Om begravningsskick i äldre tider

Av Roland Kihlstadius

Vid inträffade dödsfall i Fryksdalen eller på annat håll i det gamla värmländska bondesamhället, förekom en mängd olika sedvänjor, traditioner och förhållningssätt, många numer nära nog bortglömda. Då som nu upplevdes ett oväntat frånfälle inom en nära släkt- eller vänkrets lika tragiskt och smärtfyllt. Där har inget avgörande förändrats. Väsentliga livsfrågor står fortsatt obesvarade.

I forna dagar innan för hjuldon körbara vägar fanns att tillgå, bars den döde i sin träkista av släktanhöriga och grannar till hemkyrkans likbod, senare en kortare färd till sin grav. För sådana mer långväga transporter förekom särskilda vilplatser längs trampstigen. Vid vägar, mer framkomliga, nyttjades vid nämnda tillfällen hästar. Kistan hade satts fast på en enkel bår bestående av två slanor sammanfogade av ett antal tvärslåar. Båren bars av en häst framtill och en baktill. Även så kallade släpbårar framdragna av en enda häst kunde användas på särskilt svårframkomliga sträckor med brant eller obanad vägterräng.

Ond bråd död förebådades på flera olika sätt enligt folktron: Av rävtjut eller uggleskri i natten, av snokar som sommartid ringlade upp på gårdsplanen framför det hus, där döden stod i begrepp att hämta någon människa. I gårdsfönster såg förbifarande ”fegkljus” brinna i månskensnätter.

Om några av alla varsel i sammanhanget berättar dr Selma Lagerlöf (1858-1940) målande i sin roman Gösta Berlings saga, kapitlet Döden befriaren. Unge Ferdinand Uggla på Berga (gårdens förebild är officersbostället Angersby i Sunne socken) ligger för döden med sin mor, kaptenskan, vid bädden. Ty visst funnos de, som gräto vid Ferdinand Ugglas dödsbädd, men den sjuke själv log mot mannen med lien, när denne tog plats på sängkanten, och hans mor lyssnade efter dödsrosslingarna som efter ljuv musik. Hon bävade för att döden inte skulle mäkta fullgöra sitt värv, och när allt var slut, trängde tårar fram i hennes ögon, men det var tårar av glädje, som föllo på hennes sons stelnade ansikte.

I boningshus där sorg drabbat, hängdes ett eller två vita lakan upp för varje fönster och bands samman med ett svart band. De draperade fönstren skulle på detta sätt stå orörda ett halvår framåt. Där någon nyss dragit sin sista suck sköts ugnsspjället upp, så att den dödes ande befriad kunde sväva ut i rymden.

Till begravning inbjudna gäster sände dagarna innan utlyst jordfästning en korg med olika sorters mat till sorgehuset, varav ofta så kallad klengås, det vill säga grovkaka med påbrett smör och överst ”sannost”. Smörgåsarna skulle utgöra kost under begravningsdagens morgonmåltid. Gästerna samlades tidigt i den dödes hem, dit mer långväga deltagare, oftast släktingar, hade anlänt dagen innan jordfästningen. Kvinnor bar svarta, höghalsade klänningar och vita, veckade förkläden med bred fåll nedtill samt vita huvuddukar knutna som snibbar. Manlig klädsel var likaledes svart.

Först bjöds de närvarande på kaffe med dopp. Sedan dukades frukostmål fram, vanligen med klengås. I hemtillverkad svartstruken kista prydd med en enkel krans av lingonris bars den döde fram till boningshuset med kistlocket avlyft. Sörjande samlades kring båren i en tät ring. Liket skulle nu, som det hette, läsas ut, ofta av en lekman, som höll en kort sorgeandakt över den hädangångne och hans liv, allt omramat av psalmsång. Det hände ibland, att denna ödestunga avskedsstund från hemmets gårdsplan blev förevigad av någon inbjuden eller eljest närvarande kameraförsedd fotograf, verksam kring sekelskiftet 1800/1900. En del dylika foton har bevarats och utgör ovärderliga kulturminnesbilder.

Prestaverna, det vill säga längre, runda stavar i svart med ett kors upptill, hade fraktats till sorgehemmet någon dag innan begravningen. I förestående avfärd efter häståkdon till kyrkan, ”likfala” benämnd, satt alltid de båda personer, som getts hedersuppdraget att prestavera i kyrkans kor under akten, närmast före flakvagnen med kistan. Begravningar i midvinter med en kyrkogård i djup snö och tjäle förekom mera sällan. I så fall togs hästklockor och bjällerkransar bort från använda seldon. Var den döde en man, hängdes en smal vit tygbit på selkrokens högra sida, var den avlidna en kvinna, hängdes den vita tygremsan till vänster.

Under begravningstågets kyrkresa, som företogs i sakta mak, framfördes den döde på andra skjutsen från täten. Efter följde åkdon med sörjande i den ordning de stått i släktskap eller haft anknytning till den hädangångne. Närmast likvagnen satt sålunda den avlidnes familj, änka eller änkeman och barn med sina respektive familjer. Hästar spända framför deras kördon hade också vita tygband men fastknutna i betslet, allt enligt ovannämnd placeringssed.

Antalet gravölsgäster och därmed längden på ett liktåg stod alltid i proportion till den avlidnes position i byn eller socknen och vederbörandes ekonomiska ställning. Var det fråga om en besutten storbonde eller dennes hustru, kunde ofta upp till 40-talet hästekipage ingå i sorgeföljet.

Efter att ha intagit sina platser längst fram i kyrkan, män satt för sig, kvinnor för sig, förblev alla begravningsdeltagare sittande under hela gudstjänsten. Återkomna hem kunde väntande gravöl i burgnare gårdar pågå i två dagar, då rikligt med mat, öl och även brännvin bjöds.