2012_2

Att ta hjälp av domböcker

Av Eivor Plantin

För flera år sedan fick jag ta del av den släktforskning som redan var gjord om min pappas släktträd.

Min pappa är född i Årjäng och hans anor har levt i olika socknar i Nordmarks härad under flera hundra år tillbaka i tiden. Det saknades en del data och några källor fanns inte antecknade i den släkttavla som jag fick i min hand. Jag blev nyfiken och började leta i kyrkböckerna efter de familjer jag hade fått uppgifter om.

Det var inte så svårt att leta rätt på dem då jag redan hade namnen på anorna. Men det visade sig att det blev svårare när jag kom längre tillbaka i tiden. Det fanns helt enkelt inga kyrkböcker att leta i och hur hade då den forskare som gjort släkttavlan fått fram dessa namn. Jag kunde inte längre fråga min faster och farbror, som jag hade fått utredningen av.

Det är väl ofta så, att de som har kunskap om släkten inte längre finns i livet när frågorna kommer. Vi får aldrig svar på de frågor som väckts under tiden som vi släktforskar.

Jag har fått veta av andra släktforskare att man kan använda andra källor än kyrkböcker för att få kunskap om sina anor t.ex. mantalslängder och jordböcker.

I bouppteckningarna kan jag få veta vilka barn som är i livet då en förälder har avlidit. Men jag kan även ta hjälp av domböckerna.

Har jag bönder bland mina anor kan jag kanske se när de säljer eller köper delar av hemman och får fasta (lagfart) på sin jordlott eller om jorden går över till en annan ägare. I domboken kan det också framgå om det förekommit tvister kring gränsdragningar mellan hemman. Det kan vara många personer som är inblandade i marktvister. Kvinnor kunde ärva och äga mark. Jordägare kan lösa in arvejord från syskon och jag kan få namn på delar av familjer och till och med flera generationer. Särskilt om det uppstår arvstvister mellan syskon. Ofta gifte makar om sig om den ena maken dog. Det var väl en förutsättning för att klara en gård att det fanns både en man och en kvinna på gårdarna för alla sysslor. Då kan det också finnas barn i familjen från olika giften.

Vid nästan varje ting under senare delen av 1600-talet och första delen av 1700-talet så anklagades personer för mökränkning eller lägersmål som det kom att kallas. Ofta unga människor som hade sexuellt umgänge före äktenskapet. Om ena parten var gift och hade umgänge med en ogift, kallades det för enkelt hor. Var båda gifta men hade umgänge med någon annan än sin äkta maka eller make så kallades det för dubbelt hor.

Långelanda tingshus, norr om Årjäng, är Sveriges äldsta bevarade tingshus. Byggdes 1802 och var i bruk till 1936. Här dömdes bl a kyrkoherden i Silbodal.

Sen kan rena våldshandlingar och stöld förekomma i domboksprotokollen. Protokollen tar upp vad som har hänt och jag får hela händelseförloppet och namn på alla inblandade. Testamenten upprättas och offentliggörs också vid tingen.

Jag har fått släktskap bekräftade mellan anor genom uppgifter i domböckerna. Det var ju mitt främsta skäl till att forska i domböcker. Tidigare hade jag tittat i bouppteckningar men de finns inte bevarade tidigare än 1734.

Den äldsta anan som jag har funnit i Nordmarks häradsrätts domstolsprotokoll är Jöran Sandersson. Han framträder som tullnär ungefär 1654 i rätten med anledning av att han vill köpa gården Strand i Silbodals socken.

Det är ett ärende som drar ut på tiden för de bönder som har bott där tidigare har skulder till den som har rätt att beskatta gården. Strand var en av de gårdar som blev hårt härjad vid Hannibalfejden 1645. Det var många gårdar som härjades i Silbodal och i alla de andra socknarna i Nordmarks härad.

Bror Wideland har forskat under 1960-talet i domböcker och i handlingar på krigsarkivet och skrivit rapporter om de krigshandlingar (Dansk-Norska krigshärjningar i Nordmarks härad), som har förekommit i regionen.

De krig som har drabbat Nordmarks härad främst enligt Wideland är tre krig, ett 1563-1570, ett annat 1643-1645 (Hannibalfejden) och det som varade mellan 1675-1679 (Gyldenlöwefejden). Det krig som förekom på 1500-talet hade till följd att många gårdar i häradet inte gick att beskatta på omkring åtta år. Likadant skedde även vid de senare fejderna.

De drabbade bönderna klagade i rätten och talade om allt vad de hade mist. Det var tydligen viktigt att få rättens godkännande av förlusterna för att få lindring av skatt. I domstolsprotokollen finns därför redogörelser om vad bönderna har förlorat.

En del personer blir också anklagade för att ha gått norrmännens ärenden. En präst fick bl.a. rentvå sig från ett sådant ryckte.

Nämndemannabänken i Långelanda tingshus.

Min ana Jöran Sandersson fick så småningom fasta på Strand. Jag har fått uppgifter om att hans far skulle heta Sander Valentinsson. Det har jag inte lyckats få bekräftat. Det finns en befallningsman med det namnet vid Jösse och Karlstads häradsrätter fram till ca. 1640. Men jag ser ingen koppling mellan honom och Jöran Sandersson. Vid en tvist med broderns familj får jag veta hans brors namn, svägerskans namn och brorsonens namn. Brodern hade dött och Jöran hade hjälpt familjen att betala de skulder som brodern haft och då fått sälja av en del mark. Broderns efterlevande tyckte inte att han hade handlat rätt. Rätten ansåg att ärendet borde behandlas vid Åmåls häradsrätt och hänvisade det dit.

Jöran Sandersson avancerar inom tullen och blir tullinspektör. För vitsord om en persons duglighet begär den som söker en statlig tjänst en attest av rätten. Hur detta gick till är jag inte riktigt klar över men det förefaller som om allmogen vid tinget fick yttra sig om det fanns något att anmärka mot den som begärt en attest.

Fick personen en attest av rätten så meddelades det att personen fått fullmakt till den sökta tjänsten t.ex. till en kronolänsmanstjänst eller en befallningsmanstjänst.

Jöran Sanderssons son Christopher fick en kronolänsmanstjänst i Nordmarks härad efter det att han fått en attest av rätten.

Släktskapet fick jag bekräftat då Jöran fick hemmanet Sandviken i Trankil av Brita Larsdotter. Hon kunde själv inte sköta gården på grund av att hon var ofärdig. Det hon begärde var att bli försörjd tills döddagar och att hon skulle få en hederlig begravning när det var så dags.

Jöran ordnade det så att sonen och hans hustru Anna Persdotter fick ta hand om Britta på Sandviken medan Jöran bodde kvar på Strand i Silbodal.

Både far och son drabbades hårt av Gyldenlöwefejden 1675 -1676. De beklagade sig för rätten och berättade om sina förluster av både hus, djur och lösöre. Vid den här tiden bodde inte Christoffer kvar i Sandviken utan han hade köpt en del av Huken i Silbodal av sin far. Brita hade troligen dött. Den som nu bodde i Sandviken var Sander Jöransson, som visar sig också vara en son till Jöran.

Anders Jöransson, ytterligare en son till Jöran får en kronolänsmanstjänst i häradet och det är nu två syskon som tjänstgör i Nordmarks häradsrätt. Länsmännen anmäler brott vid rätten och rätten beordrar länsmännen att utföra olika uppdrag tillsammans med några nämndemän som att syna gårdar eller kontrollera gränsdragningar mellan olika hemman. De har allehanda arbetsuppgifter mellan tingen som de sen ska redogöra för vid nästkommande ting.

Jag har fått många uppgifter om mina anor i domböckerna och de figurerar nästan vid varje ting. Domböckerna har för mig blivit en viktig källa att hämta information ur för min släktforskning. Många släktforskare måste ha glädje av att läsa i dessa böcker för det nämns så många namn och i vissa ärenden nämns hela familjer och även flera generationer. Jag har ännu inte tömt domböckerna på all den information som finns om mina anor.