2000_1

Kil, Kil eller Kila? Eller kanske Köla!?!

Av Carl-Johan Ivarsson

Något som kan sätta myror i huvudet på släktforskare, såväl nybörjare som erfarna är att ortnamn och sockennamn riskerar att förväxlas eller att på olika sätt förändras. Naturligtvis så finns det exempel på det också i Värmland.

Före 1885 fanns två socknar i Värmland med namnet Kil. Den större av dem ligger vid Nedre Fryken i Kils härad, medan den andra ligger i Visnums härad på en udde i Vänern. Den förra socknen heter från 1885 Stora Kil, men det är ett namn som numera sällan används i dagligt tal, men mest i kyrkliga sammanhang. Detta beroende på att det samhälle som växte fram kring järnvägsknuten fick namnet Kil, som också från 1971 är namnet på hela kommunen. Visnums-Kil kallas ibland felaktigt för Visnum-Kil. Den har sedan äldsta tid varit annex till Visnum men är inte någon utbrytning. Sockennamnet Kil förekommer redan på 1300-talet och den har stundom kallats för Fiskekil. Genom sin belägenhet i Visnums härad fick den när Kungl. Maj:t 1885 beslutade att särskilja församlingar med identiska namn heta Visnums-Kil. Principen tycks ha varit att varje församling i respektive stift skall ha ett unikt namn. Denna princip har sedermera rubbats något men gäller ännu i sina huvuddrag.

Kil i Kils härad (alltså Stora Kil) skrevs ibland förr som “Kiln” (dvs som bestämd form). Detta är viktigt att känna till, eftersom n-et gärna läses om ett a och då blir Kila. Jag har mer än en gång sett släktforskare som trott sig läsa så och på så vis kör fast i sin forskning. Var uppmärksamma på detta! Det är mer sannolikt att en person boende i t. ex. Grava eller Frykerud är född i Kil än i Kila!

Om man byter en vokal på Kila så får vi en annan värmlandssocken, Köla i Jösse härad. Namnet är numera obestämd form plural av ordet köl – höglänt skogstrakt, men har i äldre tider skrivits som bestämd form singular och sålunda ofta stavas “Kjöln”. När denna stavning dyker upp i värmländska kyrkböcker så rör det sig inte om Köln i Tyskland….

En genuin dalslänning tar sällan namnet Dals-Ed i sin mun, utan denna tätort, församling och kommun i Vedbo härad, i landskapets västra del kallas i dagligt tal för Ed och ingenting annat, belägen som den är på edet mellan sjöarna Stora och Lilla Le. Ed var också det officiella namnet ända till 1885. Eftersom det i Karlstads stift fanns ytterligare en församling med namnet Ed, nämligen i Grums härad i Värmland, så fick denna församling behålla sitt namn. Församlingen i Dalsland fick sitt nya utökade namn. Ed är fortfarande officiellt namn på den dalsländska tätorten och tillika postadress, medan Ed i Värmland är en av Värmlands mindre kända socknar, åtminstone till namnet. Istället refererar man oftare till de tre industrisamhällena i Eds socken: Segmon, Slottsbron och Liljedal.

Förväxlingsrisk kan också förekomma mellan Nordmarks härad och Nordmarks socken, belägna i varsin ände av Värmland. I dagligt tal, liksom i äldre tider och ännu ibland i skrift använder man om den förra benämningen Nordmarken.

1885 fick också de flesta socknar med väderstrecksbestämningar sina nuvarande namn. I Värmland finns tre Ny och två Råda, belägna på olika håll i landskapet. Av de tre Ny blev Ny i Älvdals härad Norra Ny, och Ny i Näs härad Södra Ny. Det tredje Ny, beläget i Jösse härad fick behålla sitt gamla namn, men kallas ibland “Jösse-Ny”, något som dock inte är officiellt vedertaget. För att komplicera det ytterligare slogs 1970 Södra Ny och Huggenäs församlingar samman till Ny-Huggenäs församling. Detta är väl ingenting som behöver bekymra dagens släktforskare, men i framtiden kan det ytterligare förvärra begreppen.

När det gäller de båda Råda så kallas blev Råda i Älvdals härad Norra Råda. I denna socken ligger också samhället som fortfarande bara heter Råda. Råda i Visnums härad fick bli Södra Råda, något som förvirrar när församlingen numera slutgiltigt (?) överförts till Västra Götalands (Skaraborgs) län och Skara stift, med tanke på att det finns ett Råda i Kållands härad nära Lidköping – i samma län och stift…

I Värmland finns också två Fågelvik, Östra i Väse härad (nära Karlstad) och Västra i Nordmarks härad (nära norska gränsen). De båda Ullerud respektive Ämtervik ligger dock intill varandra och har i äldre tid hört samman.

Att indelningar ofta kan vara mer förvirrande än klargörande är sant. Den uppmärksamme läsaren har säkert noterat att jag använt benämningarna socken och församling om vart annat. Det finns ju inga entydiga definitioner av någon av dessa indelningsenheter. Socken-begreppet är dock mest relevant för oss släktforskare. De kyrkliga församlingarnas indelning förändras efter hand, nya bildas och gamla slås samman. Det är en utveckling som har pågått under lång tid och helt säkert kommer att fortsätta. Sockenbegreppet är mer en fråga om identitet och tillhörighet, efter 1862 då det mist sin officiella betydelse i kommunala sammanhang. Det begrepp som man bör undvika i dessa sammanhang är “kommun”. En känd fotbollstränare presenterade sig själv som född i “Köla f. d. kommun” – jag tror inte att kölaborna känner sig som några föredettingar.

Ett annat fenomen som en släktforskare ibland stöter på att man har använt sig av hemsnickrade förkortningar i kyrkboken. Att “Gbga” betyder Gillberga eller “Bv” Borgvik – eller vad det nu kan vara – är ingalunda självklart, speciellt inte om man inte har den värmländska geografin helt glasklar för sig. När man likaledes möter benämningen “Ny” utan efterföljande pastorats eller häradsbeteckning – vad göra? Försumma inte kartan som hjälpmedel. Det är mest troligt att den sökta personen kommer från den närmaste socknen.

När tvekan råder finns det också en del litteratur som kan konsulteras. Gunnar Jonssons Värmlands Ortregister, utgivet av Värmlands Släktforskarförening är ett hjälpmedel som varje släktforskare som sysslar med Värmland har nytta av. Den visar till vilken socken en viss ort hör. Om man vill ha utförligare uppgifter så finns verket Sveriges ortnamn – Värmlands län att tillgå. Det utgavs med ett häfte för varje härad från 1920- till 1940-tal och visar på dialektuttal och äldre stavningsformer. Fördjupning ger också det verk som av släktforskare inte brukar kallas något annat än “Rosenberg” efter sin utgivare. Egentligen heter det Geografiskt-Statistiskt Handlexikon öfver Swerige och redogör i fyra band för alla orter ner på hemmansnivå och för deras indelningar. Det utgavs för mer än 100 år sedan men har nytrycks av Släktforskarförbundet som gjort det tillgängligt för dagens forskare.

Sveriges församlingar genom tiderna utgavs av Skatteförvaltningen 1989 och är numera slutsåld men finns på de flesta bibliotek och numera också på Internet. Den visar på alla de församlingar som har existerat och på de ändringar som gjorts i församlings- och pastoratsindelningen. Det senare är inte oviktigt att känna till för släktforskare då det ibland fördes kyrkböcker gemensamma för hela pastoratet. Oftast finns också kortfattade församlingshistoriker i SVAR-katalogen och i inledningen till varje arkivförteckning.

När det gäller det specifikt värmländska så rekommenderas Karlstads stifts herdaminne av Anders Edestam, som inte bara innehåller prästbiografier utan också innehållsrika församlingshistoriker, innehållande uppgifter om församlingarnas tillkomst, liksom pastoratens indelning. SVAR:s sockenkataloger är också användbara. Efter hand kommer också vår förenings webbplats VärmlandsRötter att bli en kunskapsbank för våra socknar och härader.

Värmlands Släktforskarförenings hemsida