Övre Fryksdalen
Fryksände – Östmark – Vitsand – Lekvattnet – Torsby. Historia – släkter – profiler.
Anders Mattsson. Utgiven av Matsonia AB, c/o Anders Mattsson, Granitvägen 32, 653 50 Karlstad. Karlstad 1998. Pris 400 kr. 550 sid. Inbunden, illustrerad, kartblad. Saknar register. ISBN 91-972919-1-9.
Övre Fryksdalen är detsamma som nuvarande Fryksände socken och de på 1700- och 1800-talen från detta avsöndrade socknarna Östmark, Vitsand och Lekvattnet. Denna bygd har hittills saknat en sockenbok. Detta har nu ekon. dr. Anders Mattsson i Karlstad sökt att avhjälpa genom föreliggande volym, som är en verklig tegelsten på 550 sidor.
Det är lätt att imponeras av bokens omfång, och Mattsson lider inte av någon falsk blygsamhet när han på bokens pärm låter sig beskrivas på detta sätt: ”Hans [dvs. Mattssons] imponerande arbetsförmåga, parad med gott omdöme och hemmastaddhet i arkiven, har gjort honom till den idealiske lokalhistorikern”. Vidare beskrivs hans bok som ”rena guldgruvan” för släktforskare. Att orden kommer från den välkände Knut Warmland, är väl ämnat att ge boken ytterligare auktoritet. Men att ha kämpat mig igenom boken – och jag menar vad jag skriver, ty det är svårt att få flyt i läsningen, undrar jag fortfarande vad Mattssons syfte egentligen är.
Visserligen berättar Mattsson detta redan i det 16 sidor (!) långa förordets första stycke. Främsta skälet är förstås, att en samlad hembygdsbok har saknats. Men det är när Mattsson i nästa del av sitt syfte menar att sammanställningar över berömda svenskar tenderar att undervärdera insatser gjorda av bygdens profiler, och att dessas insatser behöver tecknas, som anmälaren ställer sig frågande. Detta synes sammanfatta den underförstådda historiesyn som går igenom hela boken, nämligen att historia skapas av ”färgstarka profiler”. Är bokens syfte att skriva en historia där sammanhang betonas, eller är det bara att göra en kavalkad av fakta och anekdoter? Av förordet tycks framgå, att bokens huvudavsnitt är det som kallas del II, persongalleriet. Del I, ”Historia”, är bara en bakgrundsteckning. Som ”grädde på moset”, konstateras det glatt, finns släktsamband och antavlor med.
Dessa senare, som mestadels nog borde kallas familjesammanställningar och enklare stamtavlor, är inskjutna i den löpande texten med mindre stil. Detta gör att texten blir uppstyckad och svårläst. Mattsson har haft så mycket att berätta, att han inte haft råd (?) till att börja nya kapitel på en ny sida. Boken är därvid späckad med namn och fakta. Men egendomligt nog har inte Mattsson införlivat något person-, sak- eller ortregister i boken vilken gör den oerhört svår att använda som uppslagsbok för genealogen. Visserligen utlovas i förordet ett separat personregister vid senare tillfälle. Men varför har det inte gått att spara in några sidor, eller kanske t.o.m. lagt till några tryckark till de 138, med ett register? I föreliggande skick blir boken mest ett sammelsurium av namn. Det förekommer dessutom massor av hänvisningar av typ: ”Mer om honom senare.” Men vad som i detta fallet menas med ”senare” kan man endast få fram genom att sträckläsa boken….
Det som kallas för bokens historiedel har en disposition, som gör att det är svårt att få några sammanhang i historien. Det finns en kronologisk ansats som är skönjbar men inte är helt fullföljd. Men då har skildringen redan sprungit ifrån läsaren, in på detaljer av olika slag.
Jag tycker också att Mattsson försummar bilderna och deras didaktiska möjligheter. Boken är visserligen illustrerad men bilderna har nästan helt förvisats till två bildavsnitt; i mitten och i slutet av boken. Det verkar som om det är Mattssons stora berättarlust och mångordighet som har gjort att han inte har haft plats för bilderna i texten. Ambitionen har då varit att sammanställa så mycket fakta som möjligen kunnat tas fram. Men av den något egensinniga käll- och litteraturförteckningen att döma synes mycket vara hämtat ur litteraturen, och till mindre utsträckning ur de verkliga källorna.
Bokens största problem är alltså denna ambition att få med så mycket det någonsin går, när den tycks ha kombinerats med en bristande källkritisk hållning. Det märks bl. a. i personteckningen över lekmannapredikanten Johannes Johansson. Vidare saknas ofta ett vidare perspektiv på det förflutna. Övre Fryksdalen synes ha varit en värld för sig, där de ovan nämnda ”färgstarka profilerna” har styrt historiens lopp. Jag tycker således att Mattsson ännu har en hel del att lära som lokalhistoriker. Men det kanske är problemet när man är sin egen förläggare?
Boken kanske istället kunde ha varit två – en historisk skildring, tematisk eller kronologisk, och en mer renodlad person- och släkthistorisk bok. Men nu är den som den är. Övre Fryksdalen har fått sin samlade hembygdsbok. Jag vill inte kalla den för en ”guldgruva”. Jag tror ändå att boken trots de omnämnda bristerna har ett värde för alla som är intresserade av bygden.
Carl-Johan Ivarsson
Replik av författaren i VA 2000-4
Som författare till angivna bok har jag funnit anledning att kommentera vissa påståenden i recensionen, vars innehåll så gott som genomgående är ris.
- Boken har tidigare recenserats av Arne Vannevik, Torsby, i NWT den 13 januari 1999 och av Mats Sjökvist, Arboga, i Släkt och Hävd 1999:2. Båda redovisar positiv grundinställning till boken. Det gör även det femtiotal personer som till mig yttrat sig över dess innehåll.
- Omslagstexten har Knut Warmland skrivit helt på egen hand. Såsom väl insatt i värmlandslitteratur, aktad recensent och besittande utomordentligt goda insikter om berörd bygd, bör hans omdöme anses ha betydande tyngd. Ivarsson tycks emellertid anse lovorden för generösa. Han anser sig veta bättre!
- En bygdebok skall beskriva bygdens historia. Så också i detta fall. Utvecklingsskeenden och vanligt folk passerar de facto revy. Ett femtiotal personer har egna avsnitt i del II. Där finns mycken information om släktförhållanden och gärningar. I övrig text finns mycket information om Schrödersläkten, som betytt så mycket för bygdens utveckling. Men rader av personer – bruksherrar och smeder, länsmän och tjänstefolk, präster och kyrkvärdar, skogvaktare och finnar – får också rejält utrymme. Ej sällan finns personuppgifterna i faktarutor, vars text är mindre med främsta syfte att hålla bokens omfång nere, men också kan hoppas över om man vill ha bättre flyt i läsandet. Ivarssons påstående, att författarens historiesyn är den att endast storgubbar betytt något för utvecklingen, framstår som obegriplig.
- Avsaknaden av personregister beklagar jag också. Det är min förhoppning att någon instans någon gång kan ställa upp med personella och ekonomiska resurser för att få ett sådant till stånd. Ivarsson kunde dock ha påpekat att innehållsförteckningen är ovanligt diger. Som sådan ett gott hjälpmedel för att hitta sökt område eller sökt person. För släktforskaren kan dock problemen kvarstå. Men boken gör inte anspråk på att beskriva antavlor med någon fullständighet. De får i detta sammanhang ses som sidoinformation.
- Påståendet att bildarrangemanget är mindre bra finner jag anmärkningsvärt. Mycket arbete har lagts ner på att hitta relevanta och bra bilder. Deras antal är dessutom aktningsvärt. Genom att placera dem i tvenne sviter har ett för bilderna utmärkt papper kunnat användas just där. För löpande text har valts ett läsvänligt papper. Uppenbarligen har denna finess undgått Ivarsson.
- Att en stor del av faktaunderlaget hämtats från redan publicerat material är sant. Men skall så gott som samtliga uppgifter bygga på egen grundforskning skulle det ta minst 10 år att skriva bygdeboken. Nej, att utnyttja redan publicerade data är ett måste. Givetvis bör dock hela tiden deras tillförlitlighet prövas, t ex genom att två oberoende källor kommit fram till samma sak. Ivarsson tycks mena att författaren endast i marginell utsträckning ägnat sig åt studier av källmaterial. Detta är fel. Några exempel. Hur många timmar har ej lagts ner på att tolka sockenstämmoprotokollen från Fryksände! Hur många timmar har ej lagts ner på genomgång av arkivhandlingar avseende Oleby såg och bryggeri! Hur många timmar har ej lagts ner på studier av kyrkböcker! Vad Ivarsson menar med egensinnig käll- och litteraturförteckning förstår jag inte. Här har, så långt förmågan räckt till, redovisats de källor som utnyttjats vid författandet av respektive avsnitt. Förteckningarna borde dessutom vara till stor glädje för den som önskar gå mer på djupet beträffande ett visst område eller viss person.
- Recensioner av den typ som Ivarsson presenterat är ägnade att avskräcka den som önskar publicera lokalhistoriska studier. Att enbart få negativ kritik när man satsat mängder av tid och pengar är inte särskilt uppmuntrande. Ivarsson tycks vara ensam i sin uppfattning, dessutom okunnig om Thomas Thorilds råd till recensenter. Inga böcker skrivs för sina fels skull utan för sina förtjänster.
Anders Mattsson
Kompletterande recension i VA 2001-1
Övre Fryksdalen – än en gång
Anders Mattsson har i VärmlandsAnor 2000:4 funnit anledning att replikera på min recension av hans bok ”Övre Fryksdalen” som infördes i nr 2000:3. Mattssons reaktion präglas av upprördhet över att innehållet i min recension ”så gott som genomgående är ris”. Det är riktigt att jag är i huvudsak kritisk mot boken. Jag har försökt att vara nyanserad, och kanske har jag misslyckats. Men när jag läser recensionen återigen kan jag fortfarande säga att jag står för den.
Jag har inte, som Mattsson gör gällande, skrivit ”att författarens historiesyn är den att endast storgubbar betytt något för utvecklingen”. Jag har skrivit att ”Detta synes sammanfatta den underförstådda historiesyn som går igenom hela boken, nämligen att historia skapas av ’färgstarka profiler’. Är bokens syfte att skriva en historia där sammanhang betonas, eller är det att bara göra en kavalkad av fakta och anekdoter”.
Detta uppfattar jag som en markant skillnad. Det är helhetsperspektivet som jag saknar i boken; Övre Fryksdalen blir en bygd för sig själv där färgstarka profiler – oavsett om det är ”storgubbar” eller ”småfolk” – driver utvecklingen framåt, om det ens går att se några utvecklingslinjer. När Mattsson har ambitionen att skriva bygdens historia blir en sådan syn helt orimlig. Visst har aktörer – eller profiler för att tala med Mattsson – betydelse, men de måste ses i sitt sammanhang. Det kan inte sägas vara någon slags god lokalhistoria. Min syn är att god lokalhistoria beskriver lokalsamhället genom att visa på samspel och särvägar gentemot omvärlden.
Jag menar att Mattsson bör åtminstone reflektera över och sträva mot att beskriva sammanhang. Som boken har blivit är det ofta en kavalkad av lösryckta fakta. Jag kan förstå att Mattsson har haft skäl till att använda både större och mindre text men jag tycker att den leder till sönderhackning. Innehållsförteckningen kan inte uppbära frånvaron av ett personregister. Boken verkligen är späckad med namn och det finns inga riktiga nycklar till boken. Är verkligen rikedomen på information nödvändig? Namn och faktarikedomen kombinerat med frånvaron av register gör boken oöverskådlig.
Självfallet måste man använda både arkivkällor och litteratur. Jag betvivlar inte att Mattsson ägnat tid åt arkivforskning, men genom att han har haft ambitionen att få med så mycket det någonsin har gått så menar jag att Mattsson ibland har brustit i källkritiken, som i det fall jag nämnde. Det borde tydligare ha klargjorts vad som är egen forskning och vad som är resultat av litteraturgenomgång.
Min recension är inte ägnad att avskräcka någon från att publicera lokalhistoriska studier. Jag är tvärtom mycket glad för all lokalhistorisk litteratur som utges. Men jag tror att värmländsk lokalhistoria är betjänt av att tas på allvar. Genom att läsa med kritiska ögon, ta fram det positiva men också visa på bristfälligheter och vad som kunde ha gjorts på ett annat sätt så hoppas och tror jag att kvaliteten kan höjas över lag. Detta är inte liktydigt med att ge onyanserad och destruktiv kritik!
Jag tror inte heller att jag är ensam om min uppfattning, som Mattsson antyder. Men eftersom vi har så helt skilda uppfattningar i frågan så rekommenderar jag den intresserade att skaffa boken och läsa den själv, och därigenom bilda sig en egen uppfattning.
Carl-Johan Ivarsson