1996_1

En människoauktion i Sverige 1898

Av Maj Fischer

Ur Lars Bäckvalls Elfdalsarkiv har Maj Fischer hämtat följande tidningsartikel från den 21 november 1930. Underrubriken lyder “Ett hemskt minne från slutet av förra seklet. Ur gamla dagboksanteckningar av En iakttagare”.

– – – – –

I medio av förra seklet var det dåligt ordnat med vården av de arma fattiga i Fryksdalssocknarna, som då fingo “gå på roten”, det vill säga med vissa mellanrum flyttas från gård till gård inom den rote de tillhörde. Dessa stackars fattiga voro ej välkomna gäster hos bönderna och fingo i regel både den sämsta sängen och sämsta maten, som hemmet bestod.

Ett minne från mina pojkår står livligt för mig, då jag såg huru en gammal orkeslös man (som förut varit välbeställd hemmansägare i socknen), blev körd i en gödselryss en kall vinterdag till en av bönderna i närheten av kyrkan. Jag gick fram till den gamle och hälsade. Då sa han till mig:

“Det vore bättre att jag bleve körd till kyrkogården med en gång, då jag ändå är så nära, än att fraktas som ett svin från gård till gård. Det är svårt att vara gammal och fattig”.

I slutet av 1800-talet ändrades fattigvården på så sätt att understödstagarna ej skulle “gå på roten”, utan utackorderades till den minstbjudande, och det skedde på auktion, som mest kunde liknas vid slavhandel. För mera än en torde det låta som en saga, att man här hemma hos oss bjudit ut människor på auktion, alldeles som vanlig boskap och under föga mindre hjärtlösa former.

På en dylik ohygglig auktion säljes en del hjon, yngre och äldre, till slit, elände och svält. Dessa arma, viljelösa stackare såldes av hårdhjärtade kommunalmän, vilka väl ville anses som en förebild för andra, men vilka då det gäller att visa hjärta för våra medmänniskor, lägga i dagen en hårdhet den de knappast annars ville visa mot oskäliga djur.

De sorgliga scenerna vid denna människoauktion skulle kunnat framlocka tårar ur allas, utom kommunalmännens ögon. Dessa sutto hårda och otillgängliga och lät det upprörande skådespelet av hjärtlös nöd och bottenlöst elände utan vidare rulla förbi, med alla dess hjärtslitande bilder.

En liten fader- och moderlös flicka ropades ut. Hon är blek och utsvulten och kläderna skyla knappast de späda lemmarna. En gammal kvinna med bistert och elakt utseende hade året förut köpt barnet och begär nu fem kronors förhöjning för detta år.

“Hon gör inte annat än äter och river kläderna av sig” säger den gamla kvinnan, under det ögonen blicka skarpt och listigt mot nämnden, “dessutom skall hon börja skolan och blir till ingen nytta i hemmet”.

En av nämndens ledamöter, tyckes dock ha något hjärta i bröstet, men förmår naturligtvis ingenting mot den eniga nämnden. Han vet emellertid att flickan misshandlas och lider näd, samt anser bäst hon kommer till andra männsikor.

“Det är en f-d lögn”, avbryter kvinnan ilsket och rått. En rödskäggig man, som för något år sedan tillhörde den snygga nämnden, reser sig därvid och tager parti för kvinnan. Flickan har det bra, påstår han, och följden blir, att hon får behålla barnet. Ett nytt år av svält och misshandel förestår den lilla och kvidande släåas hon bort av sin “fostermor”.

En orkeslös man, en (både?) av armod och umbärande, släpas fram.

“Vad heter den gamle gubben” frågade jag en bredvid mig stående bonde. Jag fick då höra den gamles levnadssaga berättas. Han hette “Sven i Kärn” och var en av de förmögnare bönderna i socknen och ingen hade grannare hästar än han, upplyste min sagesman. Jag vände mig åt gubben och frågade var han varit inackorderad under det gångna året.

“Jag har varit hos Kristina på K-höjden” klagade den gamle, “och har hållit på att svälta ihjäl samt ber av nåd och förbarmande att få komma till någon snällare människa”. Den rödskäggige som hörde dessa ord, lägger åter sina omänskliga känslor i dagen. Han utfor i ilska mot gubbstackarn och säger:

“Ju förr du finge dö, dess bättre, ty du är en dyr gris för socknen”. Gamle Sven vänder sig motmig och sade:

“Det gör det samma vart jag kommer, blott jag slipper komma tillbaka till K-höjden”.

Jag fick sedan höra att ett fattigt backstugusittarfolk, som bodde äver två mil från auktionslokalen (sockenstugan) kört den gamle denna långa väg utan att ge honom någon mat eller skydd för köld, på det nya årets andra dag. Stackars gamle Sven.

En ung, hygglig och välklädd karl stiger därpå fram, ledande en liten snyggt klädd 9-åring vid handen. Han hade haft 40 kr om året för gossen och hoppas få lika mycket nu.

“Omöjligt”, domderar den rödskäggige.” Gossen kan nu göra nytta för sig, såväl till fäpojk som att hugga ved”, tillägger han. “Jag skall ta pojken för 25 kronor om ingen annan vill ha honom”.

“Jag vill följa med pappa hem”, låter det hjärtskärande, “hem till mamma, hem till mamma”.

“Var inte ledsen du mitt barn”, tröstade mannen. “Ty” sade han, vänd till den rödskäggige, “förr än pojken kommer till er, skall jag taga honom, om jag så ej finge ett öre därför, och det så länge det finns en brödbit i huset”. Därmed gick han med sin skyddsling.

Men en ljusglimt för dessa arma på livets skuggsida var det då en en ung fru från församlingen kom till sockenstugan medförande mat och kaffe samt med givmild hand förplägade dessa arma Lazaroner, med så mycket välplägnad de ville hava, och från många blåbleka läppar hördes ett från hjärtat gående tack till den goda frun. Denna goda fru lever ännu och kanske minnes detta, om dessa rader skulle komma inför hennes ögon, men alla de gamla och fattiga, som hon förplägade vila nog nu sedan många år i “den okändes grav” under torvorna i hembygdens kyrkogård.


Red:s anm: Det sk Älvdalsarkivet, sammanställt av Lars Bäckvall, omfattar 59 volymer. Dessa finns på mikrokort och kan lånas från SVAR. Förteckningen finns i SVAR:s katalog under uppslaget för Nordiska Museet.

Värmlands Släktforskarförenings hemsida