2010_4

Glumserudsbreven

Av Roland Kihlstadius

Här och var i Värmland finns alltjämt befolkade och brukade lantegendomar, som gått i obruten arvsföljd inom en och samma ägarsläkt ända sedan den senare delen av medeltiden.

Den gemensamma odlarmöda, som i sekler lagts ner av alla dessa samhörande generationer, är närmast ofattbar och förtjänar därmed tveklöst senare tiders högsta berömmande heder.

Att även med stöd av skriftliga källor kunna belägga namnen på de tidigaste ägarna i en ovanligt lång kedja och deras inbördes släktrelationer, erbjuder emellertid betydande svårigheter.

Tillgängliga, entydiga uppgifter från t ex 1400- och 1500-talen är få. I regel saknas de helt. Försöket att från sådana utgångspunkter framgångsrikt upprätta kompletta och pålitliga ägarelängder, som sträcker sig 500 år och rent av än längre bakåt i tiden, är självfallet oerhört svårt.

Redan i senmedeltid hade skattegården Glumserud i Väse sn, i häradet med samma namn, påförts en jämförelsevis hög oxeskatt om 14 öre, dvs nästan 2 mark örtugar1. Beloppet låter måhända inte så uppseendeväckande stort i nutid, men man bör i sammanhanget erinra sej, att en s k laggill oxe på den tiden värderas i 24 öre, dvs 3 mark. Tung beskattning antyder, att gården ägde ett stort antal tidigt uppodlade tegar god inägojord.

Från tillhörande gärdeslindor tog man omsorgsfullt tillvara sommarens höskörd. Värdet på tillgängliga skogs- och hagmarker beaktades föga vid skatte- och mantalsberäkning. Snart skulle Glumstorp och andra ägolotter avskiljas från modergården som självständiga brukningsenheter.

För nu mer än 100 år sedan ägdes en av Glumserudsgårdarna, om då totalt 91 ha, varav öppen åker 28,5 ha, av Jan Petter Nilsson och hans hustru Emma f Olsson. År 1931 överlät de egendomen till sin son och sonhustru Olof Helmer Nilsson f 1894, gift 1918 med Hilda Theresia Johansson f 1898.

Deras son, Erik Allan Nilsson f 1928, anförtroddes på 1950-t i sin tur fädernegården, nu registrerad som Glumserud 4:9 m fl. Tillhörande areal jord hade kommit att utvidgas betydligt.

När det gäller, att med stöd av säkra skriftliga dokument kunna följa ett gårdsarv riktigt långt tillbaka i gångna århundraden, är familjen Nilssons anrika egendom i Glumserud synnerligen unik. I det egna gårdsarkivet förvaras tre skilda brev upprättade under 1400-talet.

Bevarade värmländska brev från medeltid knyts i huvudsak till kung, kyrka och skilda frälsesläkter, dvs herremän och deras agerande. Här får vi bekräftelse på, att lika gamla åtkomsthandlingar även tillkom åtminstone mellan storbönder i landskapet. Det ger en ny intressant inblick. Att så ytterst få köpe- och salubrev av denna kategori bevarats in i vår tid, hänger säkert delvis samman med, att brevens uråldriga handskrift i allmänhet ej kunde läsas eller tolkas av senare tiders landsbygdsbor.

Man tyckte det såg ut, precis som en förvirrad kråka planlöst råkat spatsera över pergamentsbladet och därunder avsatt sina otydbara sparkar och spårkrumelurer. Under 1800-talet hade visserligen obligatorisk folkskoleundervisning påbjudits och införts i socknarna. På åtskilliga håll var det dock länge än klent beställt med läs- och skrivkunnigheten, särskilt bland gammalt folk.

Antalet medeltida brev tillkomna bland värmländsk allmoge var, som antytts, av förståeliga skäl definitivt mycket begränsat. När de dessutom betraktades som oläsbara och helt meningslösa, kom de efter hand sorgligt nog att tanklöst kastas bort och förkomma. Det ansågs vara det enklaste och effektivaste sättet, att för alltid göra sej av med onyttigheterna.

I Glumserud tänkte och handlade man klokt nog annorlunda. Där tog man föredömligt hand om sina tre dyrgripar, det ovärderliga, skrivna arvet från fäderna. Här gavs gårds- och släkthistorien en trygg fristad. Handlingarna är fortsatt i behåll, nutida och framtida sockenbor till tacksam glädje och kunskap.

De tre Glumserudsbreven är daterade 1415 15/8, 1430 1/11 och 1497. Den flitige histor- ielektorn Halvar Nilsson har i sitt grundläggande arbete2 redan behandlat huvudinnehål- let i nämnda brev. Här blott ett sammandrag på moderniserad svenska. Andor i Glumserud och dennes son Håkan kommer enl brevet 1415 överens med Andors styvson, Olov i Söre, Väse sn, att ej göra anspråk på varandras fasta och lösa egendom. I sin livstid skall Olov ha rätt att tullfritt få mala sin spannmål i Andors kvarn. Här må inflikas, att denna säkert drevs av älven Glummans vatten, höst och vår.

Ett av pergamentbreven – daterat 1/11 1430

Enl brevet 1430 har ovanstående Håkan Andorsson i Glumserud bytt bort gården Såtång i Väse sn. I stället har han fått “tvedelen” (troligrn hälften) i södra gården i Bäck, denna i brevet kallad “Romstaff”, i Östra Fågelviks sn. Håkan Andorsson i Glumserud nämns därtill som vittne i annat brev daterat Väsehärad 1437 5/2.

Håkan i Glumserud torde ha gått ur tiden i mitten av 1400-t. Enl brevet från år 1497 har en Sone Jonsson tagit över gården i Glumserud för 9 fat järn, dvs motsvarande 5.400 st osmundar. Säljare är Kerstin i Snårstad (Alsters sn) och hennes båda söner Gunnar och Anders Sigurdsson. Vågar man spekulera, är det ju möjligt, att Sone Jonsson löst ut Kerstin, som haft brorslott i Glumserud, dvs hennes make kom från Glumserud. Lika gärna kan Kerstin ha blivit utlöst från sin egen och möjligen ytterligare systerlott i Glumserud. Ingetdera alternativ torde längre vara möjligt att säkert styrka.

I Värmlands jordebok 15403 omtalas bonden Lasse i Glumserud, vilken gård fortsatt påförs 14 öre i oxepenningar utöver andra tillkomna dåtida skattepersedlar. Det gäller matgivepenningar, smör för kungsfodring och hö i årlig fodring till fogdehästar.

Lasse lämnar en oxe värderad i 2 mark örtugar, dvs 16 öre, att gälda sin förstnämnda pålaga.


  1. En värmländsk skattebok från 1503. Nationen och Hembygden II, Uppsala 1939
  2. Halvar Nilsson: De värmländska medeltidsbreven. Regerser och kommentarer, Uppsala 1997
  3. Jordebok för Värmland 1540. Utgiven av Richard Broberg, Nationen och Hembygden VI, Uppsala 1952

Värmlands Släktforskarförenings hemsida