1996_3

Bergsregementet

Av Harald Persson

Under mitt arbete med att registrera de tre regementena i Värmland har antydningar gjorts om att ett Bergsregemente skulle finnas. Efter tips från släktforskaren Harald Henriksson i Filipstad kunde boken Bergsregementets historia av Carl Heijkenskjöld spåras till biblioteket i Filipstad. Den är tryckt vid Filipstads Tryckeri AB 1938 och innehåller en rikhaltig litteraturförteckning jämte officerslistor relaterade historiskt till militära affärer både i tid och plats. En sammanfattning av innehållet följer.

– – – – –

Bergshanteringen har tidigt varit föremål för kungamaktens intresse, eftersom järnet gav pengar till kronan. Bergsmännen gavs därför en mängd fri- och rättigheter bland annat befrielse från krigstjänst. Under oroliga tider kunde dock bergsmännen kallas till vapen.

Den 25 maj 1508 skrev bergsfogden Christofer Olson i Kopparberget till riksföreståndaren Svante Sture att till belägringen av Kalmar hade Kopparbergslagen uppsatt 40 ryttare under befäl av Hans Skånung. Att bergsmännen ville uppträda till häst var nog deras i förhållande till bönderna större välstånd och mera herremässiga samhällsställning. Dessutom hade de god tillgång till hästar för transporter inom bergshanteringen. Författaren påpekar att i den allmänna uppfattningen var bergsmännen ansedda som synnerligen lämpade för krigaryrket.

Bergsfänikor (kompanier) deltog i klockupproret, vid Kalmar och i Dackefejden. Karl IX:s polska fälttåg föranledde utlandstjänst med stora förluster i slaget vid Kirkholm och de deltog sannolikt vid Dünamünde. I kalmarkrigen deltog de i vakthållningen vid Ryssby skans nära Oskarshamn och uppförde en förskansning på Tiveden. I fälttågen mot Ryssland 1612-1617 är inte dokumenterat att bergsfänikor deltog, ej heller under 30-åriga kriget.

Bergsfänikor och bergsfanor var improviserade åtgärder allt efter tidens behov och styrdes inte av någon fast regel. Det var närmast liknande en förhandling mellan kungamakten och bergsmännen. Efter Gustaf II Adolfs död startade drottning Kristina en omorganisation av krigsmakten, vilket innebar att bergsfänikor sammanfördes, visserligen med ganska lösliga former, under ett nytt regemente, Bergsregementet.

Midsommartiden 1644 uppstod så ett värvat fast truppförband som rekryterades från rikets samtliga bergslag. Rekryteringsområde för Kopparbergslagen var Dalarna, Närke och östra Värmland med Filipstad och Nyed. Enligt 1674 års organisation ingår i centrala bergslagen 6. kompaniet Närke-Värmland, 7. kompaniet Värmlands bergslag, 8. kompaniet Värmland, Linde, Nora bergslag, Ramsberg, Hjulsjö. Värmländska bergsmän var således spridda över 3 kompanier.

Ett Värmlandskompani

1657 var 4. kompaniet rekryterat från bygderna runt Filipstad, från Hällefors i öster till Nyed i väster. Efter mönstringen i Karlstad 6 juli dateras rullan Eda den 31 aug 1657: “Summa på föreskrefne Compagnie: Officerare 15, Gemene präsentes 125, Gemene absentes 9, Summa 149”.

Bergsregementet var visserligen lokalt och regionalt förankrat till hembygd men på skilda ställen i Sverige. Till ytterligare visso kom dess garnisonsort att i början bli Skåne. 1709-1715 var huvuddelen förlagt till Stralsund och åren 1739-1743 Finland för att 1743 transporteras till Göteborg. Regementet följde krigsskådeplatserna. 1752 beordrades regementet att som garnison delta i försvaret av Sveaborg och Lovisa.

Försvaret av Sveaborg är för svensk militärhistoria ett dystert minne som slutade i kapitulation 3 maj 1808. Omkring 200 officerare och cirka 6000 underofficerare och manskap gick i rysk fångenskap. Den dagtingan som föregick kapitulationen präglades av räddhåga och modlöshet från svensk sida. Svek, förräderi och ansats till myteri spelade sin roll.

Att Bergsregementets chef, överste Jägerhorn, icke varit helt främmande för ryskt guld, torde vara obestridligt. Det var ett nesligt slut för regementet. Kanske att det från början styrdes av pengars makt.

Att Bergsregementet varit ett värmländskt regemente innehåller en nypa sanning men den nypan är liten. Det var från början ett regemente för rikets samtliga bergslag och fortsatte att vara det under drygt 160 år.

Värmlands Släktforskarförenings hemsida