1997_4

Korpral Knapps seglats tvärsöver Vänern

Av S-n

En historia från Ölserud om en dundergubbes äventyr.

Att vintermete, vilket som känt är ett intressant näringsfång för den som är begåvad med den rätta tron och det rätta sinnelaget, stundom kan medföra svåra situationer har nog en och annan varit med om. Den svåraste torde väl vara, när vintermetar’n helt plötsligt finner sig sittande på ett irrande isflak med blotta pimpeln och andra fiskedon som “färdkost”.

Om sådana episoder med vintermetare på landlösa isflak berättas det ofta ute på Näset, där frampå senvintern eller vårkanten pimpelmete bedrives rätt allmänt utmed stränderna. Om en sådan situation rör sig nedanstående skildring. Huvudpersonen heter eller hette – ty han har lämnat det jordiska – Knapp och han var korpral till professionen. Knapp var i början av 1800-talet välbeställd korpral vid Värmlands regemente och stamsoldat för hemmanet Knappa i Ölseruds socken samt gick vanligen under namnet Knappen.

Nå, korpral Knapp var ivrig fiskare och vintermetare, och som soldatlönen på den tiden ej var så rundligt tilltagen och torpet i Knappa nog skäligen magert, måste den gode Knappen tillgripa andra medel för att hålla nöden på avstånd, synnerligast som han hemma på torpet ej åt sitt bröd och salt i ensamhet utan hade både Knappska och en kull välartade småknappar som ivrigt pockade på mera i matväg, än vad torpets magra äring kunde ge. Men Knappen var en stor jägare och ivrig fiskare. Rustamossarna med sitt orrspel i omedelbar grannskap; på den tiden lade sig varken länsman eller jaktvårdspolis i, om lekorren eller tjädertuppen under sitt kärleksspel i den tidiga vårmorgonen förvandlades till matnyttigt.

Stor fiskare var som sagt den gode korpralen, och fiskevattnet vid Knappastränderna saknade ej utrymme; och vi komma nu till Knappens märkligaste fisketur.

Enligt min sagesman var det någon dag på 40-talet, som han utrustad med den för fisket nödiga attiraljen: pimpeldon, en stadig, av honom själv tillverkad, kälke, isbill för upphuggande av pimpelvakar jämte sin matväska av oberedd kohud med håret ut, ej olik “maran” han under sina möten på Trossnäs knegade på. Väskan var bukig av Knappskans nedlagda matsäck, ty fisketurerna brukade dra ut på tiden emellanåt.

Nedkommen på isen högg Knapp hål och prövade under växlande lycka med pimpeln i olika vakar. Tiden gick och den gode fiskaren hade ej så noga givit akt på väder och vind. En sydväst hade dragit upp, en råk hade öppnat sig vid stranden, och innan Knapp rätt visste, hur det gått till, befann han sig seglande på ett större isflak ute på den blånande Vänerns vida vattenyta. Han såg strandremsan från den kära hembygden mer och mer försvinna i fjärran och vårkvällsskymningen började falla på.

Emellertid dröjde det i det Knappska soldathemmet innan husfadern kom hem från sitt näringsfång den nämnda aftonen. Mörkret började falla på och ingen korpral syntes till. Knappskan började ängslas och måste göra en tur nedåt stranden för att spana efter sin kompanichef, som dröjt osedvanligt länge. Döm om hennes fasa då hon nedkommen till Vänern ej såg varken Knapp eller is ute på sjön, utan endast dess lekande böljor glittrande i kvällsmörkret.

Korpralsmor skyndade hem och uppbådade rotebönderna i Knappa vilka med båtar, båtshakar och andra grejor hela natten sökte efter sin försvunne knekt. Nästa dag kom, den sugande sydvästen höll i sig och solen sken från klar himmel över Vänerns isfria böljor, som i en handvändning befriats från vinterns täckande hölje.

Vi skola nu gå tillbaka till Knapp på hans irrfärd på isflaket. Omsider blev han i sin fiskeiver varse sin fruktansvärda belägenhet, men då var det för sent för honom att vidtaga några som helst åtgärder till sin räddning. Han hade endast sina fiskedon, sin matväska och sin kälke och han betraktade sig som räddningslöst förlorad och ägnade sin tid åt att övertänka sitt framfarna strävsamma liv samt sände under nattens lopp mången tanke hem till torpet till sina anhöriga där. Kölden blev kännbar för den ensamme flakseglaren, självbevarelsedriften gjorde sig i alla fall gällande, och Knappen försökte med s.k. åkarbrasor hålla kroppsvärmen någorlunda vid makt.

Natten gick omsider och solen höjde sin blanka värmande skiva över sjön, och Knapp kände sig upplivad. Blåsten hade något tilltagit, men sjön var ej upprörd och Knapp såg borta vid synranden ett ljusblått bälte. Hoppet om räddning vaknade åter, och Knapp slog sig ned på kälken med en bön till högre makter om en lycklig landning, samt styrkte sig ur matväskan med några kalla bitar. Landet närmade sig omsider mer och mer och Knapp beredde sig att möta landningskatastrofen. Isflaket hade nu en väldig fart och han emotsåg med bävan när det skulle törna mot landisen och då förmodligen krossas i småbitar. Alltnog, Knapp vände kälken rätt åt land och satte sig själv på densamma. Vattenremsan mellan isarna förminskades hastigt och under åsklikt dån törnade isflaket på fastlandsisen. Iskanterna smulades sönder och isarna försköto sig under och på varandra till en hög bank. Kälken med Knapp satte sig i rörelse, då isflaket tog land samt åkte med fart mot isbanken, slogs sönder mot densamma till spillror, och den stackars halvdöde seglaren kastades över på landisen.

Knapp reste sig omsider, skakade på sina värkande lemmar, kände sig välbehållen fast frusen och hungrig och tackade Gud för underverket. Hans blick famnade landskapet, han så oförhappandes kommit till, och såg där i närheten bebyggda trakter och knallade iväg för att orientera sig och fann då, att han åkt isflak tvärs över Vänern och hamnat i Gullspångstrakten. Vad var nu att göra? Nutida förbindelser med järnväg, bussar, telefon o. dyl. saknades naturligtvis då, och som han ej i alla fall ville komma hem riktigt tomhänd, stannade han vid en gård i Gullspångstrakten, och spanntröskade, d. v. s. slagtröskade mot viss procent spannmål.

I slutet av april, då tröskningen var avslutad, förvandlade han sitt lilla provisionsförråd av spannmål i kontanter och gav sig iväg åt hemhållet till. Det fanns ju endast landsvägen och apostlahästarna att tillgå, men Knapp var som god soldat vid kungl. infanteriregementet god fotgängare och nådde omsider en kväll torpet i Knappa, bankade på dörren. Knappskan, som ej anade annat än att hennes man omkommit för längesen, kände igen rösten, vägrade att öppna för, som hon trodde, Knappens vålnad, utan bad honom försvinna och hava ro. Knapp kände väl till det primitiva dörrlåset av trä, hade om ett ögonblick öppnat dörren och stegade in. Den förskrämda hustrun fattade från den öppna härden ett brinnande vedträ, försökte med rörelser i luften med detta och andra besvärjelser fördriva “vålnaden”.

Knapp gjorde då som Sven Duva: upplät sin breda näbb, talade och sade: “Är du rent förbryllad käring, känner du inte igen din lagvigda make”.

Inför ett sådant argument måste Knappskan falla tillföga, och glädjen blev stor nämnda kväll i det lilla soldattorpet i Knappa.

Något år efteråt var korpral Knapp ute för ett nytt äventyr, som höll på att sluta ännu mer ödesdigert än den tidigare seglatsen. Han hade som vanligt en kväll kommit hem från en fisketur och skulle då styrka sig med ett bastant mål mat bestående av stekt fisk och potatis. Knappen var uthungrad, åt med glupande aptit och i ett nu fick han en bit illa benad fisk i strupen. Han försökte hosta upp matbiten, men den fastnade ännu hårdare, och gubben överfölls av kvävningsanfall samt föll omkull på golvet.

Folk kallades till och försökte med bankningar i ryggen och andra upplivningsförsök få liv i Knapp, men förgäves. Att eftersända någon läkare var på denna tid ej att tänka, utan Knapps till synes livlösa kropp fördes ut till logen och man rustade sig så småningom för begravning. Några dagar efter den här relaterade händelsen voro ett par av rötebönderna sysselsatta med att reparera någon söndrig hägnad i grannskapet av knektlogen. Buller hördes från logen, bakdörren öppnades och en vit skepnad kom ut och försvann skyndsamt åt stugan till.

“Såg du någonting”, sade den ene av de skräckslagna gubbarna. “Jag såg någonting, som jag inte ville se”, lyckades den andre få fram.

Deras funderingar stördes omedelbart av stort gny och larm från stugan där “spöket” hade försvunnit. Gubbarna anropades, och då de bävande trädde in i det enkla tjället, funno de den “döde” Knapp sittande livslevande inhöljd i kläder.

Han hade varit skendöd och vid full sans hela tiden och berättade, att då han låg på bår i logen, hade en stor katt hoppat ned från logbalken och rätt på gubbens bröst. Av denna stöt lossade fiskbiten i hans strupe, och andningen och livsverksamheten trädde i funktion med omnämnda påföljd, och glädjen blev givetvis ånyo stor, om ej större i Knappahemmet än vid hemkomsten från hans olyckliga seglats.

Om Knappen sålunda var seglivad tog dock åldern omsider ut sin rätt, och korpral Knapp vilar se’n många år lugnt och tryggt i Ölseruds kyrkogård, men minnena från hans märkvärdiga upplevelser finnas bevarade, och de äldre sockenborna tala vid sina samkväm ofta om dessa, liksom för att bevisa att gammal kärnsvensk stam levat och lever kvar härute på Näset i allmännhet och i Ölseruds socken i synnerhet.


Införd i Säffle-Tidningen 1928, samt skriften Torp och ödegårdar i Ölserud 1996.

Värmlands Släktforskarförenings hemsida