1995_1

Fältjägaren Frid var min farfars far

Av Bengt-Olof Haglund

Värmlands Fältjägare utgjorde ett värvat, självständigt militärt förband under åren 1788-1901. Det deltog i fälttåg mot Norge 1808-1809 och 1814 samt i många fälttåg i norra Tyskland under åren 1807-1814.

Förbandets namn växlade under årens lopp: Värmlands Fotjägarebataljon, Värmlands Jägarebataljon, Värmlands Jägarekår. Från 1807 förekommer både benämningarna Värmlands fältjägarekår och Värmlands fältjägarebataljon. Efter 1814 förekommer nästan uteslutande namnet Kongl Värmlands Fältjägare-Regemente.

Rekryteringen skedde från början genom mönstring av det lantvärnsmanskap, som gränshäraderna åtagit sig att avlämna. Antalet godkända karlar blev blott 378 man. Man måste därför så småningom öka rekryteringsunderlaget genom värvning och genom att sänka kraven på kroppslängd, ålder, vandel, svenskt medborgarskap med mera.

I regel värvades manskapet på sex års tid. Man ansåg att Värmlands fältjägareregemente genom tillgången på yngre och kraftfullare folk skulle bli ett bättre mönster för en god jägaretrupp än om det enbart bestått av indelta soldater.

Min farfars far

Min farfars far Magnus föddes den 30 mars 1819 som den fjärde sonen till bergsmannen Nils Andersson och Marta Jonsdotter i Träskog, Gunnarskog. Modern dog vid 34 års ålder i “Convulsioner” när Magnus var endast ett halvår gammal.

Fadern gifte om sig med den 24 år yngre Magdalena Andersdotter från Mangskog och Magnus fick fyra yngre halvsyskon medan han var i åldern 14-17 år. Han hade då redan tagit tjänst som dräng hos Daniel Andersson på Lilla Tinnhöjden strax väster om sjön Kymmen. Vid 16 års ålder arbetar Magnus som dräng hos Jon Jansson Frid på Södra Backa, vilken tidigare varit fältjägare. I husförhören uppges Magnus Nilsson tidvis som lösdrivare, men vid 18 års ålder anger han sig som “skrifven hos Jon Frid i S Backa”.

När Magnus är 20 år (1839) söker han värvning hos Värmlands Fältjägare-Regemente, troligen inspirerad av sin tidigare husbonde Jon Jansson Frid, född 1801. Vid regementet fanns en vakans vid Andre Majorens kompani efter nr 96 Jonas Myrén, men den unge rekryten nr 96 Magnus får soldatnamnet Frid.

Magnus anges vara 5 fot och 9 tum lång (171 cm) och ogift. Som yrke anges skräddare, vilket dock aldrig tidigare framkommit i husförhören. Han uppges också – ej förvånande – bekänna sig till den lutherska tron.

Magnus kompanichef blir Otto Ulfsparre, född 1794-07-23. Denne hade deltagit i fältjägarkårens fälttåg i Tyskland 1813-14 som löjtnant och blev sårad i slaget vid Dennewitz mot Napoleons trupper den 6 september 1813.

Hans skador hade gett hans ansikte ett egendomligt avkortat utseende, men detta hindrade ej att Ulfsparre så småningom avancerade till överste och regementschef för fältjägarna 1844. Han kvarstannade på denna post till 1855, då han blev förordnad till Post-Inspektör i Härnösand. Otto Ulfsparre avled 1889, nästan 95 år gammal.

Magnus Frids anställningsavtal (“kapitulation”) upphör som brukligt var efter sex år 1845 och han begär och beviljas avsked. Han har hela tiden mellan de vanliga exercismånaderna tjänat som dräng hos Per Källarsson i Träskog.

Magnus har i husförhörslängderna alltid tillnamnet Fred, vilket kanske inspirerats av det närliggande bruket Fredros.

Magnus stannar hos Per Källarsson till 1846 och arbetar sedan som dräng tidvis vid Bartelstorp och Hirtorp i Träskog. Tidvis uppges han också som lösdrivare, varav det fanns många i Gunnarskog på den tiden.

Ny värvning

Livet som fältjägare har tydligen tilltalat Magnus Nilsson Frid så mycket att han åter söker sig till regementet och blir antagen igen den 10 juni 1847 som nr 47, men denna gång vid Lifkompaniet. Nr 47 hade tidigare varit upptagen av Erik Olofsson Frid, så Magnus får nu fortsätta under samma soldatnamn. Han får också behålla sin gamle kompanichef Otto Ulfsparre, som nu har avancerat till överste, regementschef och chef för Lifkompaniet.

Fältjägarnas uniform m/1845-46 bestod av vapenrock och långbyxor av grönt kläde. Axelklaffarna var röda med regementsnumret 26 i blankpolerad mässing. Alternativt kunde vita linnebyxor och vita linnestibletter bäras. Den stiliga uniformen måste ha gjort gott intryck på allmänheten och kanske inte minst på traktens yngre kvinnor.

Mot denna bakgrund har man lättare att förstå att mer än hälften av de “oäkta” barn som föddes i Gunnarskog omkring 1850 hade fältjägare som fäder. Magnus Nilsson Frid har också bidragit härtill: sonen Magnus föds 1847-03-17 av pigan Kjerstin Andersdotter på Kohlstad och som fader uppges Drängen Magnus Nilsson Fred på Bartelstorp under Träskog. Magnus den yngre dör dock snart, endast några månader gammal. Redan nästa år, 1848-05-28, föds Magnus nästa barn Maria av Tjenste Pigan Märta Ersdotter på Norra Orretorp. Maria växer upp, tidvis som fattighjon, och arbetar som piga på flera torp i Träskog.

Magnus tredje barn August föds 1850-01-12 av inhyses Pigan Kjerstin Andersdotter på Löfhöjden, Träskog. Kjerstin var född 1814 och arbetar nu hos förre fältjägaren Per Persson Hjert.

Kanske hade ryktet om Magnus bedrifter inte bara som fältjägare utan även som kvinnojägare spridit sig i hela Gunnarskog, för det blir inga fler barn till honom där. Men en dag strax efter nyåret 1853 spänner han på sig skidorna och tar sig en tur över sjön Kymmen till Gräsmarks socken på andra sidan.

Där träffar han inhyses pigan Anna Eriksdotter, född 1823 på Långhenrikstorp i Finnskogarna norr om Timbonäs. Mötet resulterar i att Nils Magnusson föds 1853-09-24 på Kamesmack, där Anna nu är piga. Denne Nils kommer så småningom att utvandra till Norrland tillsammans med en värmländska från Sunne. De skaffar sig en stor familj och får många barnbarn, varav jag är ett.

Samma år utgår Magnus andra kapitulationsomgång som fältjägare och han beviljas åter avsked. Men militärlivet lockar fortfarande och Magnus ansöker för tredje gången att bli antagen. 1855 finns han åter vid Lifkompaniet, fortfarande med överste Otto Ulfsparre som kompanichef. Han kvarstannar till 1859, då han beviljas avsked med betyget “Tjent väl” vid 40 års ålder. Denna ålder var ej anmärkningsvärt hög och det finns många exempel på ännu äldre aktiva soldater.

Stark sammanhållning

Det fanns troligen en stark sammanhållning mellan många soldater, vilket bland annat framgår av att Magnus Nilsson Frid efter sitt sista avsked tjänar som dräng på Myrtorp i Träskog under åren 1861-68 hos den fem år yngre Petter Månsson Myrén, som varit fältjägare vid Andre Majorens kompani under början av 1850-talet. Petter var gift med pigan Maria Svensdotter och fick sju barn med henne, men desemellan också ett utomäktenskapligt barnmed pigan Ingeborg Persdotter från Södra Orretorp under Bortan.

Magnus har dock under tiden inte glömt sin Anna från Gräsmark och sonen Nils. Han flyttar på hösten 1868 till sin vän från fältjägareregementet, nr 24 Johannes Lindgren på kapten Wahrolins kompani. Johannes bebor nu Långnäs i Gräsmarks socken vid stranden av Kymmen. Prästen betecknar honom i husförhören som “Skojare, kringstrykande” utan närmare förklaring.

Magnus bor på Hagen, ej långt från Kotistorp, där Anna nu bor med deras gemensamma son Nils. Anna har också fått ytterligare ett barn, Kajsa Johannesdotter, född 1859. Kajsa flyttar vid 19 års ålder till Gävle.

Vid nitton års ålder lämnar också Nils Magnusson hemmet och vandrar mot norr, först till Hälsingland och sedan till Ångermanland. Han tar sig under tiden namnet Haglund, kanske inspirerad av Hagen, där hans far bor. Nils gifter sig 1880 i Bodum i Ångermanlands inland med Stina Kajsa Eriksdotter från Maggeby i Sunne socken.

Anna Eriksdotter flyttar i november 1884 till sin son Nils i Bodum och bor kvar i Ångermanland till sin död 1894.

Vår före detta trefaldiga fältjägare Magnus Frid har nu inte mycket som binder honom kvar i Gräsmark. Han flyttar tillbaka sent på hösten 1880 till Olofstorp, Treskog i Gunnarskog och avlider “af andtäppa” den 15 februari 1889, strax före sin 70-årsdag.


Referenser utöver husförhörs- och födelselängder:
1. Axel Kindberg: Anteckningar om Värmlands Fältjägare. Del I och II. Stockholm 1918.
2. Katarina Rytczak: Värmlands Regementes Museiförening. Personlig kommunikation.

Värmlands Släktforskarförenings hemsida