Landskapen hade sina egna rättsregler för samfundslivet. Även Värmland hade en sådan landskapslag. Under denna tid utövades rättsskipningen av lagmannen å landskapstingen, vilka i Värmland förrättades å det s. k. lagberget på Tingvallaön, där den äldsta delen av staden Karlstad är belägen. Värmland utgjorde då en lagsaga ända till år 1849 då lagmansrätterna upphävdes. Lagmannen utsågs ursprungligen av de självägande bönderna på tinget.

Vad lagmansämbetet angår har det under den tid det existerat i stort sett genomlöpt ungefär samma utveckling som häradshövdingeämbetet. I 1734 års lag karakteriserades lagmansrätten som den domstol, där lagmannen dömer med tolv nämndemän ifrån häradsrätterna. Allt fortfarande skulle ett ting hållas årligen i lagsagan. Som förut nämnts, så avskaffades lagmansrätterna definitivt genom Kunglig förordning den 18 april 1849. Lagsagoberget kan därefter påräkna endast ett historiskt intresse.

Häradshövdingeämbetet

Häradshövdingeämbetet kan följas längre tillbaka än till landslagens äldsta tid eller senare delen av 1300-talet. Enligt landslagen skulle Konungen till häradshövding förordna tre personer, som föreslagits av häradets representanter. Landslagen föreskrev att under häradshövdingens jurisdiktion ej fick lyda mer än ett härad där å bestämd plats ting skulle hållas en gång varje vecka under de tre årliga laga tingsterminerna. Detta betydde med andra ord att härad och domsaga enligt lagstiftaren skulle betraktas som synonyma begrepp. I praktiken förekom det på en del håll avvikelse i det att häradshövdingen förlänades häradshövdingsränta från att flertal härad. De här ovan anförda bestämmelserna gällde för tiden före år 1680. Efter denna tid skedde en ny epok i häradshövdingsämbetets historia. Regeringen beslöt då att varje utnämnd häradshövding skulle vara bosatt inom domsagan. I egenskap av särskild skatt upphörde häradshövdingsräntan först i början av 1840-talet.

Först år 1668 erhöll Värmland häradsinstanser med häradshövding och nämnd såsom utövare av den dömande myndigheten. Samma år inrättades två sådana instanser nämligen Västersysslet och Östersysslet. År 1743 bildades en ny häradsjurisdiktion Mellansysslet genom en utbrytning av en del härader från de förutvarande instanserna. Under tiden fram till år 1874 har en del ändringar i domsagoindelningen ägt rum och är nu länet indelat i sju domsagor. Östersysslets domsaga undergick år 1756 den förändringen att Kils, Fryksdals och Älvdals härad utbyttes mot Färnebo härad. År 1830 tillkom dessutom Nyeds härad, som före 1680 utgjort en del av Kils härad. Sedan Karlskoga år 1830 överförts till Västernärkes domsaga enär detta härad i administrativt hänseende kommit att tillhöra Örebro län och sedan Nyed bortfallit 1865, erhöll Östersysslets domsaga sin nuvarande omfattning. Fryksdals och Älvdals härad, vilka ursprungligen ingått i domsagan, år 1756 utbrutits därifrån. År 1825 bestämdes att de skulle uppdelas i vartdera ett övre och ett nedre tingslag och att Fryksdals nedre tingslag skulle förenas med Jösse härad, medan de återstående tre tingslagen skulle bilda egen jurisdiktion, under benämningen Norrsysslets domsaga.

Ur ”En blick på vårt rättsväsende inom Nyeds härad” av Carl V. Hjorth 1964.