Ekshärads förra kyrka

av Lars Erik Westlund

Kyrkobyggnaden
Ekshärads nuvarande kyrka började uppföras 1686. Den ersatte en kyrka som var belägen knappt 300 m nordost om den nuvarande. Liksom den nya kyrkan var den gamla byggd i trä, det vanliga byggnadsmaterialet för äldre värmländska kyrkor. På platsen där den förra kyrkan stod är numera rest ett drygt 3 m högt träkors. De bevarade samtida källorna anger inte varför församlingen på 1680-talet beslöt att uppföra en ny kyrkobyggnad. Saken bör upprepade gånger ha dryftats på sockenstämman, men protokollen från detta forum är för Ekshärads del bevarade först fr.o.m. 1777. Den lokalhistoriskt intresserade prosten Bengt Piscator (1693–1776) har dock till eftervärlden räddat ett fragment av dessa diskussioner. På insidan av främre pärmen till församlingens kyrkoräkenskapsbok har han skrivit av en paragraf i protokollet från sockenstämman 5 september 1686. Där sägs att kyrkbygget skall ta sin början måndagen den 13 september, då alla sockenmän skall samlas på platsen för den planerade kyrkan, fatta beslut om tomtning, undersöka det framkörda timrets kvalitet samt strax frakta dit vad som fattas; den som utan laga förfall uteblev hotades med att få böta 1 daler kopparmynt till kyrkan. Visst arbete hade dock redan tidigare utförts: en murmästare mottog 1683 betalning av kyrkans medel för att han uppfört en källare till kyrkan.

Fridrik Fryxell uppger i sin handskrift Wermelandia Ecclesiastica, som påbörjades i mitten av 1700-talet, att bygget av den nya kyrkan var föranlett av den gamla kyrkans ”bofällighet”, dess allmänt bristfälliga skick; i den slutgiltiga versionen av detta arbete framhåller han även att den var ”emot Folkmängden för liten”. Härefter upprepas samma skäl i Johan Hammarins herdaminne (1845). En nutida uppfattning är däremot att kyrkan skulle ha drabbats av den intilliggande Klarälvens översvämningar, vilket framtvingat uppförandet av en ny kyrkobyggnad, belägen på ett tryggt avstånd från älven. Sägner, upptecknade på 1700-talet, finns om apokryfiska kyrkor i såväl Ekshärad som i socknarna norr därom, Dalby och Norra Ny, vilka skall ha hotats och i de senare fallen också spolats bort av den våldsamma älven, men något belägg för att detta i verkligheten skulle i någon del ha gällt den förra, autentiska kyrkan i Ekshärad har inte presenterats även om den nya kyrkobyggnadens placering på heden ovanför den gamla kyrkplatsen onekligen innebar att den blev fredad för en dylik fara. Vad gäller i tiden närliggande uppgifter om Klarälvens menliga påverkan kan noteras att 1675 intygade häradsnämnden att älven nästan årligen gjorde skada på hemmanet Snöre, som ligger knappt ett par kilometer sydost om den gamla kyrkplatsen, och enligt en annan tingsattest skall älven detta år ha fördärvat åker och äng och förorsakat förstörda skördar för åtskilliga hemman i socknen. Att prästgården Grinnemo och dess grannhemman i söder, Älvbäck, var utsatta för Klarälven då den svämmade över framhålls i ett par andra intyg från ungefär samma tid. Om det strax norr om den gamla kyrkan belägna klockarbostället uppgavs 1689 att det inte hade varit bebott i mannaminne utan legat för fäfot sedan det hade fördärvats av Klarälven. Bostället redovisas i jordeböckerna första gången år 1600 (under namnet Klockarstommen, senare förekommer andra benämningar), betecknas redan i 1603 års jordebok som öde, vilket det sannolikt var redan då det skattlades omkring år 1600 (jordeböckerna för åren 1591–99 saknas), och återupptogs först i slutet av detta sekel efter att det under en längre tid hade brukats av kyrkoherden. Om samma flod hade hemsökt också kyrkan borde denna dock ha flyttats långt tidigare än vad som blev fallet.

På östra sidan Klarälven mittemot den gamla kyrkplatsen ligger hemmanet Byn. Enligt ortnamnsforskningen (Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Värmlands län, 14) skall hemmansnamnet ha haft den ursprungliga innebörden ’kyrkbyn’, vartill fogats påståendet att Byn till följd av älvens erosion skall ha hamnat på dess östra sida såpass sent som under 1600-talet. Den senare uppfattningen stöds dock inte av de samtida skriftliga källorna, som saknar uppgift om att hemmanet var utsatt för Klarälvens skadeverkningar under 1500- och 1600-talen. I själva verket var Byns skattekraft förhållandevis mycket god: vid skattläggningen 1584, som trädde i kraft följande år, ökade dess skattepenningar (årliga räntans huvudskatt i Älvdals härad) med 340 procent medan ökningen för hela socknen var 224 procent, och hemmanets nya skattebelopp, 88 öre, var det högsta för alla jordeboksenheter i Ekshärads socken. I Byn fanns vid denna tid inte mindre än sju gårdar och under 1600-talet tillkom ytterligare brukningsenheter. Om Byns östliga läge även i äldre tid vittnar likaså hemmanets samhävd i utägorna ”aff Vhrminne” (enligt en uppgift från 1676) med Östra Tönnet på denna sida älven och på vilka ägor hemmanet Brunnberg upptogs 1646. Byn förefaller också ha varit häradets fasta eller åtminstone en vanlig tingsplats under en längre tid; där hölls ting enligt de bevarade domböckerna från 1600-talets början, men redan av ett par händelsevis kända dombrev från 1558 och 1577 framgår att hemmanet också då var tingsplats. Försöket i slutet av 1600-talet att flytta marknaden i häradet från Likenäs i Dalby socken till Byn övergavs däremot efter en tid sedan det visat sig att den nya marknadsplatsen, om än centralt belägen i häradet, låg för långt bort för att norrmän, dalkarlar och andra skulle lockas att besöka den.

Den gamla kyrkan kom att stå kvar i många år efter att den hade övergivits. Byggnaden är markerad på en karta från 1719. I mitten av 1730-talet beskrev Bengt Piscator den som förfallen. Vid biskopsvisitationen i augusti 1745 kom frågan upp om den gamla kyrkan skulle repareras eller rivas, något som enligt visitationsprotokollet hade diskuterats på flera sockenstämmor. Församlingens klockare, Jonas Pålsson, anhöll då om att få ta virke från den gamla kyrkan till det angränsande klockarbolets reparation. Han hänvisade dels till sin långa tjänstgöringstid, dels till det löfte som han fick när han tillträdde klockarsysslan om någon hjälp till klockarboställets uppbyggande och ”conserwerande”. Församlingen tillstyrkte klockarens begäran, ”hälst denna g[amla] kyrkan nu tienar til ingenting”. All spik och övrigt järn lovade han dock att lämna till församlingen. Antagligen revs kyrkan kort därefter; sannolikt oberoende av visitationsprotokollet uppger Fryxell att det skedde just år 1745. En karta från 1765 upptar ”Rudera [=lämningarna] efter gamla kyrckan”. På denna karta och den från 1719 förekommer också två ortnamn med anknytning till den förra kyrkan. Strax söder därom låg enligt kartan från 1719 ”Gambl. Kÿrkgärdet” och strax väster om den då rivna kyrkan upptas på kartan från 1765 ”Jungfru källan”, ett namn av ovisst ursprung.

Efter att privatpersoner hösten 1965 gjort vissa upptäckter på den gamla kyrkplatsen (jämte den angränsande kyrkogården betecknad som fornlämning L2007:4153–4154 eller RAÄ Ekshärad 6:1–2) företogs där en arkeologisk utgrävning sommaren 1966. Den visade enligt rapporten att den gamla kyrkans längd varit 23,5 m och dess bredd 9,5 m i yttermått. Strax utanför grundstenarna i söder låg en stor flat sten om ca 2 m i diameter, vilken ansågs ha tjänat som tröskel vid en ingång. Korpartiet i öster avslutades med en grav, som förmodades ha varit belägen utanför kyrkan. En stor samling ben, som påfanns där koret varit beläget, antogs ha flyttats dit i sen tid i samband med grävningsarbeten på kyrkogården. I övrigt påträffades några enstaka mynt samt spik och järnfragment. Resultatet av utgrävningen och Erik Fernows dunkla uppgift i hans Beskrifning öfwer Wärmeland (1773–79) att kyrkan var ”af groft timmer bygd i åtta hörn” – vilket därmed skulle gälla denna kyrka och inte den påstådda, men obestyrkta kyrkobyggnaden i hemmanet Hara – har tolkats som att kyrkan bestod av ett rektangulärt långhus med ett i öster smalare, nästan kvadratiskt kor.

Frågan om kyrkan hade torn eller ej ar berörts sparsamt i litteraturen, men uppfattningen har förekommit att byggnaden var tornlös. Av ett i sammanhanget inte tidigare observerat mål vid tinget i Älvdals härad 1647, som skall behandlas närmare nedan, framgår att en klockstapel stod på kyrkogården. Detta innebär dock inte i sig självt att kyrkan saknade torn eftersom de flesta kyrkor på 1600-talet lär ha haft en klockstapel, oavsett om de hade torn eller inte. Kartan från 1719, som är upprättad över prästgården Grinnemo och dess ägor, visar på den gamla kyrkplatsen en kyrka med torn i väster, vilket sannolikt avspeglar det verkliga förhållandet. För att på kartor utmärka en kyrkobyggnad använde sig lantmätarna i äldre tid av en avbildning av en kyrka, som kunde vara mer eller mindre verklighetstrogen eller enbart symbolisk, men även i det senare fallet skilde man på kyrkor med torn och dem som saknade torn. Möjligen av mindre värde för denna fråga är några kartor från 1670-talet över ett betydligt större område (Värmland och delar av Norge) men även där är den gamla kyrkan i Ekshärad försedd med torn. Den var då fortfarande i bruk och är korrekt placerad på västra sidan Klarälven mittemot hemmanet Byn på den östra (jfr ovan).

Härtill kommer att kyrkan, åtminstone i sitt sista skede, hade ett vapenhus. Därmed måste Fernows osäkra utsaga om en åttkantig byggnad betecknas som ännu mindre adekvat. Kartan från 1765 med dess markering av de då endast tjugoåriga ruinerna efter den gamla kyrkan förefaller avbilda resterna av en byggnad med ett vapenhus i väster, och helt säkert framskymtar denna utbyggnad i ett rättsfall från 1686. En vintersöndag detta år under sången före predikan uppmanade kyrkoherden Jonas Benedicti Elfdalius via en av kyrkvärdarna en för barnamord misstänkt ogift kvinna att stiga ur kyrkbänken för att i stället uppehålla sig längre bak i kyrkan eller i vapenhuset, väl i överensstämmelse med att det var där som uppenbar skrift brukade fullgöras. Den unga kvinnan, Marit Matsdotter i Solberg, valde dock att sitta kvar, men rusade ut ur kyrkan så snart prästen lämnade predikstolen. Man fann henne sedan under en gran nära sitt hem. Då hon förhördes uppgav hon att barnet varit dödfött. Hennes civilstånd, hemlighållandet av havandeskapet, födandet i enslighet och försöket att gömma undan det döda barnet innebar ändå att rekvisiten för barnamord var uppfyllda i enlighet med ett par år tidigare utfärdat edikt, som stadfäste denna redan sedan tidigare tillämpade, föga rättssäkra presumtion mot kvinnor i hennes utsatta belägenhet. I det här fallet tillkom dock omständigheten att det döda barnet bar tydliga spår av att det hade utsatts för dödligt våld – dess huvud var vridet ett halvt varv. Vid ett extraordinarie ting i Karlstad dömdes Marit Matsdotter till döden för barnamord. Tre veckor senare konfirmerade hovrätten dödsdomen.

Piscator uppgav vid 1730-talets mitt att den gamla kyrkan då var ”öfwer 200 åhr gammal”. Tidsrymden ”200 år” förefaller ha använts som ett stående uttryck för att beteckna avlägsen tid, men kan här anses vara lika vagt som korrekt. Av mynten som i mitten av 1960-talet påträffades på den gamla kyrkplatsen var det äldsta en dansk hvid, präglad under unionskungen Hans’ regeringstid (1481–1513, i Sverige 1497–1501). Fyndet säger i sig självt ingenting om bygdens kontakter eftersom de danska hvidmynten var mycket spridda i Sverige, men bör däremot innebära att kyrkan var uppförd senast vid denna tid. Att Ekshärad varit platsen för en kyrka långt tidigare framgår å andra sidan av den nedannämnda dopfunten, som härrör från 1200-talet, och vad gäller skriftliga källor av en förteckning över antalet kyrkor i Värmland och norra Dalsland. De fyra gamla socknarna i Älvdals härad omnämns till namnet första gången i en skattebok (jordebok) från 1503, men med all sannolikhet avses Ekshärad, Dalby, (Norra) Ny och (Norra) Råda också med de fyra kyrkor som fanns i ”Ekes hærad” (här = Älvdals härad) enligt den nämnda förteckningen. Den ingår i en handskrift som innehåller större delen av Magnus Erikssons landslag samt några balkar och smärre stycken hämtade från Yngre Västgötalagen (inte sällan upprepas den felaktiga uppgiften att förteckningen finns i en handskrift av Äldre Västgötalagen) och har (efter Schlyters datering av huvudhandskriften) vanligen hänförts till 1300-talets senare hälft eller slut, men skall enligt en nyare handstilsdatering härröra från slutet av 1400-talet (Wiktorsson i Dalslands diplomatarium). Om den senare dateringen är riktig måste dock förteckningen föreligga i avskrift eftersom den innehållsligt speglar administrativa förhållanden som gällde betydligt tidigare, under slutet av 1300-talet och början av 1400-talet. (Wiktorsson identifierar f.ö. förteckningens ”Eluahærad” oriktigt med Älvdals härad i stället för det korrekta Älvahärad, omfattande Grava, Hammarö, Tingvalla samt Nedre och Övre Ulleruds socknar.)

Inventarier
I den nuvarande kyrkan i Ekshärad finns flera inventarier som härrör från dess föregångare. Äldst är en dopfunt av täljsten av den s.k. Østfold-Markerna-skolan och som i likhet med övriga funtar av samma ursprung har daterats till 1200-talets förra hälft eller mitt. Tyvärr är det endast funtens fot med skaft som har blivit bevarad. Själva funten eller kuppan var redan i slutet av 1600-talet förlorad och ersatt med en funt av koppar. Koppar- eller ”malm”-funten nedsmältes senare för klockgjutning och byttes ut mot en funt av trä, något som framgår av den inventarieförteckning som upprättades vid biskopsvisitationen 1778, där bland träredskap upptas ”En funt med låck målad blå med Fot af huggen Telgsten”. Möjligen hade denna träfunt använts redan innan kyrkan införskaffade kopparfunten.

Predikstolen i den nuvarande kyrkan är genom en inskription daterad till år 1662 och lär därmed likaså först ha använts i den äldre kyrkan. Jämte årtalet står initialerna HISP. I brist på annan dokumentation har innebörden av denna bokstavsrad kommit att med tiden framstå som oviss men enligt mitt förmenande torde den åsyfta Harald (Johansson) Posse († 1674) i egenskap av donator. Ryttmästaren (inte landshövdingen) Harald Posse, med bl.a. Forshaga i Grava socken som sätesgård, var vid denna tid genom sitt giftermål ägare till frälsehemmanet Uved i dåvarande Råda socken, som var annex till Ekshärads socken; några år senare skulle han komma att omvandla hemmanet till säteriet Uddeholm och kan jämte Johan Karlström betraktas som Uddeholmsbolagets grundare. En tidigare predikstol i den gamla kyrkan nämns som framgått i målet mot Marit Matsdotter 1657: hon lämnade kyrkan så snart prästen ”stegh aff Predikestolen”. Hur gammal denna äldre predikstol var är förstås okänt, men den bör ha tillkommit senast under reformationen då predikan kom att tillmätas större betydelse än vad som dittills varit fallet. I 1571 års kyrkoordning sades att det ännu fanns landsortskyrkor ”ther antighen alzingen Predikestool är, eller elaak och oskickeligh”, varför dessa församlingar vid hot om böter skulle anskaffa ”skickelighe” predikstolar, som skulle ställas upp på det ställe i kyrkan som för ändamålet var lämpligast.

Av övriga äldre inventarier märks ett senmedeltida altarskåp med bl.a. ett ”Anna själv tredje”-motiv (i samband med en bemålning 1656 försett med en latinsk inskription, som i enlighet med den då gällande läran tar avstånd från den medeltida Mariakulten, vilken dock levde kvar i folklig tappning, bl.a. i Klarälvdalen), ett sakramentsskåp (för förvaring av nattvardskärlen) med målningar som har daterats till 1500-talets förra hälft samt en duk sammansatt senast under 1600-talet av flera olika broderier, varav de äldsta har daterats till omkring år 1686. Fridrik Fryxell omnämner omkring 1750 en ”Metallsofferkanna” och ett rökelsekar som påviska relikter i Ekshärads kyrka. Rökelsekaret (av mässing) fanns kvar ännu 1778. Vid prostvisitationen 1820 uppgavs det däremot vara förkommet men skulle efterspanas.

En påträffad klockkläpp anses ha tillhört den gamla tornklocka som spräcktes under en ringning och som blev omgjuten 1842. Den kallades ”munkklockan” och var den som längst bevarades av de tre klockor i Ekshärads nuvarande kyrka, vilka flyttats dit från den förra kyrkan och som där, enligt Piscator, hade använts sedan ”urminnes tider”. Namnet ”munkklockan” har fått en sentida uttolkare (Lindberg) att sätta den i samband med pilgrimer (som enligt en förekommande uppfattning skall ha kallats ”munkar”) – den ”ringde glädje för pilgrimer vid Olavsmäss” – men sannolikt är ”munkklockan” ingen medeltida benämning utan av senare ursprung. Munk har både dialektalt och riksspråkligt använts för att beskriva att något är av äldre datum, företrädesvis med anspelning på förhållanden under den katolska tiden; så uppges om kyrkans medeltida altarskåp i en inventarieförteckning från 1830 att ”Skåpets construction synes förråda Munketid”. På vilket sätt Ekshärads kyrka berördes av den av Gustav Vasa pålagda klockskatten är okänt, men som mest beskattades kyrkorna på en av sina klockor; i annat fall löstes skatten med koppar, silver eller pengar. Känt är däremot att den västgötske frälsemannen Torsten Brunsson (Forstenasläkten) befann sig i Älvdals härad i februari 1531; han var lagman i Värmland men också en av dem som tidigare samma år hade utsetts att förhandla om klockskatten här. Sammanlagt uttogs 40 kyrkklockor i Värmland och medräknas Nordmarks härad, som då fortfarande hörde till Dalsland, stiger antalet till 48 st.

Den tidigare kyrkan i Ekshärad hyste också två minnesmärken efter präster som begravts där. Det ena var en på kyrkans vägg skriven eller målad gravskrift över kyrkoherden Ericus Jonae, som dog 1686. Inskriptionen, på latin och versmåttet elegiskt distikon, finns avskriven i en förteckning över präster i Älvdals pastorat, upprättad omkring 1750 av Bengt Piscator, alltså något år efter det att beslutet om kyrkans rivning hade fattats (och verkställts) men uppenbarligen efter en tidigare uppteckning. Gravskriften inleds (i svensk översättning) med hälsningen: ”Vem du än är, som kommer till detta heliga tempels tröskel, / skall du veta att Eriks ben här vilar mjukt”. Några rader längre fram uppges att herr Erik här troget förkunnade ”den himmelska läran” i 50 år, något som dock inte stämmer om därmed avses att han skulle ha varit pastoratets kyrkoherde under så lång tid – i mitten av 1540-talet innehades detta ämbete nämligen av en herr Håkan, okänd för herdaminnesförfattarna i denna egenskap och som därför saknas också på den tavla med socknens series pastorum, vilken är uppsatt i Ekshärads nuvarande kyrka. Vidare skall Ericus Jonae ha avlidit när han ”sånär fullbordat sin ålderdoms tjugoförsta lustrum”, men att han blev nära 105 år gammal är sannolikt en överdriven åldersuppgift. Den andra, mer monumentala minnesvården är fortfarande bevarad, en gravhäll för kyrkoherden Benedictus Erici, död 1634, hans hustru Magdalena Svensdotter Brunia, död samma år, samt tre av deras barn, avlidna i späd ålder. Någon tid efter det att kyrkan rivits uppfördes en trähydda över hällen och den grav som den dolde. I sen tid har gravstenen rests och överbyggts med ett litet tak. Sannolikt har även andra präster i Ekshärad fått sitt sista vilorum i den gamla kyrkan. Det är troligt att också mer framträdande bönder har blivit gravlagda där. Den förste som begravdes inne i Ekshärads nuvarande kyrka var inte en s.k. ståndsperson utan nämndemannen och kyrkvärden Jon Larsson i Hamra (inte Hornnäs), som jordfästes 9 juni 1690.

Kyrkogården
Med anledning av ett förestående brobygge gjordes 1997 på den till kyrkplatsen angränsande kyrkogården en s.k. arkeologisk utredning och förundersökning, som 2001 följdes av en fullskalig undersökning. Kyrkogården lokaliserades till området söder om den forna kyrkan; däremot påträffades inga gravar i de schakt som upptogs väster och öster om kyrkgrunden, inte heller söder om den nuvarande landsvägen mellan bron och Kyrkheden. Norr om kyrkplatsen företogs ingen utgrävning (jfr nedan). På en yta som antogs motsvara omkring 20 procent av kyrkogården anträffades vid 1997 års utredning drygt 60 gravar och därtill lösa skelettdelar från uppskattningsvis ett hundratal individer. Vid 2001 års undersökning utgrävdes 98 gravar; dessutom påfanns ben från cirka 35 förstörda gravar. Den övervägande delen av de undersökta benen tillhörde män. I ett fåtal av gravarna påträffades några mynt, vilka härrörde från 1600-talet (fr.o.m. drottning Kristinas tid t.o.m. Karl XI:s).

Vid biskopsvisitationen 1745 beslöts att klockaren av virket från den gamla kyrkan skulle sätta upp en gärdsgård omkring den gamla kyrkogården. Tidigare bör kyrkan och kyrkogården ha varit omgärdad av en s.k. kyrkbalk. En sådan träkonstruktion, och inte en stenmur, omgav till en början även församlingens nuvarande kyrkogård, vilken togs i bruk 1690 då barnet Ingeborg Jonsdotter från Sälje begravdes där den 25 maj. Samma dag jordfästes enligt dödoch begravningsboken ytterligare fyra personer, två kvinnor och två barn, vilka därmed också bör ha gravsatts på den nya kyrkogården. Åtminstone ännu de tre begravningar, som enligt samma källa förrättades närmast dessförinnan i socknen, nämligen 11 maj av en kvinna och två barn, måste å andra sidan ha skett på den gamla kyrkogården, men det är möjligt att den också senare användes som begravningsplats i enstaka fall.

Som nämnts framgår det av ett mål vid tinget i Älvdals härad 1647 att en klockstapel var belägen på kyrkogården. En psykiskt sjuk kvinna, Elin Erlandsdotter i Norra Öjenäs, hade påträffats död med gräs i barmen i Klarälven intill en brant backe. Ingen hade sett hur det hade gått till och ingen visste därför om hon ramlat ner i älven eller om hon gått i vattnet med vilja. I avvaktan på rättens bedömning om kvinnan skulle jordas på kyrkogården eller ”ther vthom” hade hennes döda kropp placerats i klockstapeln på kyrkogården. Med den kristna lärans införande hade självmord i enlighet med kanonisk rätt blivit en synd mot Gud och med tiden också en kriminell handling enligt världslig lag. I den yngre landslagen (stadfäst 1442) stadgades att kvarlevorna efter en självspilling skulle föras till skogs och brännas men ifall den döde varit uppenbart avvita (vansinnig) fick liket nedgrävas, dock utanför kyrkogården. En något mildare syn gjorde sig gällande i 1571 års kyrkoordning, där endast den som tagit livet av sig ”icke genom willo [= sinnesförvirring e.d.], vthan ellies aff berådt modh” uttryckligen förvägrades begravning på kyrkogården. Då Elin Erlandsdotter ansågs ha varit ”wanwettigh” och då ingen sett hur hon dog beslöt rätten att låta henne få vila i vigd jord, men det skulle ske norr om kyrkan, som allmänt ansågs vara en mindre hedersam gravplats, en uppfattning som byggde på gamla föreställningar om ett slags ond innebörd hos väderstrecket norr.

I anslutning till kyrkan låg kyrkohärbärget eller tiondeboden, där sädestionden blev inmålad (mätt) och förvarad för vidare hantering. Under 1600-talet var det vanligt att kronotionden sedan transporterades ända till Bergslagen genom tiondegivarnas försorg, men under den s.k. Gyldenløvefejden, som var en del av kriget mellan Sverige och Danmark-Norge 1675–79 (skånska kriget), ålades häradsborna att i stället frakta spannmålen västerut, till krigsfolket vid Eda skans. Några särskilda kyrkstallar för besökande i likhet med dem som kom att uppföras invid den nuvarande kyrkan fanns kanske inte vid dess föregångare. Då Marit Andersdotter i Södra Mossberg år 1673 bötfälldes för att under nyårsdagens gudstjänst ha tagit en häst som tillhörde Nils Andersson i Östra Edebäck uppgavs i domboken endast att stölden skett vid kyrkogården. Eftersom Marit inte hade möjlighet att betala böterna hon ådömdes för stölden och för sabbatsbrottet avstraffades hon med riset.

I kyrkans närhet stod också häradshäktet eller häradskistan. Vid hösttinget 1673 uppgavs att häktet var i dåligt skick och att ett nytt skulle uppföras vid det dåvarande tingsstället i Norra Öjenäs, som också var bostad för häradets länsman vid denna tid, Daniel Nilsson Bergenhem. I häktet invid kyrkan hade efter gudstjänstens slut en söndag sensommaren 1661 insatts den ogifta och gravida Marit Klemetsdotter i Södra Öjenäs, misstänkt för att (vid skilda tillfällen) ha haft samlag med två män som var bröder, något som vid denna tid betraktades som en så allvarlig form av incest att den i enlighet med Guds lag (= tillämpliga verser i Moseböckerna) måste sonas med livets förlust för att undvika Herrens vrede. I häktet besöktes Marit av kyrkoherden Jonas Benedicti Elfdalius, som efter att ha förrättat gudstjänsten och varit hemma i den närliggande prästgården för att äta gick ”op till kistan”. Han uppmanade henne att berätta sanningen då hon omväxlande hade angett än den ene, än den andre av bröderna som far till barnet hon väntade, men samtidigt nekade till att ha haft könsumgänge med båda två. Trots att mycket talade för att Marit haft samlag med inte bara en av dem skulle hon komma att fortsätta att neka till incestanklagelsen; till och med när hon låg med huvudet mot stupstocken för att halshuggas inför den stundande bålbränningen vidblev hon sin version. Detta misslyckade försök att genom psykisk tortyr frampressa ett erkännande, visad ånger och därmed försoning med Gud ledde i stället till en ny rättegång, som i högsta instans utmynnade i att Marit frikändes till följd av sitt enständiga nekande – som fullgod bevisning räknades vid denna tid endast eget erkännande eller två samstämmiga vittnen (presumtionen vid barnamord var ett avsteg från denna princip). Däremot ansåg hovrättens ledamöter i sina domskäl att om Marit ändå vore skyldig till denna grova synd ”så hafwer hon i närmaste Vndhergåth dhett werdzligh straff, som sådhan missgerningh kan meritera”, d.v.s. genom konfrontationen på avrättningsplatsen. Ingenting sades däremot om det eventuella straffet hinsides, inte heller något om den gudomliga hämnd som (enligt 3 Mos. 18:24 ff.) skulle drabba allt folket om den som bedrivit en synd av det slag som det här var fråga om inte blev ”utrotad”. Sitt möte med bödeln överlevde Marit Klemetsdotter länge; hon dog i hög ålder 1719 hos en brorson i Södra Öjenäs.

Kyrkstölder
Den nuvarande kyrkan i Ekshärad bestals 1741 på silverföremål och reda pengar till ett betydande värde. Så småningom kunde två av inbrottstjuvarna gripas och ställas inför rätta. Den ene av dem, Jon Andersson Brunberg, var en från Stockholm förrymd artillerihantlangare, medan den andre, Henrik Mickelsson, hörde hemma i Järpliden i sedermera Södra Finnskoga socken. Värdet på det stulna uppgick till 248 daler silvermynt och översteg därmed med bred marginal lagens (1734 års lag) gräns 100 daler för dödsstraff för kyrktjuvnad. Brunberg hade dessutom gjort sig skyldig till åtskilliga andra stölder. Avrättningarna verkställdes 1745. I kyrkstölden hade också en annan förlupen krigsman deltagit, indelte soldaten för Lillbergsgården i Dalby socken Per Pålsson Lillman, bördig från nämnda Järpliden, men han befann sig vid tiden för rättegången på fästning i Norge, dömd till livstids fängelse och försedd med ett mellan skuldrorna inbränt märke för stölder som han begått där. Flera år senare lyckades han emellertid rymma och ta sig tillbaka till Sverige. Här hoppades han i egenskap av desertör bli benådad i enlighet med det pardonsplakat som hade utfärdats i anslutning till Adolf Fredriks kröning 1751, vilket dock var en villfarelse då amnestin inte omfattade kyrktjuvar och andra grova brottslingar. Lillman undslapp visserligen i motsats till sina medbrottslingar hängningsstraffet sedan häradsrättens dom underställts hovrätten men skulle i stället tillbringa återstoden av sin levnad som straffånge på Karlstens fästning på Marstrand. Dit avfördes han i december 1752 efter att ha undergått spöstraff och stått uppenbar kyrkoplikt i Ekshärads kyrka.

Också den förra kyrkan hade utsatts för en betydande stöld. Natten mellan den 2 och 3 juni 1667 tog sig tre unga knektar in i kyrkan genom att bryta loss en järnstång på ett fönster på byggnadens norra sida och som således inte vette mot den relativt närbelägna prästgården (klockarbolet var vid denna tid ännu öde). Väl inne i kyrkan lade tjuvarna beslag på en silverkanna som vägde 83 lod (ca 1,1 kg), nio silverskedar om sammanlagt 24 lod, sex silverringar om 6 lod, femton förgyllda kåpspännen om 2 lod samt drygt tre riksdaler i kontanter. Det är obekant i vilken mån som silverpjäserna tillhörde kyrkan eller endast förvarades där som pant för lån. I motsats till 1741 års kyrkstöld hade detta brott klarats upp på kort tid. Vid tinget med den värmländska lagsagan, det s.k. landstinget, i Karlstad 8 oktober 1667 (en typ av ting som avskaffades i Värmland följande år) anklagades Nils Eriksson Lokman i Våle i Ekshärad och Nils Persson i Södra Mossberg i samma socken för att ha begått stölden. De hade efter gripandet suttit en tid i stadens häkte. Den tredje åtalade, Isak Eriksson i Höljes i sedermera Norra Finnskoga socken, företräddes av sin löftesman (borgensman), fänriken Nils Eriksson Vass i Våle. De unga männen var mycket samarbetsvilliga: alla tre erkände att de deltagit i stölden, skyllde på sitt ungdomliga oförstånd och bad om nåd. Dessutom hade allt vad som stulits kommit till rätta. Underrätten hade att döma strikt efter lagen, i det här fallet den straffordning som drottning Kristina utfärdat 1653 enligt vilken stöld till ett värde av 60 daler silvermynt eller mer liksom tredje resan stöld oavsett värdet på det stulna var belagt med dödsstraff; detsamma gällde också för alla kyrktjuvar, ”som förste gången lijtet eller mera stiäla”. Domen underställdes i vederbörlig ordning hovrättens prövning. Samtidigt lystes konungsfred över häradets länsman, den ovannämnde Daniel Nilsson Bergenhem, som blivit hotad till livet då han tog fast och fängslade tjuvarna.

I sitt utslag 17 november konstaterade Göta hovrätt att de tre männen enligt lagen hade ”förwerkatt” sina liv för brottet som de begått, men att flera förmildrande omständigheter samtidigt förelåg: ingen av dem hade tidigare blivit straffad för tjuvnad; stöldgodset hade kommit till rätta; gärningsmännen var unga och förmodades kunna bättra sig i framtiden, allrahelst som de ångrade sin gärning. Dessutom ansåg rätten att värdet på stöldgodset – drygt 59 daler silvermynt enligt underrättens uträkning – inte var så högt att det kunde ”meritera” ett dödsstraff. I stället ådömdes de tre tjuvarna vardera sex gånger skarpt gatlopp och uppenbar kyrkoplikt. Hovrättens ledamöter kan därmed tyckas ha bortsett från att stölden skett i en kyrka men domen var bara ett exempel vid denna tid på att straffordningens bestämmelser om dödsstraff för bl.a. tjuvnad inskränktes i högre instans och ersattes med höga böter, hårda kroppsstraff eller straffarbete. En av dem som deltog i stölden, Isak Eriksson, skulle med tiden ändå komma att möta döden på avrättningsplatsen. Tillsammans med fyra andra karlar (en från Solberg i Ekshärad, två från Arnstorp i Sunne och en kringvandrande skräddare, som var den pådrivande) företog han 1698 för sin fattigdoms skull en expedition till en enligt ryktet förmögen bonde i Gerrud i Nors socken, vilken rånades på delar av sitt bohag. Följande år fasttogs Isak under stort tumult hemma i Norra Mossberg, där han blivit bosatt i samband med sitt giftermål i början av 1670-talet. Han ställdes inför rätta vid Grums häradsrätt tillsammans med tre av sina kumpaner (den återstående hade rymt till Norge), varpå alla fyra dömdes till döden och en tid senare avrättades efter att hovrätten godkänt häradsrättens dom.

Källor och litteratur
Otryckta källor

• Riksarkivet, Stockholm
  Värmlands handlingar
  Militaria, Krigshistoriska samlingen
  Karl XI:s krig, Danska kriget 1675–79, kartor
• Riksantikvarieämbetet, Stockholm
  Antikvarisk-topografiska arkivet
  Louise Tham, Rapport över undersökning på platsen för Ekshärads gamla kyrka, Värmland, Dnr 6908/1966
  Kyrkoinventeringen 1830
• Kungl. biblioteket, Stockholm
  Fridrik Fryxell, Wermelandia Ecclesi astica, 2
• Lantmäteriet, Gävle
  Lantmäteristyrelsens arkiv
  Ekshärads socken, Grinnemo nr 1, R 17-11:1,4
• Landsarkivet i Vadstena
  Göta hovrätts arkiv
  Advokatfiskalens arkiv EVIIAAAL:7, 11
  Huvudarkivet EVAA:42, 48
• Värmlands museum, Karlstad
  Susanne Axelsson & Hans Olsson, Särskild arkeologisk utredning vid väg 932, förbifarten vid Ekshärad, Värmlands museum, Internrapport 1997:15
• Hans Olsson, Arkeologisk undersökning av en ödekyrkogård från 1500-och 1600-talen, Värmlands museum, Rapport 2002:17
• Värmlandsarkiv, Karlstad
  Ekshärads kyrkoarkiv F:1; LI:1; N:1
  Kristinehamns högre allmänna läroverksbiblioteks handskriftssamling Lignell III, XX
• Älvdals häradsrätt AIa:1, 2

Tryckta källor och litteratur

• Ahnlund, Nils, Svensk sägen och hävd. Kulturbilder. Stockholm 1928.
• Beckman-Thoor, Karin, & Wiséhn, Eva, Myntfynd från Dalsland och Värmland. Stockholm 1992.
• Dalslands diplomatarium. Utarbetat av Per-Axel Wiktorsson och Eva Odelman. Åmål 1996.
• Fernow, Erik, Beskrifning öfwer Wärmeland. Götheborg 1773–79.
• Hallbäck, Sven Axel, Medeltida dopfuntar i Värmland. Karlstad 1965.
• Hammarin, Johan, Carlstads stifts herdaminne, 1. Carlstad 1845.
• Konung Magnus Erikssons landslag. Utgifven af C.J. Schlyter. Lund 1862.
• Lagerlöf, Erland, Medeltida träkyrkor, 2. Västergötland, Värmland, Närke. Stockholm 1985.
• Lindberg, Gunnar, ”Ekshärads kyrkor”, Ekshärads socken. Ekshärad 1969.
• Nilsson, Halvar, De värmländska medeltidsbreven. Regester med kommentarer. Uppsala 1997.
• Nilsson, Ingmar, & Westlund, Lars Erik, Kring Kroppheden. Hagfors 1986.
• Nisbeth, Åke, Ekshärads kyrka. Vägledning. Karlstad 1962.
• Olsson, Hans, Liv och död i en nordvärmländsk socken. 1500- och 1600-talen utifrån undersökningen av en ödekyrkogård i Ekshärad. Stockholm 2003.
• Rasmusson, Nils Ludvig, ”Hvid”, Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, 7. Malmö 1962.
• Skoglund, Harald, Redogörelse för de ecklesiastika boställena, 5. Värmlands län. Stockholm 1922.
• Stockhaus, Brita, ”Klockstaplar”, Fornvännen 1940.
• Stockhaus-Englund, Brita, ”Klokkehus, -støpul. Sverige”, Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, 8. Malmö 1963.
• Styffe, Carl Gustaf, Skandinavien under unionstiden. 3:e uppl. Stockholm 1911.
• Sverges ortnamn. Ortnamnen i Värmlands län, 14. Älvdals härad. Uppsala 1938.
• Thunander, Rudolf, Hovrätt i funktion. Göta hovrätt och brottmålen 1635–1699. Stockholm 1993.
• Westgöta-lagen. Utgifven af H.S. Collin & C.J. Schlyter. Stockholm 1827.
• Westlund, Lars Erik, ”Då bödeln var på nacken. Marit Klemetsdotter i Södra Öjenäs, hennes dödsdom och dess efterspel”. Manuskript.
• —, Hök. Om en älvdalsk sägen i Älvdals härad. Hagfors 2003.
• —, ”Präster i Älvdals pastorat under 1500-talet, 1–[2]”, VärmlandsAnor 2021:1–2
• —, ”Rånet i Gerrud i Nor år 1698” [1]–[2], Finnkultur 1987:1–2.
• —, Skatterna i Ekshärads och Råda socknar under 1500-talet. Hagfors 2008.
• Örback, Alfred, ”Kyrkan i kartan”, Inte bara kyrkböcker. […] Sveriges släktforskarförbund. Årsbok 1990. [Bromma] 1990.