1991_1

På lön göres intet avseende endast ett vänligt bemötande vinnes

Av Iréne Artaeus (föredragshållare i Västerås 29/9 1990)
Från Monica Johansson i Anbladet nr 36 och egna anteckningar / Bernhard Granholm.

Föredraget grundar sig på en icke publicerad avhandling Stadskvinnors försörjningsmöjligheter under första hälften av 1800-talet. Perioden är intressant ur kvinnohistorisk synpunkt, därför att skråväsendet, vilket inte tillät kvinnliga utövare inom olika yrken, fortfarande behärskade arbetslivet. Industrialismen hade ej ännu slagit igenom såsom i det övriga Europa. Perioden kallas “den protoindustriella” och betecknar en övergång i många avseenden, från ett agrart till ett kapitalistiskt samhälle.

Under denna period var såväl den gifta som den ogifta kvinnan omyndig. Änkorna ansågs dock som myndiga och kunde föra sin egen talan och förvalta sin egendom.

Kvinnorna behövde mannens skydd eftersom de “var bräckliga”. De behövde också hjälp att skydda sin egendom.

Ogifta kvinnor hade svårt att försörja sig. 1749 års kramhandelsreglemente tillät kvinnor att idka handel med knappar, band, mössor etc, sådant som de manliga handelsmännen inte ville sälja.

1805 kom en lag om tjänstetvång enl en legostadga. Alla som fyllt 15 år skulle skaffa sig årstjänst. Denna legostadga hade två syften: Dels att förhindra tiggeri, dels att anskaffa billig arbetskraft.

Parallellt med denna legostadga fanns i varje samhälla en uppsättning sociala normer. Om man bröt mot dessa kunde man bli utesluten ur den sociala gemenskapen.

Under 1800-talet fick vi ett kvinnoöverskott i Sverige. Alltfler kvinnor förblev ogifta. För att försörja sig var kvinnorna tvungna att flytta in till städerna. Detta skedde efter ett speciellt flyttningsmönster: man närmade sig staden succesivt; först från föräldrahemmet till någon närliggande gård, sedan till ett litet större samhälle och till slut in till staden. En ogift kvinna kunde flytta in till staden endast om hon hade tjänst. Man ville förhindra att det uppstod många arbetslösa.

Det s k mångleriet var en sysselsättning som var förbehållen kvinnorna i städerna – dvs man satt i en bod och sålde fisk, bröd etc.

Man gifte sig sällan utanför sin samhällsgrupp. Pigorna gifte sig således med obesuttna män. 34 år var en normal ålder för de obesuttna kvinnorna att gifta sig. Männen var ofta mycket yngre än kvinnorna när de gifte sig. Det finns exempel på en hantverksänka som gifte sig, 66 år, med en gesäll, 22 år.

Pigorna var utlämnade till husbondens godtycke. De kunde inte som omyndiga gå till domstol för att ta till vara sin rätt om de blivit utsatta för sexuellt övergrepp.

Borgerskapets döttrar gifte sig tidigt, männen däremot senare. Männen skulle skaffa sig en social ställning först.

Solidariteten mellan kvinnorna i de lägre samhällsklasserna var stor; ofta gick solidariteten även över socialgruppsgränserna.

(Rubriken “På lön göres intet avseende..” syftar på kvinnans situation och har förekommit som text i platsannonser.)

Värmlands Släktforskarförenings hemsida