2005_32

Långbansände, Franstorp, Lövnäset

Västra delarna av Gåsborns socken, red.: Bo Eriksson. 2004. Inb., 252 s., ill., kartor. ISBN 91-631-5698-9.

Det här är den tredje delen i en pågående utgivning av en “fastighetsinventering” av Gåsborns socken i östra Värmland. Grundarbetet har gjorts i en studiecirkel, som tidigare inventerat andra delar av socknen, och sedan har materialet sammanställts av hembygdsmannen Bo Eriksson.

Man har inte gått så långt bak i historien som kyrkböcker och annat skulle kunna tillåta, utan har i stort sett nöjt sig med att skriva historien från senare delen av 1800-talet och fram till nutid. Och visst får man vara tacksam för det, för arbetet är omsorgfullt gjort.

Inledningsvis går man igenom allmänna uppgifter om området, hyttlagets historia, om sjukkassan i Franstorp och jaktlaget, skolor och transporter. Mer än 90-årige Martin Jansson berättar episoder från sitt långa liv, om hjulångaren Sumpadoria, som forslade timmer till Långbansände, om revyer och dansbanor, om radions ankomst till bygden, och hur snöplogningen sköttes, nog så viktigt.

Huvuddelen av boken utgörs dock av en detaljerad redogörelse för alla fastigheter inom området. Till hjälp finns en karta, där varje fastighet tilldelats ett nummer, som leder till rätt avsnitt i boken.

En av socknens fattigstugor fanns i Långbansände, och här får vi göra bekantskap med dess innevånare, mest ett antal pigor med barn, några änkor och änklingar.

Ett annat intressant ställe är Långbansändes järnvägsstation, som låg efter Nordmark-Klarälvens järnväg, på vägen till Hagfors. Stationen öppnades 1889, och sköttes från 1890 av f.d. hästgardisten Adolf Jansson. Stationen var en liten sådan och föreståndarens titel varierade mellan stationsinspektor och trafikbiträde, och 1947 blev en kvinna stins här, men kallas senare platsvakt, och 1957 lades stationen ned. Här ges noggranna uppgifter om alla med både makor/makar och barn och var de kom ifrån och vart de sedan tog vägen.

Denna noggrannhet med uppgifterna är genomgående, och underlättar mycket för den som utreder någon släkt från denna ände av socknen i nutid.

På de flesta “objekten” finns det ett foto, somliga nytagna, andra av äldre datum. Som vanligt är de roligaste bilderna de där man ser folk i arbete, och de hade gärna fått vara flera. Någon gång får man se en gammal bild av en mangårdsbyggnad, och så se vad som står på platsen nu, och då tycker man nog att det är synd att det gamla stället revs, istället för att renoveras.

Personregistret hänvisar till “objekt”nummer och nuvarande fastighetsnummer. Man finner där också födelseår och -församling, så det går lätt att plocka ut inflyttade från en grannsocken eller så.

Vill man veta mer om Gåsborns historia längre tillbaks i tiden är det fortfarande Nils Helgers Gåsborns socken, som gäller (nytryck 1989).

Elisabeth Thorsell

Värmlands Släktforskarförenings hemsida