2010_1

Fattigdom och utsatthet

Av Torbjörn Engdahl

Det här är en berättelse om tre generationer kvinnor, mor, dotter och dotterdotter, hämtade från min släktbakgrund i västra Värmland. Men för att ge relief åt vad som följer behöver jag börja med en man. Läsaren kommer att förstå varför.

Under min uppväxt hörde jag då och då korta men respektfulla kommentarer om min farmors far. Han hette Nils Nilsson och dog 95 år gammal många år innan jag föddes. Min farmor har jag bara ett diffust minne av, eftersom jag var en mycket liten gosse när hon gick bort.

Hennes far föddes 1833 i ett torparhem utanför Arvika, som den yngste av fyra bröder. Innan han fyllt ett år dog fadern, och modern stod ensam med fyra unga söner. Den äldste var tio år. I hfl har prästen skrivit “utfattigt hus”. Liknande uttryck skulle förekomma flera gånger de närmaste åren. En av bröderna dog f ö två år efter fadern, sju år gammal, av “feber”.

Från denna bottenlösa fattigdom arbetar sig Nils fram till en tryggad tillvaro. Han blir raskt tomtägare i köpingen, dit han flyttar 1861, och vinner anseende och förtroende. År 1882 väljs han in i köpingens kommunalfullmäktigeförsamling. I slutet av 1800-talet samlar man in pengar till ett kyrkobygge. Fattigpojken från ett utfattigt hus finns med bland givarna. Han slutar sitt långa liv som en välbärgad man.

Men förutom av sin egen duglighet fick han hjälp av ett mirakel. I mitten av 1850-talet är han dräng på en gård i Rackstad. Mitt under längdens löptid har prästen ovanför “drängen NN” klämt in “postillionen”. Jag har diskuterat honom med två kunniga posthistoriker. De menar att denne faderlöse dräng måste ha haft både förnämliga egenskaper och tungviktiga gynnare som rekommenderat honom. Att vara postiljon, med säker inkomst, uniform, åtskillig status m m var den gången mycket attraktivt för t ex söner till hantverkare och lägre tjänstemän i köpingen. Men han fick tjänsten. Sannolikt förändrade detta hela hans liv.

Postiljon Nils Nilsson

Tillbaka till 1834, när hans mor, Cajsa Jonasdotter, står ensam med fyra småpojkar. Denna kvinna, som senare visar en oerhörd styrka, var “oäkta född” 1797, och hade redan från börjat levt ett ytterst fattigt och utsatt liv.

Så upptäcker jag att hennes mor, Anna Persdotter, kommit till världen under samma omständigheter och fick ett hårt och sorgligt liv.

Hennes mor, Cajsas mormor, Ingeborg Larsdotter, föddes sannolikt “äkta” men visar i övrigt samma mönster som sin dotter.

Det är om dessa tre kvinnoöden, inflätade i varandra, jag vill berätta.

Ingeborg Larsdotter Ingeborg föds antagligen 1745. Och 1770 föder hon i Glava sin “oäkta” dotter Anna. På sedvanligt vis ledde händelsen till tingsförhandling (Gillbergs härads höstting 1770). Både språkligt och innehållsmässigt förtjänar textens första parti att citeras:

Kronolänsman wälachtade Anders Atterberg hade till detta ting låtit inkalla drängen Per Göransson i Berga samt ogifta qwinspersonen Ingeborg Larsdotter i Hönacka för de med hwarannan plägat kiöttsligit umgänge hwar(före?) påstår laga plikt. – Kronolänsmannen såwäl som de anklagade förekommo och tillstodo swarandena at de kiöttsligen kjendt hwarannan medan de bägge woro i tjenst i hemmanet Berga, och hwaraf Ingeborg Larsdotter blifwit rådd med ett af henne framfödt oäkta barn, hwarandes detta häfdande under ägtenskaplöfte skjedt, äfwen som swarandena tillkjännagåfwo at de om barnafödan på det sätt överenskommit att Per Göransson årligen betalar sex dahler smt.

Hävda = lägra, göra med barn
Påstår laga plikt = ung. man yrkar på dom för…
Blifwit rådd med = gjorts havande med
Barnafödan = underhållet

Så långt allt väl, alltså. Men PG :s morfar var en betydande man i trakten, nämndeman och en period riksdagsman, och säkert välbärgad. Det är väl inte omöjligt att PG verkligen velat ha den jämngamla Ingeborg, som dock knappast var socialt acceptabel för hans släkt. Han var vid tillfället dräng i sin morfars hus, där IL var piga.

På sedvanligt sätt dömdes de givetvis till böter: “… erlägge han fyra och hon twänne dahler, alt smt”.

Det finns inga längder för Glava före 1779, varför IL:s liv under en period inte går att belysa. När hon dyker upp kallas hon flera gånger gånger “änkan”, men hennes gifta period vilar i dunkel. Det finns ett par trådar som dock inte ger något säkert svar. Säkert är däremot att hon får ett fattigt och eländigt liv.

Man kan misstänka att IL under en del av tiden 1770-1779 flyttat omkring på samma sätt som senare hfl avslöjar. Hon kallas de närmaste decennierna “inhyseshjon, torparepiga, änka, inhyses änka” och från ca 1810 “rotehjon”. Från 1794 har hon minst sex olika adresser i Glava och Älgå socknar. På flera ställen bor hon i omgångar, vilket var rotehjonens lott.

Runt 1800 bor hon tillsammans med sin dotter och dotterdotter i Kärnebacka i Glava, finns sedan i Grinsbol, Älgå, och på Björkenäs i samma socken. Dottern Anna är då på annat håll och IL har hand om dd Cajsa. De flyttar 1804 till ny adress i Älgå. 1807 bor hon och Cajsa på ännu ett ställe i socknen, Fröbolstorp.

År 1819 slutar IL sitt liv som rotehjon i Älgå. Dödsorsaken är “utsot” (diarré). Hennes ålder anges till 65 år, men hon var snarare 74 (det finns olika och felaktiga födelseår i hfl). Hur som helst måste hon ha haft ett tungt och otryggt liv.

IL:s dotter Anna har antagligen bott tillsammans med sin mor under större delen av de oåtkomliga åren före 1779. Och någonstans träffade hon sedan drängen Jonas Persson från Skofterud i Stavnäs sn. Resultatet blev Cajsa Jonasdotter, min farmors farmor, som föddes 1797. Saken behandlades vid Gillbergs härads vinterting 1798.

Fadern JP är lite purken, och påpekar att han tydligt och klart erkänt faderskapet “som jag för ingen gång nekat”, men framhåller att det som hänt skett “utan någon lovan till ägtenskap”.

Det visar sig redan finnas ett dokument, bestyrkt av två vittnen, ett av dem nämndeman, där JP erkänner faderskapet: ” …varför jag med henne är överenskommen att giva henne för ett och allt 16 Rd smt och 32 skilling specie”.

Och i dokumentet intygar Anna att hon ingått detta avtal:

… varmed jag Anna Persdotter finner mig vara nöjd och lovar Jonas Persson å mina vägnar frikänd från något tilltal av mig vidare, som skjedde i Häljebol den 29 mars 1798
Jonas Persson i Skofterud och Anna Persdotter på Kärnebacka Till vittnen Nils Svensson i Häljebol och nämndemannen Anders Jonsson i Karsbol

Men böter skall utdömas och rätten är bister “…då det blivit upplyst att förevarande personer för slikt brott förr varit lagförde”. Utifrån detta faktum bestämmer man deras böter, hennes hälften av hans. De skall dessutom ge en specifierad gåva till Glava sockenkyrka och “bägge undergå en söndag hemligt skriftemål …”.

Att följa Anna Persdotter genom livet är inte enkelt. Hon flyttar från Glava till Älgå 1799, medan lilla Cajsa stannar hos sin mormor, IL. Anna bor på Grinsbol för att senare flytta till “nedre Elgå”. Där arbetar hon tydligen i hushållet hos bruksinspektoren Carl Freudenthal, som vi möter igen.

Men efter ett par år flyttar AP till Köla, där man finner henne dels vid bruket, Adolfsfors, och dels vid prästgården. Förmodligen flera år tidigare har hon i Älgå gjort bekantskap med bruksinspektoren Petter Lindstedt. 1807 är hon tillbaka i Älgå, vars födelsebok tre år senare kortfattat berättar:

Stina oägta. Modrens ålder 40. Fadren angifven vara Insp: P. Lindstedt och modren Anna Persdotter, piga på Elgå.

Året är 1810. Jag har inte lyckats finna något tingsprotokoll ang. denna födsel. Antingen har praxis börjat uppmjukas eller också har penningen talat. PL tillhörde en känd släkt, med intressen både i bruksnäring och lantbruk. Han flyttar f ö två år senare ner till Tveta socken och gården Önaholm, där han 1826 gifte sig med Andreetta Lignell, syster till den kände Dalslands-skildraren Anders Lignell. Hon dör i barnsbörd tre månader efter bröllopet.

Vid 40 års ålder har Anna alltså ingen fast boplats och ingen trygg försörjning – men två döttrar, en nyfödd och en 13-åring, som dessbättre börjar stå på egna ben. Mera om hennes liv strax.

Anna flackar hela livet mellan olika adresser i Glava och Älgå . Ibland är hon ensam, ibland har hon en dotter, ibland båda, med sig. Åren går och i en av de sista noteringarna meddelas att hon “njuter fattigmedel”. Hon avlider 1831 som rotehjon. Hennes död finns angiven i hfl men saknas i dödboken, oklart varför. Möjligen är det en avspegling av hennes sociala obetydlighet men kan givetvis även vara ett rent förbiseende.

Hon blev 61 år. När hon dog hade Cajsa varit gift i åtta år och fått tre söner (och hennes man levde fortfarande). Man undrar om Anna hade kontakt med dotter och barnbarn, eller om omständigheter på ömse håll gjort henne helt ensam. När hennes yngsta barnbarn, min farmors far, avled 1928 var min far och fyra av hans fem bröder sedan länge vuxna. En gnutta intresse då hade kunnat avsätta värdefulla berättelser från en bra bit ner i 1700-talet. Och från sitt eget liv hade postiljonen kunnat berätta mycket, exempelvis om den tid när han körde postdiligens i västra Värmland.

Varje släktforskare känner igen reflexionen. Den är alltid lika meningslös och ändå gör man den gång på gång.

Stina, som 1825 blir 15 år, är då piga hos den avlidne Carl Freudenthals änka. Hon hinner med ytterligare en adress i socknen innan hon 1830, 20 år gammal, gifter sig med den tio år äldre spiksmeden Nils Björk. Därmed får hennes liv en annan stadga, om än inte när det gäller bostadsort. Familjen flyttar 5-6 gånger på 12 år, varför barn födda 1833 – 1843 alla föds vid olika bruk. Jag vet åtskilligt om hennes liv som dock inte får plats här. Cajsa Jonasdotter.

Så till Cajsa Jonasdotter, min farmors farmor. Idag talar man om “maskrosbarn”, och den termen dyker upp när jag studerar Cajsas bakgrund. Att redogöra för hela hennes uppväxt går inte här, men ett utsnitt belyser villkoren. Hon föddes 1797 i Hönacka, Glava. Ett par år senare flyttar hon från Kärnebacka i Glava till Grinsbol i Älgå, vidare till två ytterligare adresser i socknen,1802 och 1804. När hon är sju år har hon bott på minst fyra olika ställen och så fortsätter hennes barndom.

Cirka 13 år gammal lämnar hon sin mor och mormor och börjar tjäna piga hos bruksinspek- torn Carl Freudenthal, Övre Sälboda i Gunnarskog.

Hon följer med när familjen flyttar till Arvika och senare till Älgå, vilket väl innebär att hon var uppskattad. Senare arbetar hon en period hos majoren Kolthoff i Älgå, för att slutligen återfinnas bland tjänstefolket på Arvika prästgård. Där kan man också hitta torparsonen Nils Elofsson från socknen. När de 1823 gifter sig preciseras Cajsas ställning till “Kammar Piga vid Arvika Prästegård”. Åren i välsituerade familjer hade tydligen gjort henne lämpad för personlig service åt prästfamiljen. Men det hon senare skulle få mest användning för var den seghet och styrka hon måste ha ägt.

Nils är torpare i fjärde generationen och släkten har hela tiden hållit sig i samma område, med ett antal torp “under prestegården”. På tio år föder Cajsa fyra söner. Men 1834, när den yngste, min farmors far, ännu inte fyllt ett år, dör fadern i vattusot (som kan beteckna ett antal olika tillstånd). Katastrofen är total för Cajsa, och prästen skriver både nu och senare om “utfattigt hus”. Två år senare dör en av sönerna av “feber”. Sonen Olle försvinner gåtfullt ur böckerna i mitten av 1850-talet.

Cajsa och pojkarna flyttar runt mellan olika adresser, och mycket snart börjar de äldsta att “tjäna lilldräng”. Det som så småningom ger Cajsa en tryggare tillvaro och en fast bostad är att äldste sonen, Magnus, relativt snart får sitt eget torp (blir senare arrendator) och kan hysa sin mor. Han och hans hustru får en dotter, som avlider i 8-9-årsåldern. Inga flera barn föds (även en fosterson dör) och Magnus har plats för sin mor. Men även i denna tryggare tillvaro fort- sätter en och annan präst att skriva “utfattig” bredvid hennes namn.

Så vitt jag kunnat se bor hon aldrig hos sin yngste son. Arvika köping var förvisso inte någon metropol, men ändå var nog den allmänna miljön där rätt annorlunda än vad hon var van vid. Och denne son hade andra möjligheter att hjälpa till.

Man vill gärna tro att Cajsas liv från 50-årsåldern och framåt var relativt bekymmersfritt, även om hon ingenting ägde. Hon fick ett långt liv, 90 år. Sonen Magnus blev lika gammal och Nils alltså 95 år. Han lär mer än en gång ha sagt om sin dotter: “Det är synd om Emma som ska bli så gammal!” Men denna spådom slog inte in. Min farmor var 72 när hon gick bort. Hennes mor hade blivit 86.

De sista nio åren av sitt liv levde han alltså hos sin dotter. Det berättas i släkten (min fars yngste bror levde ända till 1988) hur den gamle postiljonen på 20-talet ofta suckade när han hämtade ut sin pension: “Det är alldeles för mycket!” Han mindes en tid när många hade alldeles för lite. För att inte säga ingenting.

Och om sådant visste han det mesta.

Värmlands Släktforskarförenings hemsida