Stor-Per och hans söner
Av Janet Leffler, ättling av Kölsjöfolket
År 1598 ankom till Hassela i Hälsingland en finne från Murtomiemi i Savolax, vid namn Per Andersson-Tarvainen med sin far och sina fyra söner, Göran, Pål, Israel och Erik; han nedsatte sig allra först på Baståsen (Riihimäki), där lämningar ännu finns år 1944 efter bostaden. Han grundlade år 1600 med sina söner de fyra gårdarna Västergården, Norrgården, Mellangården och Sörgården vid Kölsjön i Hassela socken.
År 1625 den 10 mars blev dessa skilda från odalhemmanen i Hassela, samt fick den 26 september 1630 råmärken emellan sig.
Per Andersson-Tarvainens far, Anders Persson-Tarvainen ”mördades av svenskarna då han skördade på sin åker.”
Denna släkt har även funnits i Bingsjö Rättviks socken i Dalarna och i Värmland.
Man kan anta att de finska invandrarna ursprungligen ämnade sig till hertigdömet Värmland, men många kom att stanna på vägen av olika orsaker.
Det var ett förpinat och utfattigt folk som kom till vårt land. Men det var ett folk med seghet och levnadslust, händiga och livsdugliga människor, vilket förde fram många till en viss burgenhet.
Grannarna där uppe på hälsingeskogarna var uteslutande landsmän, i många fall släkt. De var oftast invandrade samtidigt med Hassela-finnarna. I grannsocknarna på Medelpad-sidan vimlar det av finntorp och en hel del av dem grundlades ungefär samtidigt med Kölsjö-gårdarna i Hassela. Exempelvis, år 1610 blir en finne vid Mörtsjön i Medelpad skattlagd. Bröderna på Kölsjö-gårdarna kallade denne finne för morbror och de var kusiner till finnen på Gransjön i Medelpad. Alltså släkt på alla kanter.
Den finska bosättningen inom Hassela blev av stor betydelse och Kolsjö-gårdarna var under 1600-talet en av Norrlands viktigaste finn-depåer. De utgjorde 50 % och mera av sockenbefolkningen denna tid, och då är inte de som ”kom illegalt” medräknade. Man väntade sig att finnarna så snart som möjligt skulle påta sig samma skatteförpliktelser som svenskbefolkningen. Bortsett från en del smärre kontroverser och en viss ”trulighet” gick till slut denna sak i lås.
Grundläggaren av Kolsjö-gårdarna, Per Andersson-Tarvainen förekommer i tiondelängderna för första gången år 1609 omväxlande med sin äldste son Jöran, och sammalunda är förhållandet i längderna för Älvsborgs lösen åren 1613-1618. Första gången man finner alla fyra bröderna omnämnda är i boskapslängderna från 1620-talets början och då framgår det att alla har det rätt bra ställt med avseende på boskapsstocken och utsädet.
Det andliga utbytet vid denna tid var kanske inte så stort vid de sällsynta kyrkobesöken, men givetvis väntade man sig att finnarna skulle göra sina skyldigheter även till kyrka och präst punktligt. Bergsjöprästen gick år 1631 upp till finnmarken i sällskap med länsmannen för att kontrollera tionden.
Länsmannen fick både 2pust” och ”blånader” i ett litet upplopp!
Bönderna var mycket trotsiga i sin fattigdom.
”O, Gud nåde mig bonde grå
vad stor tunga mig ligger på
Skjutsning och gästning plågar mig
utlagor ökas dagelig.
Jag arbetar väl flitelig,
Dock vill intet räcka för mig…”
En ramsa om fusket att ge tionde i fisk:
”Mört och löga passa bäst åt präster höga, men ål, gädda och abborkus passa bäst uti finnehus.”
År 1679 uppges Västergården vara förpantad, Lars Påhlsson stor för hemmanet. År 1724-års karta uppger att Västergården nu bebos av Matts och Erik Larsson. Det tycks ha varit litet tvistigt mellan bröderna dessa år. Det berättas nämligen i domböckerna, att Matts Larsson år 1723 övergav hemmanet på Kölsjön och gav sig av till Savolax i Finland för att bosätta sig där. Han kom i alla fall tillbaka och återinträdde i torpet, heter det i 1728-års dombok.
Björnjakt
En björnjakt från år 1702 på Kölsjöskogen ger fler intressanta detaljer därför att en ung jägare får sätta livet till genom ett vådaskott.
Det var midsommarafton 1702. Erik Larsson – 18 år – hade tillsammans med gamle soldaten Per Eschilsson samt den nu döde ynglingen Anders Matsson, för faderns räkning fällt svedjeland, varefter de tillsammans sökte efter björn i skogen eftersom björn vid denna tid på året brukade leta myror i gamla stubbar. De följdes åt alla tre. Pojken som avlossade det ödesdigra skottet berättade inför tinget: Något före solens nedgång, litet mer än en fjärdings väg västernorr från deras torp Kölsjön, mötte dem två björnar. De ställde sig då alla tre vid en liten björk på knä, Per Eskilsson och Anders Mattson bredvid varandra, men Erik Larsson ett steg efter på högra sidan om Anders Mattsson, som då stod emellan dem bägge. När de skulle avlossa bössorna mot den björn som stod 7,5 famnar ifrån dem, klickade det för dem alla tre. Björnen stod ändå stilla, tills de hunnit ladda om, varefter gamle soldatens bössa small av, men fängkrutet på Anders Matssons bössa endast brände av, och i detsamma som Anders Matsson steg upp, sköt Erik Larsson och kulan gick in i högra örat och ut genom det vänstra och Anders avled efter en stund.
Av de två björnarna sprang en bort; den andra stannade kvar och det var den de skulle skjuta.
Boningsätt
Det gamla patrialiska boningsättet fanns ännu på 1700-talets mitt; söner, döttrar, mågar osv bodde kvar på fädernegården även sedan man gift sig. Var och en förvarade sina ägodelar i egna bodar. Det var kanske därför som prosten Broman vid ett besök i Kölsjön i mitten av 1700-talet tyckte, att Kölsjön var ”en mächta stor by”.
Svedjebruk
När man sådde i svedjan så tog man den bästa biten av svedjan till rovland. Rovfröet tog man i munnen och spottade ut det i askan. Det fanns specialiserade rovfröspottare som hade särskild tur med sina salivdränkta frön. Man trodde att de stod i förbindelse med övernaturliga makter, och hade respekt för deras konst.
Rovan åt man både rå och kokt. Man stekte rovor i glöden eller kokade soppa av dem. Eller också torkade man dem och malde dem till mjöl, som man blandade i rågen. Kålen åt man upp till sista blasten genom att lagra den och koka den som surkål.
”…Det sista som fanns i bingen
av sommarens gula säd
Det såddes i virvlande aska
bland svedjornas svartbrända träd.”
Sammanfattning
De var de första nybyggarna i stora delar av vårt land och har i dessa trakters historia lämnat djupa spår efter sig.
Vid Hassela kyrka – inom bogårdsmuren – vilar förfäderna under kullarna. Där vilar främlingarna från Suomis land, uppe från finnskogarna, Per Andersson-Tarvainen, hans son storjägaren Israel Pedersson och många, många fler.
Källor
C A Gottlund: Dagbok över dess resor i Värmland.
Richard Gothe: Hassela-finnarna och Medelpads finnmarker.
Magn N Nordenström: Utkast till beskrivning över Stöde socken.
Albert Viksten: Hälsingland.
P H Widmark: Beskrivning över Hälsingland.
Ol Joh Broman: Glysisvallur.
Olov Olovsson: Finska släktnamn i mellersta Sverige och Norge.