1996_2

Att förstå varandra och andras kultur

Av Nils Börjeson

I Etiopien kan vi bortom allfarvägar träffa på ISA-folket som lever avskilt med egen kultur och eget språk, stridbara naturmänniskor som hållit sig opåverkade av statskyrka och myndigheter. Detta finner man häpnadsväckande. Men tänk efter! I våra hemtrakter i Värmland och andra landskap levde finnar just så isolerade under sekler. Det finns exempel på att de betraktades som annorlunda varelser.

– – – – –

Så här skrev prosten Kjellin i Sunne år 1758, hundra år och mer efter finnarnas bosättning:

“Jag har varit på finnskogen och sett det folket. De tala finska, somliga af dem må temligen väl i sina badstugor. De äro ock på sitt sätt fägnesamma, baka stora och små bullar, föda sig utaf boskapsskötseln, bruka svedjeland, hafva goda mjölkekor, bockar och getter och skjuta mycken fågel jämte björnar och andra dylika djur.”

Detta säger väl en del om finnarna men också något om sagesmannen som “sett det folket”. Herden hade granskat sina avvikande får. Och tre generationer senare, 1844, talades finska mera allmänt, som Östmarks förste skollärare E G Fryxell berättade.

“Man kunde tycka sig vistas i själva Finland.” Två hundra år bland svenskar. Samma fosterland men utan kommunikation och ännu långt ifrån sammansmältning. Vi glömmer så lätt att Finland var en del av svenska riket fram till 1809. När en folkgrupp från östra riksområdet, våra landsmän, flyttade mot väster för livets uppehållande och med statsmakternas gillande, då bildades dessa finska särområden med kulturspärr och språkmur och på sina håll en barriär av ringaktning.

Vi såg ISA-folket i Etiopien. De födde sig av boskapsskötseln och jagade vildsvin och dylika djur. Egna seder, eget språk. Och våra självmedvetna etiopiska vänner med reservoirpenna och goda manér såg ner på dessa vildar, fattiga landsmän som befann sig utanför och nedanför det etablerade samhället.

Den väluppfostrade etiopiern och ISA-mannen stod där iakttagande och teg. En avgrund skilde dem åt. Ska de förstå varandra om hundra år eller två hundra? Det beror på om kommunikationshindren undanröjs fortare än som skedde i Värmland från 1600-tal till 1800-tal.

Svensken och de andra

I börkan av 1600-talet “importerades” yrkeskunniga belgiska smeder, vallonerna. Totalt var de ett par tusen, kvinnor och barn inräknade. De höll sig avskilda rätt länge men blev så småningom uppblandade med svenskar. Vallonernas avkomma i Sverige uppskattas nu till cirka 30000 personer. Många fler tror sig ha vallonblod i ådrorna, det anses litet förnämt. Man lägger märke till stoltheten, “Min far är av vallonsläkt”, men härkomsten kan sällan styrkas.

De finnar som på 1600-talet slog sig ner i Mellansverige var betydligt fler, cirka 13000. De bevisade att man kunde överleva i vilda skogen, på moränmark. De utförde en odlingsbragd, väl jämförbar med vallonernas förmåga i smide, men deras anseende var inte högt. Vallonerna hade ofta svårt att finna sig tillrätta i kalla Sverige fast de fick arbete och bostad.

Så generösa förhållanden gynnade inte finnarna. Visserligen var myndigheterna i allmänhet rättvisa och fejder med svenskarna var sällsynta. Men svårigheterna för finnarna hade sin grund i att de allra flesta inte var jordägare och hade små möjligheter att förvärva mark. Därför kunde de finska bostäderna fullt lagligt jämnas med marken när invånarna inte klarade sina arrenden.

Utsatta finnar

Mitanders bruk anlades 1841 i rätt sen tid. Till bruket hörde stora skogsområden. De finnar vars anfäder bosatt sig där krävdes på dagsverken eller arrendeavgifter. Om de inte ville underkasta sig blev de vräkta. Hus och bostäder revs.

“Jag var tjänstgörande fjerdingsmansbiträde på en sådan förrättning och det var det hemskaste jag varit med om”, berättade P Hjerpes. En annan bedömning gjordes av skolläraren: “Finnen svälter hellre än han vill gå under strängt kommando, varför ordningsmakten måste nedriva flera pörten härstädes då Mitanders bruk anlades, innan de kunde bekväma sig att göra dagsverken till jordägarna.”

Den lilla värmlandssocknen Lekvattnet hade på 1850-talet ett tusental invånare. Flertalet var finnar utan ägorätt till sina tomter. På den vidsträckta kyrkskogen fanns elva finska boställen, tillhopa åttio personer. Deras fäder hade sökt bärgning där sedan 1600-talet men år 1767 uppsades finnarna från all brukning av kyrkskogen. Kyrkostämman tog ett beslut att finnarna “böra från sina torp avflytta”. På nåder förlängdes emellertid arrendekontrakten. Kyrkorådets inhumana avsikt var dock att befria kyrkoskogen från all bebyggelse.

I slutet av 1800-talet vann torparna en tillfällig framgång då en länsman bötfälldes för att i olaga tid ha vräkt en familj och flyttat ut alla tillhörigheter. År 1917 började en lång process, då torparna åter blev uppsagda. Kyrkans linje stadfästes slutligen 1926 av Högsta Domstolen.

Det blev en avslutning på 250 års hårda tag mellan en part som fick lida och en som kunde hugga för sig. Från kyrkskogen kom så stora virkesintäkter att en ny kyrka kunde byggas och församlingen slapp kyrkoskatt i flera årtionden.

Våra fattiga bröder från Finland fick en svår tid som nybyggare och under fortsatt armt leverne i Sverige. De bemöttes oftast med ringaktning. De främmande smederna från Belgien fick en bestående nimbus och berömmelse som inneburit särskild högaktning för valloner.

Denna skillnad i vår attityd till invandrargrupperna kan inte bara förklaras med att vallonerna tillförde landet viss teknisk kunskap medan finnarnas kulturbidrag saknade uppskattning. Bägge dessa invandrargrupper hade språkproblem och levde länge avskilda från svenskt samhällsliv.

Vad som i hög grad skapade olika anseende var den svenska känslan för vad som kunde anses fint och förnämt. Ett svenskt nationaldrag att högvärdera det kontinentala och utomnordiska har haft betydelse. Inte förrän i våra dagar sträcker vi på oss, vi finnättlingar.

Det är inte en Liege-stämpel vi bär med oss men goda gener från Savolax. Och vi kan undra hur ättlingar till dagens invandrare en gång skall hedras och kunna känna stolthet över sitt ursprung.

Värmlands Släktforskarförenings hemsida