2001_3

Elvaåring dödsdömd för skäggryck på Hammarö 1666

Av Roy Olsson

Våra förfäder under 1600-talet hade förutom livets vanliga vedermödor också att kämpa med tidens drakoniska lagar, där förseelser som vår tid bedömer som bagatellartade kunde leda till en dödsdom. I Karlstads tingslags dombok för 1666 finns exempel på detta. Det är en elvaårig pojke som genom att vara uppstudsig mot sina fosterföräldrar och rycka fosterfadern i skägget enligt Mose lag dömdes till lagens strängaste straff. Vi låter dombokens 1600-talssvenska få berätta om den djurvänlige Joen:

Anno 1666. d. 5. Octob. wardt rätt Laga Tingh hållit medh Allmogen aff Carlstadhs Tingslagh uthi Carlstadh, närvarandes Cronones Länsman thersammastädes, Wälf. gh Torsten Andersson i Sundstadh, och effterskreffne Bolfaste och Edhsuorne Häradh Nämpnds män, som woro:

Oluff Gunnarsson i Grönäs
Christopher Jönsson i Skiffue
Joen Oluffsson i Wåle
Nils Persson i Skiffue
Oluff Eloffsson i Torp
Per Andersson i Ketterudh
Swen Nilsson i Takene
Håkan Joensson i Önnerudh
Joen Persson i Sandbäcken
Per Joensson i Rudh
Oluff Håkansson i Gumpetan
Eloff Eriksson i Woxnäs

Då kom Scholemestaren i Carlstadh och Kyrckeherden på Hammeröön, Würdighe och Höghwällärde M. Johan Forsaeus, och anklagade en poike, widh Nampn Joen Persson, som war på sitt Elloffte Åhr, och hade nu sin hemwist uthi Torp thersammastädes å Frelse, för thet han hade skuffuit sin Fostermodher, Marit Larsdotter i Toffuerudh, som togh honom både Fadher- och Modherlöös, när han war icke mehr än fiorton dagar gammal, och hade icke allenast wäll upfostrat, uthan ock ehrliga hållit honom medh klädher och födha alt här till, för hon råkade slå honom widh örat, för han nekte Capellanens, Wällärde Herr Svens Hustru hästen, att köra en Byksåå neder till Siöön, som hon hade fått Hennes loff på, och thet så illa, att hon Marit ragade emoot Bämken, och ropade effter hielp. Och när fosterfadhren, Hans Joensson i Toffuerudh kom in och skulle slå samma poike therföre, tå togh han honom i Skägget, och hölt så länge, att Soldatehustrun Anna Hansdotter tillkom, och badh Poiken släppa Skägget, men han wille inthet, för än fosterfadhren måtte först släppa hans huffuudhåår. Thenne Poike Joen Persson nekte inthet här till, uthan lad före, effter thet kom ther aff, att han war öm om Hästen, för han hade näst förr dragit Harffwen. Icke wille heller Hans och Marit nu klaga på honom, uthan hade thet giordt tillförende för Kyrckeherden uthom Rätten, när gerningen var nys giord. När thetta öffuerlades aff thenne UnderRätten, syntes wäll thenne Joen Persson böra skonas medh något lindrigare straff än lyfflåt, för han war offuermaga. Men effter hoos honom röntes malitiam supplere aetatem, i thet han inthet wille taga en öhrfijl till godo, aff sin fostermodher, för hans otydige Målsmansdömme uthan sköff henne emoot Bämken, och när fosterfadhren fick honom therföre i Håret, grep ock honom i Skegget, och wille icke, uthan wilkor släppat; så dömbdes han androm till Skyy och Warnagel, att döden döö, effter Guds Lagh, Exod. 21.19. Nåden uthi all Underdån hemstäld och förbehållin then Högl. Kongl. Hoffrätten. Actum ut Supra.

På Rättens wegnar

(sigill och ej tolkad namnteckning)

Ordförklaringar:
lyfflåt=dödsdom
offuermaga=omyndig
malitiam supplere aetatem = ondskan kompletterar åldern
otydige målsmansdömme = olämpliga yttrande.

Domen är här citerad efter den version som översändes till Göta Hovrätt för prövning.

Det stränga straffet underställdes Göta Hovrätts prövning. Hovrätten behandlade frågan den 6 december 1666 och beslutade att mildra domen, uppenbarligen med hänsyn till pojkens låga ålder: Hvarföre ehrkennes pojken Jon för lyfsstraffet frij, och ledigh, Men skall för thenna sin förgrijpelighet efter predikan skarpt slåss medh rijs af Profhossen uthi Sochnestugun.

Således fick unge Joen, som inte ville låna ut hästen till kaplanens hustru och som dessutom satte sig upp mot sina fosterföräldrar, en omgång av riset i sockenstugan.