1995_4

Indelta soldater som nyodlare

Av Harald Persson

Den indelte soldaten var nyodlaren i bondesamhället under 1700- och 1800-talen hävdade Björn Lippold, chef för Centrala Soldatregistret i Skövde, inför 30-talet släktforskare i Gamla Badhuset i Karlstad 14 oktober. När bönderna efter indelningsverkets start 1682 tvingades ställa mark, hus och viss utrustning till en soldats förfogande var de sparsamma och anvisade naturligtvis inte den bästa jorden. Den brukade de själva. Soldattorpet kom att ligga i byns utkant och hade vanligtvis dålig odlingsjord.

På denna lilla jordplätt skulle soldaten livnära sig och sin familj i ett samhälle som helt byggde på självhushållets princip. Det som soldaten då måste göra var att röja upp bland stenar, ris och buskar, göra jorden redo att ta emot de första sädeskornen och ge plats för sättpotatis.

Stugan var oftast cirka 4×8 meter och den gav plats för en kommande barnaskara från 1 till 15 barn. Medeltalet ligger på 4,6 födda barn per soldattorp. Bland hittills registrerade soldater finns en knekt med 21 barn men då har 3 hustrur varit inblandade.

Indelningsverket

1682 anges som indelningsverkets bildande men de knektekontrakt som allmogen därefter fick skriva under var egentligen en utveckling av Gustaf II Adolfs utskrivning av soldater. Bristen på manskap och befäl var stor på grund av de långvariga krigen. Drottning Christina, Karl X och förmyndarregeringarna fortsatte med systemet som Karl XI stadfäste genom indelningsverket.

Karl XII upptäckte snart att indelningsverket inte bara hade fördelar utan led av en stor brist, resever. De långa åren i Baltikum och uppehållet i Turkiet fordrade ständig förnyelse av manskap och befäl för att fylla luckor. Inte var det stupade i strid som var problemet. Senare tiders forskning har konstaterat att 0,7 procent dog i strid, medan resten av de rapporterade döda dog av svält, umbäranden, sjukdomar och allmän utmattning i de långa fotmarscherna. Av drygt 1000 man som vid ett tillfälle sändes till tjänst i den åländska skärgården för bevakning mot Ryssland var det 700 man som aldrig kom hem. Protokoll från expeditionen visar att inte ett skott hade lossats.

För att råda bot på bristen av reserver tillkom under Karl XII:s regering bestämmelsen om 3-männingsrotar, 4-männing-, 5-männing och 10-männingsrotar. Detta innebar att 3, 4, 5 eller 10 gårdar enades om att bilda rote och bekosta en soldat som kunde utbildas och kallas till krigstjänst.

Under 1800-talet tillkom beväringsplikten som innebar att varje krigsduglig yngling från fyllda 20 till 25 års ålder var skyldig bära vapen till försvar av Sverige. Denna 5 års värnplikt gav Sverige en krigsreserv, visserligen ganska dåligt utbildad, en krigsreserv av 80 till 100.000 man. Gotlands nationalbeväring skiljde sig från detta med årsgränserna 18-50 år och i nödfall ända till 60 års ålder.

Karl XI:s reduktion syftade till att återta den egendomsmark som genom frikostiga förläningar getts till adeln som ersättning för tjänster i äventyren i Tyskland och Danmark. Samtidigt gav den stadga till indelningsverket. Allmogen erbjöds mark till officerare och socknarna lovades att om de utrustade rotesoldater skulle de undvika andra utskrivningar. Detta anammades och viss ordning återupprättades. Sålunda infördes enhetlig utrustning och välplanerade samlingsplatser för årliga mönstringar. Varje soldat visste var samlingsplatsen var och han visste vägen dit. Man kan utan överdrift säga att Karl XII hade till sitt förfogande en armé som torde ha varit Europas modernaste.

Soldater som kulturarbetare

I anvisningar till rotebönder framgår att när frivilliga inte räckte till skulle kallas löst folk som inte hade arbete, som inte kunde livnära sig utan som låg socknen till last. Således kom de uttagna soldaterna från samhällets lägsta klasser. De var medelsvensson som i många fall tvingades till ett meningsfyllt värv. Som fattiga ynglingar var de bundna till att förbli illiterata därför att samhället inte brydde sig om dem.

Rekryt skulle visa upp sig för kompanichefen vid mönstring. Han skulle i allmänhet vara 5 fot 8 tum lång och mellan 18 och 30 år. Björn Lippold hade sin egen teori om varför åldern ibland inte stämmer med kyrkbok. Prästen tog ibland betalt för att utfärda prästbetyg som skulle medföras vid antagning till soldat. Detta var förbjudet men förekom ändå. En fattig yngling gick då till mönstringen, sa att prästen inte hade varit hemma, och uppgav sin ålder till det som skulle passa mönstringsförrättaren. Detta poängterar ännu en gång nödvändigheten för en forskare att vara kritisk till källuppgift.

Dessa rekryter hade fått lära sig att ha respekt för överhet och var vana att lyda order. De var lätta att forma för militär tjänst och trivdes vanligen med tryggheten i ett arbete som dessutom hade respekt i bondesamhället. De fick lära sig läsa och skriva och de fick vid mötestillfällena kännedom om vad som hände i världen utanför deras by eller socken. När de kom hem från möte eller mönstring hade de nytt att berätta.

De blev ett någonting i byn från att ha varit ett ingenting.

Och när de efter cirka 30 års tjänst fick avsked hade de vanligen pension och användes i socknen till lärare, klockare etc. De kunde läsa och skriva, de hade sett andra delar av världen, de var beresta och de hade något som inte var vanligt, de hade pengar.

För alla de, och de var många, som fick avsked på tidigt stadium var det olika skäl som satte ned krigsdugligheten. Det kunde vara sjukdom, attesterad sjuklighet, olämplighet, dålig fattningsförmåga (dum i huvudet), utan känd orsak uteblivit från möte, rymt och efterlyst (från Värmland till Norge och Amerika). I slutet av 1800-talet förefaller det vara en fredens tid och lätt att begära avsked, till exempel för hemmansbruk.

Generalmönstringar hölls vanligen vart 3:e år vid armén. I Värmland har funnits Nerike-Wermlands regemente, Värmlands regemente och Värmlands fältjägareregemente. Detta senare sattes upp 23 aug 1788 i kungligt brev av Gustaf III och organiserades i 6 kompanier.

“Som Vi i Nåder beslutat att på gränsen emot Norge låta Värmland upprätta en Jägare-kår, bestående af 600 man, samt uppdragit besörjandet däraf till Kaptenen vid Nerike och Värmlands reg:te Thomas Rappolt, som Vi framdeles till Chef för samma kår utse ämnat, så vele Vi Eder sådant härmed tillkännagifva, samt därjämte underrätta, det Vi för att så mycket snarare få denna kår excercerad i Nåder tillåtit icke allenast, att 12 man af de yngste och raskaste soldater vid hvarje kompani af de i Sverige varande bataljoner af Nerikes och Värmlands regemente måga uttagas och till en början i denna nya kår insättas, varifrån de likväl, sedermera, då de där icke längre tarfvas, böre till sina kompanier och rotar återgå, utan äfven att skickliga officerare utaf samma regemente efter skedd öfverenskommelse med Eder måge till Jägare-kårens vederbörliga inöfvande få kommenderas. Vi befalle etc.”

Förutom generalmönstringar, där fullständig mönstringsrulla fördes som protokoll över manskap, befäl och utrustning med permissionsrulla och sjukrulla, fanns exercismöten varje år med befälsmöte 12 dagar vanligen i maj, rekrytmöte i 20, 40 upp till 60 dagar i maj-juni och regementsmöte 14 dagar i juni men ibland inställt. Dessutom förekom övningsmöten och kyrkoparader under april och maj. Under 1600-talet skulle manskapet samlas varje söndag att efter gudstjänsten exerceras. Gevären förvarades under veckan i kyrkans vapenhus.

Björn Lippold avslutade sin föreläsning med att påpeka att indelta soldater i Sverige nyodlat 500.000 tunnland. Protokollen från storskifte och laga skifte visar på mycket bråk med soldattorpens jord som bönderna ville lägga till sina ägor. Soldaten ville de skicka ut i utkanten igen. Det arbete som släkt- och bygdeforskare nu lägger ner på att rekonstruera och registrera de indelta soldaterna kommer att nyansera och i vissa fall ändra historikernas syn på samhällsutvecklingen.

Arbetet med att läsa Krigsarkivets mikrokort till datorprogram, som medger snabb sökning och rapportsammanställningar, pågår i de flesta landskap och några är helt klara. Resultaten exporteras till Centrala Soldatregistret i Skövde. Därmed inte sagt att alla frågor bör ställas dit. Exporterade resultat till Skövde stannar kvar i de regionala forskarstationer som är bildade i 14 landskap. Där finns den lokala kännedomen och även färskaste kompletteringen.


Källor:

C Grill: Statistiskt Sammandrag af Svenska Indelningsverket.
Axel Kindberg: Värmlands Fältjägare

Värmlands Släktforskarförenings hemsida