Mari i Mohult

Av Gun Barrud

När jag var barn, bodde en gammal kvinna i en så kallad undantagsstuga i skogen på min fars mark. Från byn Torverud i Ölseruds socken med 5-6 gårdar var det drygt en kilometer. En upptrampad stig, delvis använd av timmerkörare, ledde till stället som hette Mohult. Maria, som bodde där, kallades naturligtvis Mari i Mohult.

Mari var Låghalt och blev inte gift, om det nu berodde på detta handikapp, eller att friare saknades. Hon hade varit piga bland annat i Valdemar Dahlgrens hem, han som kom att grunda Ingesunds Folkhögskola och Musikhögskolan i Arvika. Där skötte hon barnen i familjen och tuggade maten åt lille Valdemar, när han var liten. Svårt att tänka sig sådant förfarande, men ännu i slutet av 1800-talet var det vanligt.

Så småningom flyttade Mari hem till sina föräldrar. De började bli gamla och orkeslösa, fadern var dessutom blind. Hon skötte dem till deras död och blev sedan ensam i den lilla stugan. Ekonomin var nog lindrigt sagt ganska ansträngd. Bönderna i byn skötte den ”sociala värlfärden” genom att vid slakt, storbak och potatis- och grönsaksskörd ge Mari så kallade smakbitar allt efter råd och lägenhet.

Men så blev Mari sjuk och liggande i sin utdragssoffa, och desvärre var det vinter. Uppvärmningen av stugan skedde med en vedspis, som var placerad i den öppna spisen.

Nu trädde den tidens äldreomsorg in. Två och två av byns vuxna familjemedlemmar turades om at vara eldvakt och sköta om Mari så gott det gick. Läkare kontaktades nog inte. Var man gammal och sjuk, skulle man ju ändå dö. Förresten var det två mil till närmaste läkare, och ingen hade telefon, så allt fick gå sin gilla gång. Men Mari blev sämre, och möjligheten att ta sig fram till Mohult blev allt svårare ju mer snö som föll. Ett äldre par utan hemmavarande barn hade plats i sin kammare, och nu bestämdes att dit skulle Mari få komma. Men hur skulle transporten kunna ske? Jo, min far tog resolut och spände en häst för två sammanlänkade timmerkälkar. Två starka karlar följde med, och Mari bäddades ned i sin soffa, med en fårskinnsfäll över sig. Sedan tog karlarna och bar ut soffan, surrade fast den vid kälkarna och så bar det iväg med denna primitiva ambulans. I detta fall var det ett plus att det var vinter och mycket snö. Trots allt blev nog resan ganska mjuk och skonsam för Mari.

Efter en tid avled Mari. Året var 1933. Det blev auktion på hennes få tillhörigheter. Stugan revs och såldes till ved. Än idag kan man se en knotig syrenbuske och lite gräslök växa i en glänta i skogen, minnande om att här fanns boplats för länge sedan.