1992_2

Boställen för befäl

Av Harald Persson

Björn Traung har från 1938 tjänstgjort vid Värmlands regemente och är väl mest känd under sitt tidigare namn Björn Lindgren. Efter förvaltningstjänst i Karolinen från 1974 avgick Björn Traung från aktiv tjänst 1981 med kaptens grad. Efter pensioneringen började ett intensivt arbete med att forska och sammanställa uppgifter främst om underofficerare vid Värmlands regemente. Detta utvidgades snart till att omfatta även regementets historiska bakgrund.

Nytt från Värmlands Släktforskarförening har läst delar av avhandlingen som är omfattande. “Boställen, leverne i helg och söcken på Trossnäs fält och kasern” berättar just det som titeln anger, människans förutsättningar i krigaryrket. Texten i detta kapitel är i en lätt flytande prosa, fylld med sakuppgifter om trossnästiden 1834-1912, ritningar till byggnader och med i vissa fall unika bilder och teckningar. Det rikhaltiga bildmaterialet fordrar dock en god tryckteknik och vi hoppas att författaren ska kunna finna förlag som kan ge ut materialet i bokform.

Ur kapitlet Boställen:

Fasta boställen för befälet går tillbaka till Karl XI:s indelningsverks dagar. Allt befäl fick sin avlöning från gårdar som låg inom regementets och kompaniets område. En av gårdarna utsågs som boställe åt dem. Fanns ingen lämplig gård lät man bygga sådan. Övergångsvis kunde inkvarteringsersättning i pengar eller “naturapersedlar” utgå.

Boställestilldelningen som lönesystem upphörde 1875. Systemet hade betytt mycket för underofficerarna. De blev ett med bygden och folket där de bodde. De skötte sina gårdar väl och var relativt välbärgade genom den inkomst bostället gav.

I samlingarna “husesyneinstrument”, som upprättades bl a vid från- och tillträde, kan man följa hur befälet bodde på sina boställen. Till en början spartanskt. Blev med tiden bättre med särskilt märkbar förändring in på 1800-talet.

I fråga om de olika byggnadernas utseende och exteriörer fanns noggranna föreskrifter. Till en början påverkades utformningen av innehavarens status. Regementsofficerarna skulle ha både manbyggnad och ladugård “överallt färgad”. Överofficerarna (kompaniofficerarna) skulle endast få manbyggnaden “överallt färgad” och ladugårdar endast på knutarna. På underofficerarnas boställen överströks endast knutarna samt kring fönster och dörrar. Korpralen och knektens hus färgades allenast på knutarna men inte runt fönster och dörrposter. I ett avseende var militärbostäderna lika – färgen skulle vara röd. Det blev en gradbeteckning på vad slags befäl som bodde på gården. Åtminstone blev det så till en början.

Det var ändå inte dåligt sörjt för underofficerarnas bostadsförhållanden. Vid nybyggnad följde man normen för subalternofficerarnas boende och ortens utformning för bebyggelse. Följande hus skulle uppföras:

ett våningshus, helst av sten eljest av trä “i de bygder, där sten ej fanns” en murad källare, ett visthus (matförråd), en sädes- och mjölbod i tvenne underbodar och loft över, ett hemlighus (utedass), ett vagns- och redskapshus, helst sammanbyggda, ett stall med fyra knutar ett fähus med skulle, en foderlada, ett brygghus (tvättstuga), ett svinhus samt utom gården kölna (torkrum för t ex malt eller lin), badstuga och ängslador där dessa var brukliga. Om svinstia, hönshus, gåshus, smedja och sjöbod samt humlegård och trädgård hade den tillträdande bostadsinnehavaren att “förlika sig” med den avträdande.

Husets storlek beräknades efter det hemmantal som gården räknade och naturligtvis efter rang och värdighet hos den som skulle besitta bostället. Alla träbyggnader sattes på tillräckligt hög stenfot för att förebygga röta (Detta har dagens byggmästare glömt bort, arkitekterna har nog aldrig vetat om det. Red anm). Gropar ordnades runt ladugårdar för att tillvarata salpeterjord. Salpeter användes vid kruttillverkning. Det var ont om den varan inom landet. Ladugårdshus täcktes med halm och rör (strå av högväxt grässläkte med stor vippa).

Husesyn förrättades vart tredje år och vid från- och tillträde. Alla skavanker som upptäcktes fick “avgående” betala. Vid tillbyggnad fick han ersättning för kostnaderna av “tillträdande” Många exempel belyser invecklade spörsmål som rättsmyndigheterna hade att ta ställning till i boställefrågor.

Från 1833 begränsades tilldelning av boställen radikalt. Endast regementschefer, majorer, skvadrons- och kompanichefer, regements- och mönsterskrivare samt fanjunkare och två sergeanter på varje kompani eller en sergeant och en furir (den äldste) tilldelades boställe. Alla övriga boställen utarrenderades och inkomsterna gick till löner för indelta befäl som inte hade boställen.

Underofficersbostället innehöll nu vanligen sal, två kamrar, kök, källare, rum för tjänstefolk och arbetare allt efter behov. När slutligen de två grupperna av underofficerare – den värvade och den indelte – i och med 1901 års härordning likställdes i tjänstgöring, löneförhållanden och ställning i övrigt hade den indelte underofficeraren förberett sig för denna övergång ända sedan bostället som löneform drogs in 1875.

Värmlands Släktforskarförenings hemsida