Besvärsskrivelse från Värmland

Av Gunhild Svensson

Den som söker, den finner, heter det ju, men det är inte alltid så enkelt. Men om man vid sidan av forskningen lånar och läser hembygdsböcker, småskrifter, gamla tidningar och tidskrifter som finns på biblioteken, då hittar man mycket av intresse från förr. Har man tur, eller otur (det beror på hur man ser det), även om sin egen släkt.

Vi läser och ser på TV hur folk i U-länderna har det – krig, svält, missväxt och farsoter, men vi glömmer eller har aldrig hört eller läst hur det var i Sverige för inte så länge sedan. I varje fall tycker nog inte vi som forskar att två, tre hundra år är så avlägset.

Värmland var speciellt hårt drabbat. Västra Värmland jämföres med Finland i fråga om lidande i krigstider.

År 1633 talas om livsmedelsbrist i våra handlingar för första gången. Dåliga kommunikationer, krigstillstånd, brister när det gäller skötseln av jorden – allt samverkade till hungersnöd.

En besvärsskrivelse framburen till regeringen 1633 från Värmland – en klagan över stoor nödh vthj denn hårdhe tidenn, som nu är på siunde åhret hoss oss waritt haffuer, hvarför begäres lindring för det året i erläggande af gärdesspannemålen (den skatt som lämnades för skörden). Ty om wij, heter det, denne vthgiöre skolom, må wij medh wåre fathige hustror och barn lidha sthor hunger och älendighett.

Fyra år senare blev åter missväxt i samma pastorat. Då detta beklagades för överheten gav landshövdingen åt betrodde män att undersöka saken. Med kyrkoherde Johannes Matthei i Stafnäs, Bryngel i ”fiola” Skare i Nebbebol m.fl. blev rapporterat: Så kunne wij inthet annat ähn sanferderligen och klageligen bekenna och wittna, ath den tijdh wij gårdh ifrån gårdh, deras lador ransakath hafwa ähr ömkligare befunnet, ähn wij hade thet kunnat tilförne tenkiat. Ty 14 dagar före Juul war hoss ehn stoor deell alt uptruksat, och hade lickwell nästan inthet hwarken för sigh heller sin boskap: ehn deell hade ganska ringa quart, ganska få som woro något litet bättre behålna. Wthij en summa deth står jemmerligen i dhen måthan, att ingen kan hjelpa dhen andra, och menisklight ögon och selsamt huru dhe öfwer winteren skola blifwa försögda och i synnerhet hwadh man skall hafwa ath uthså. Derföre ähr almogens wnderdånige och ödmjuke bön till Riksens Regerande herrar så nu, som tillförne, ath dhe off gunst och nåde någon lindringh på gerde-spannemålen måte förnimma och bekomma.

Ath dhetta så sanferdigt ähr wittne wij med wår signett och bomerke.

Stavnäs den 28 Desember anno 1637.

Sedan man dragit sig igenom den hårda krigstiden och Gud den ömkliga freden givit, beklagig missväxt, hårda år och boskapsdöd så att landet nu sådan jämmer tagit öfwerhanden att vänner, som tillförne sig emellan hava bytt mycket gott, icke kunna varandra med en beta havrebröd sekundera, man måste leva av qvist, bark och annat obekvämligt ätande, att den nöd och ynka hos ung och gammal liten och stor icke tillfylest kan beklagas. Tiggeri och stölder tar överhand, landet synes nu liksom raga (vackla) och vilja kullfalla.

Missväxten återkom, började 1672, -73, -74. Återkom 1684-1688 och fortsatte i åtta år framåt. Väderleken var ömsom svår torka ömsom ymnigt regn, kyla och värme på olämpliga tider.

Svårast 1695 ”Det stora svartåret” och 1696. Följden blev att 1697 blev det stora hungeråret. Minst 8000 människor lär ha hungrat ihjäl det året. Värst drabbades Värmland och Norrland. Kriget under Karl XII:s tid förorsakade också hungersnöd, inte så mycket på grund av missväxt som på ökade skatter och brist på arbetskraft. Allt fler hemman blev öde av brist på män som kunde bruka jorden. De som inte måste ut i krig, utvandrade framför att svälta ihjäl. Man beräknade att ända till 1718 låg 1/4 av jorden obrukad på grund av befolkningsminskning genom krig, pest och hungersnöd.

År 1720 var nöden så stor att 400 000 tunnor spannmål måste importeras från utlandet. 1740-42 inges besvär från Gillberga att allmogen allt för stor missväxt lidit, att ingen den andre kan hjälpa utan folk försmäkta. De ha länge måst sammanblanda syrgräs med bark till bröd, av denna föda blivit uppsvullna i ansiktet, såsom glas har ansiktet glänst. De har stått och gått och dött. Då även fläckfeber inkom, måste allmogen inte endast en plåga lida.

Ja det blev inte något uppmuntrande inlägg, men å andra sidan så kanske det inte skadar med en påminnelse, vi kunde också varit födda i Afrika.