1997_3

Händelser i Alster under åren 1728-1743

Av Daniel Bergenhem

Pastor Daniel Bergenhem nedtecknade i Alsters kyrkbok (C:3, sid 343-351) några händelser som ägde rum i socknen under åren 1728-1743. Bertil Sollerbrant i Åkersberga har gjort en avskrift av dessa sidor som han tillställt redaktionen och som vi nu kan publicera.

Angående Hustru Brita Nilsdotter i Löfnäs och hwad sig efter des barnsbörd tilldragit. Åhr 1728 den 6 aug föll hustru Brita Nilsdotter i Löwnäs som dagen förut födt ett välskapad barn till werlden uti en swår Sialaångest, ängslig öfwer alla Budordens öfverträdelse. Hwarpå hon ej torde nämna Jesu namn, i fara att missbruka thet widare, torde icke äta eller dricka, i fara at annars missbruka Guds gåfwor etc.

Åtta dagar ther efter fick jag bud från Herren och den 11 aug wardt genom Guds besynnerliga Nåd och tåras häftiga flytande utan mitt tilgiörande lättad och tröstad och jag reste med glädie hädan.

Den 12 aug kl 10 före middagen satte ångesten henne häftigare an, men fick ingen tår fram ehuru hon bad sin Gud therom. Hwarpå jag tillbaka med Feltscheraren Kock kom den 19 aug till henne, och efter ådrans öpnande på höger armen och fötterna samt blodets warma intagande i ätticka, underwistes hon hela tiden therefter om Guds Nåd i Christo, om trons kamp och seger etc.

Den 27 aug togs hon i Kyrcka efter sin Barnsbörd i sitt eget hus, och efter ett wid sådant tilfälle tienliget skriftermål, anammade hon Herren Guds nattvard underwistes sedan hela tiden therefter om förböner som icke straxt altid följer förlåtelsen. Hwad hon efter menskligt tycke fick nåd bedja mer än tillförende.

Den 2 sept efter förrättad Gudstjänst wid kyrckan reste jag åter til henne med föreställande, at icke wid så ängsligt tilstånd idelig skulle bruka Herren Guds Nattward; Men föregaf 1. icke så länge sedan, 2. sin ovärdighet, 3. trons bortowarande. Dock efter trogen underwisning kom henne den 3 sept så närra ther till, at kalken framsattes, men i thet samma ropade: nej, bida, till morgon, sade hon. Då äfwen så skedde; continuerades uti ett ömkeligt jämrande och sina synders twijande; förbannade then tid hon intet bättre wiste, önskande sina åhr tillbaka at bättra sig, hiertelig längtan efter en droppe tröst, nu åter, at hon blefwa som en missgierningsman aflifwad, på thet hennes hiertans ångest måtte få en ända, bad alla närvarande, at hon måtte få blifwa när oss then dagen och natten; klagandes öfwer hiertat, at det war upfylt med the Onda Andar och alt ondt, stort, hårt som en sten, och likasom tilspänt med en jernring etc.

Den 7 sept begyntes jämran häftigare emot qwällen, förorsakad af en förskräckelse, then henne i sängena öfverkom, av en häftig wäderisting som kastade ned några humblestänger the dher woro resta utan för then wäggen, dher hon hade sin säng, jämväl av en stohl in i stäfwan, som av ovarsamhet blef städt öfver ända och gjorde stort buller, hwar av hon så häpen blef, at hon wardt blek som ett lik och alla hennes lemmar darrade hela natten som asplöf.

Om morgonen wid solens uppgång begynte hon som en hund at skialla hwar öfver hela huset fasade, hwilcket efter små uppeholl continuerade til middagen. Hwar vid kroppen från hufwudet till fötterna drog ihop sig, huden på armarna och ansigtet noppigar såsom bränd näfver och tyckte sig känna luckten av beck och swafwel, wardt stundom uppryckt emot taket i sängen, så at man måste kasta sig öfver henne, en öfver knäna, then andra öfver magen, then dredje öfwer bröstet, och hölts således av 3 utan möda wid sängen.

Här av blefwo församlingarna uppå bewekelig föreställning bewekta at wara huset till hielp, och stodo 3 karlar hwart dygn på egen post at henne betiena, hwilket warade hela året, och löste altid then ena, then andra af wid dygnets slut, tills warfwet gått hela socknen omkring.

Fågelwiks och Wässe härads församlingarna såsom längre boende ther ifrån, giorde ett penningskatt til the personer som stodo theras dygn för them. Den 10 sept begynte hon til the närwarandes större fasa jämväl att böla såsom en oxe; men hade icke wissa tider, utan stundom före middagen, stundom efter, låg likasom hemsk imillan; Och då hon påmintes, las hon så wackert, prisade them sälla som hafwa frid och ro, bad så innerligt at hon intet måtte komma i pinorummet, bad the närwarande, at the wille bedja wäl för henne etc. Under alt thetta låg hon dock tyst och stilla om nätterna. En besynnerlig nåd wid thenna anfäktning war thet, att henne i hogan kom thessa orden:

-Helfwetets portar; sade hon til mig, står thet icke så; skola icke wara henne öfwermäcktiga. Hwilka ord iag sedan alt jämt betjänte mig av till hennes tröst.

Hon trodde wäl at J CH har lidit för alla, men intet för sig, hon sade sig wara förkastad som then rika mannen, frågade hwad räder det, skulle de taga med henne, bad the närstående taga wara på henne, och sade, at hon mådde då wärst när wi gjorde bön och sågo salmer, och at man wille bedja henne utu werlden. Ändtlingen fick man medicamenter från Giötheborg, medelst Bruckspatron Olof Kolthoffs bekostning, som giorde, at hon wände igen at skälla och böla.

Den 19 sept kom henne före, at hon war densamma, som fick Adam äpplet i paradiset whilken Christus skulle söndertrampat hufwudet så at hon war mörcksens förste, som ingen del hafwer i Christo, at hon mördat Chr och at hon fått åtskilliga namn i Christi pinos historia, nu Judas, nu Herodes etc och ropade:

-Gud bättra mig som förrådt manligt blod, åter, at hon dräpit alla swenbarn etc ja, alt whad förskräckeligit i Skriften finns låg henne före.

-Sådant alt, sade hon, hade iag icke vetat före, ock kan ej vetat huru jag kommit ther til, som är ej mer än 40 år.

Här uppå företog henne också nattaron, fortsättande både dag och natt med ömkeligit jämrande. Hela okt och nov månad igenom. Under denna tiden besöktes hon ock flitigt af Probsten Fryksell, pastor Loci och Capellanen Magnus Fryksell (?) med trogna böner och förböner i alla 3 kyrckorna.

Den 5 december sade hon til mig:

-Jag wet min Förlossare lewfer. Och war icke så rädd för folket, som skiftetals gingo tyt och tädan.

Klagade at oron war starkast om nätterna. Efter egen hiertelig längtan anammade hon Herrens Heliga Nattward dagen ther efter; men straxt ther på fölgde oron, som warade til slutet på thet året och thet följande.

1729 den 24 juni, nekade hon Gud wara til och at alt så ligsom står i Biblia, sade 2 nya solar komma på himmelen och werldens ände wara förhanden, frågade hwar Guds Barn skola wara på domedagen, när alt står i brand och låga. Hwilcka anfägtningar wissa tider sig infunno.

Höllt så mycket af läsande och siungande af them som stundtals woro när henne, sång stundom siälf med them, men straxt ledt och ledsna ther wid, och for utan uppehåll fort i sin ömkeliga weklagen, bad mig och alla i huset, at the wille med en knif öppna magen och bröstet, och taga Hin onde ther ut.

Den 15 juli anammade hon åter H H Nattward med innerlig längtan och mycken tröst, och liknades til bättre med henne; men the swårmodiga tankarna hade jämt öfwerhanden icke allenast detta året, utan och 1730, 31, 32. 1733 den 1 nov Gudi ewinnerlig ära, så wäl för sig kommen, at hon med Församlingen uti Guds hus, gick till Guds bord och giordes tacksägelse samma dag i alla 3 kyrkorna.

Följande om samma hustrun 1742 i början af december månad föll åter hustru Brita Nilsdotter i Löfwanäs i samma siälanöd, som til alla delar war lik med then förra; men nu wara worden en tacka, dock hördes therwid intet skällande eller bölande. Och emedan hon siälf, samt barnen i huset, såsom nu wara fullwäxta, woro af förra anfäktningen wana wid Guds maner, så blef icke kristna Församlingarna anmodat om någon wackt.

Dock hölts hon i thenna Scholan 1743, 44, 45 och 46. Och war thenna anfäktning theruti swår, at hon under then tid hade als intet nöje för Guds Ord, bön och sång eller Nattwardens begärande, och mådde då bäst när ingen besökte och talade med henne, hållandes sig alt jämt wid sängen.

Den IV Bönedagen, Gudi lof och ära, så wel til sig kommen at hon war med hopen til Guds Hus; tå och tacksägelse giordes i alla 3 församlingarna för thess nådiga förlossning. Söndagen ther på gick hon med the andra till H H Nattward, och är äfven efter Guds nådiga behag wid fast tro och godt mod, ehuru stora motgångar henne sedan mött hafwa.

Allenast korteligen hwad som bidragit til thenna hustruns sista siälaoro, nämligen:

1742 Den 1 nov har thenna hustruns yngsta dotter, af 16 år, Ellicka Nilsdotter benämnd, en afton efter solens nedergång, wid lambs och killingars indrifwande blifwit warse på hagen, en gammal gubbe med undanslagen hatt, sittjande wid en giärdesgård, slående eld på en pipa tobak, som hon tyckte, hwar öfwer hon så förskräckt blef, at hon ej tala kunde på 3 weckors tid, ehuru modren med godo och ondo sökte förmå henne ther til.

Alla dagar gick hon likasom hemsk, men giorde lydigt och flitigt alt hwad modren befalte. Besynnerliget war thet, at 3 à 4 qwällar å rad efter synen, hördes ett liud allenast på en sträng likasom af en viol, som straxt efter elden war släckt om aftonen, af henne och then ena af hennes systrar blef hörd, ändock 4 andra lågo i samma stufwa, som thet intet hörde, fast the ännu inte insomnat hade.

Wid slutet af november, då husförhöret hölts öfwer them i huset, öpnade dottren sin mun, och bekände fölligt hwad hon 3 weckor tilbaka sedt på hagen och talade therefter mer än måtta och höfwer war, ingen av Dr Luthers och Dr Swebeli katekes blef obeswaradt, ty hon kände them begge så wäl som sitt Fader wår, sång nu otäcka wisor, nu åter salmer, springande öfwer bord och bänckar, och när hon med ris blef hydden, war hon tyst en tid, åter upp igen, kunnande på intet ställe i huset wara stilla, for fram med nedslaget hår och led inga kläder in til thet nästa på sin kropp. Här af wardt modren öfwermåttan rörd, och föll, som sagt är, andra gången i sin förra oro, ångest och jämmer. Ändterlig genom Församlingarnas trogna förböner och ådrens öppnande 2 gånger på 4 månader, wardt dotteren bättre i slutet av Martii månad 1743. Gud innerlig ära. Alla i besagda hus woro wäl hemma i sina christendoms stycker och kunde läsa obehindrad i hwad swensk Bok the öfwer kommo och altid fördt ett stilla lefwerne.

– – –

En annan berättelse av samma präst:

1730 den 16 november kom til mig en gift man N N från Finnagården i Foglawik socken, som låg i skogen at kohla.

Men emedan mihlan slog sig många gånger och gick olyckelig, lopp han til en källa icke så långt derifrån, och offrade skogsrån något, som han hade med sig; och bekände, at han natten ther efter såg en syn i sielfwa eldstaden i Kuiboden som war faselig; förthenskul kom han om morgonen, i följe med en annan, så hastigt i min kammare, lika som en hade kastat honom in genom dörren, hel blek i ansicktet och så förskräckt, at alla hans lemmar darrade.

Men efter giord syndabekännelse i sådant mål, trogen underwisning och lämpelig tröst, blef han genom Guds nåd så frimodig, at han reste mot aftonen utan följe hem igen, och gick sedan ensam på sitt arbete både i skog och marck utan räddhåga. Och lofwade mig, at han Gud til ära aldrig skulle giöra så mer, samt warna alla andra för dylikt offrande.