som hon icke skall varit med vilja vållande uti, samt att han samma natt var hemma men låg i bänken, hörde barnet gråta och hustrun stod upp och tog det till sig och med digifvande tystnade det.” Det hade varit tyst ända fram till morgonen då hustrun hade ropat att barnet var dött ”allsedan tagit en sådan sorg till sig däraf som han tror hon inte öfvervinner.”
Det döda barnets far var fjärdingsman Olof Segolsson uti Torkelsbyn, Blomskogs socken. Han berättade att barnet varit mycket sjukligt och att hans styvsvärmoder så väl skött barnet, ”som någonsin det varit dess eget barn”. Han menade att Britta inte med vilja hade varit vållande till barnets död. Fadern till barnet ber för ”Guds skull”, att Britta inte må åläggas något straff, då han är övertygad om att hon ville hans barn så väl som sitt eget. Barnet var inte mer än nio veckor gammalt.
Nämnden förklarade att denna hustru ”..vara af mycket gott och redligt sinne, samt föra ett ärbart och stilla leverne.” Då det inte fanns mer att rannsaka beslutade nämnden följande:
Då hustru Britta Bryngelsdotter i Björkviken efter rannsakning inte kunde lastas för vårdslöshet eller misstänkas för att med vilja ha förkvävt sin avlidna styvdotter Ingrid Olofsdotters och styvmåg Olof Segolssons späda barn, som hon har skött och vårdat som en ”köttslig moder” enligt faderns eget påstående, så har häradsrätten inte kunnat pålägga henne något vidare straff.
Det Britta åläggs är sådan kyrkoplikt, som köttsliga mödrarna fällas till då de råkat i olycka och sina späda barn förkvävt.
Dock kommer ärendet att skickas till Kongl. Göta Hovrätt för omprövning. Det finns en notering i kanten av protokollet att ärendet har skickats iväg till hovrätten.
Britta Bryngelsdotters ärende skulle alltså tas upp i Göta Hovrätt för omprövning. Jag vet inte hur hovrätten dömde i detta mål, men Britta hade ju goda vitsord om sig och framförallt var inte barnets far misstänksam utan menade att Britta skött barnet väl. Vi får hoppas att det blev en friande dom även där.
Britta dömdes dock till kyrkoplikt och jag har försökt att få det förklarat. På internet fann jag denna förklaring: ”Kyrkoplikt var ett sorts straff, som bestod i att man i kyrkan offentligen fick berätta vad man gjort och att man ångrade sig.”
Det är vad jag föreställer mig att det kunde innebära för den straffade. Ur ett socialt perspektiv ett ganska genant och obehagligt straff.