2004_4

Tragisk jul i Blomskog 1843

Av Stig Blom

På juldagen år 1843 inträffade en dramatisk händelse, som kom att innebära stora förändringar för en soldatfamilj.

På soldattorpet Knekterud i hemmanet Lilla Boda i Blomskogs socken bodde 38-årige soldaten Nils Svensson Boman, hans hustru Lisa Mossberg som fyllt 40 år 3 december och deras tre barn, Daniel, Johanna och Carl Fredrik, åtta, fem och ett år gamla.

Tidigt på juldagsmorgonen skulle makarna bege sig till Blomskogs kyrka, där kyrkoherden Lars Larsson skulle hålla julotta. Soldattorpet låg på sjön Nedre Blomsjöns västra sida ett stenkast från stranden. Att ta genvägen över sjöns is skulle betydligt korta deras kyrkväg. Lisa och Nils gav sig iväg, isen brast under dem och de hamnade i det kalla vattnet. Enligt den följande dikten hörde flera personer deras rop på hjälp, så ock äldste sonen Daniel. Denne sprang förmodligen till grannstället Ögården och påkallade hjälp, men när folk kom fram till vaken var makarna redan döda.

Nedanstående dikt skrevs senare. Diktaren är okänd, men en teori är att Olof Lundberg, född 1827, lärare i Blomskog 1865-1882, är upphovsmannen.

År 1843 i Blomskogs socken hade hänt
att tvenne makar i Blomsjön blevo dränkt.
Betänk nu mänskor alla, som här på jorden bo
hur oförmärkt de föllo uti den kalla flod.

På julhögtidsdagens morgon de stodo upp som förr
för dem var Döden kommen, han klappat på dess dörr.
De avsked tar av barnen, men visste ej därom
förrän den kalla floden så hastigt på dem kom.

I denna juldagsmorgon de kläder på sig tog,
tillredde sina lampor, skulle till kyrkan gå.
Men Gud den resan släckte, ty när de kom på sjön
dem mörkret svart omvälvde och isen brast som snön.

De ropte övergivet i vattnet där de låg
till Herren Gud i himlen och folk, som på vägar gå:
Kom hjälp oss om ni kan skänka en räddande hamn,
ty oss har själva Döden visst tagit i sin famn.

De ropte så länge de hade någon röst,
men ingen kom till räddning och ingen kom till tröst.
De ropte till Herren Gud i himlens ljusa land.
Han hjälper oss ur faran. Ej hjälper mänskohand!

Den äldste gossen hörde sin faders sista rop.
Hans unga hjärta rördes, men fatta likväl mod.
Han tog sig med en låga, så liten som han var
och sprang till nästa stuga: Jag hörer mor och far!

Vår präst och lärare i vår församling gick
han hörde och sorg i hjärtat fick.
Han vänligt bad två karlar att de ock må dit gå
och se om möjligt vore att hjälp och räddning få.

Allt folk som gick densamma morgonstund
de hörde ock dess ömkan kommen ur dess mund.
De ropade så länge, vid pass två timmars tid,
till dess de gav upp andan och sjönk till bottnens frid.

Och Gud som bor i höjden, se dem som sorgen bär.
För dem är döden kommen, de måste skiljas här.
Detta var ju sista gången för dem,
som de gick bort från hus och hem.

Tjänstförrättande Boman gjort tjänst i sexton år,
till dess den kalla floden lade honom på bår.
De vilade i djupet i några timmars tid,
men upp till himlahuset de fara fick i frid.

De gladdes åt varandra
ifrån sin bröllopsdag.
Tillsammans fick de vandra
i tystaste av slag.

Betänk nu här i tiden, hur snart vårt liv förgår,
igenom svåra strider ni livets krona får.
För alla äkta själar får skåda där det ljus,
som aldrig slocknar ut i något hem och hus.

Det kan väl många undra var denna vådan hänt.
Det var i Nedre Blomsjön, sen klockan slagit fem.
De famlade på isen till dess den brast itu.
Sen for de utom tiden på fjorton famnars djup.

Jag dessa rader diktat med medlidandets blick.
Föräldrar, barn och syskon en sorglig juldag fick
och sorg för allesammans, som då vid kyrkan var.
De ömkade de barnen, som mistat mor och far.

De föräldralösa barnen fick flytta till en avlägsen släkting, Jonas Jordan Mossberg, som med sin familj bodde i grannhemmanet Töresbyn. Äldste sonen Daniel kom 1847 till Ed i Dalsland, troligen till sin morbror Jonas, som var bosatt där. Daniel utvandrade sedermera till Amerika. Johanna och Carl Fredrik kom så småningom till sin faster Florinna, som tillsammans med maken Sven Brask bodde i Breviken, Blomskog. Johanna gifte sig 1862 och bosatte sig i samma hemman. Carl Fredrik flyttade 1870, liksom sin bror, till Eds socken, där han etablerade sig som duktig skomakare, gifte sig och fick nio barn.

Föräldrarnas bouppteckning är omfattande. Trots att de inte ägde någon egen fastighet, värderades boets tillgångar till 786 riksdaler. Intressant är att man i den finner “2 par örhängen”. Mycket ovanligt i denna trakt på den tiden!

Nils Bomans far Sven Gullbrandsson Snarfält var korpral och bodde med sin familj i Snarkil i Sillerud. Äldste sonen Johannes blev soldat Lifelt i Lian i Silbodal, Gustaf blev soldat Stomberg i Stommen i Karlanda. Andreas hamnade liksom Nils i Blomskog och blev soldat Söppelman i Söpplanda. Korpralen Snarfält hade alltså fyra söner som blev soldater!

Värmlands Släktforskarförenings hemsida