Di gröne på Trossnäs – om fältjägaren Carl Hall

Av Anders Möller

Med anledning av norrmännens rustning för krig hösten 1788 uppsattes en frivillig kår för att försvara den värmländska gränsen mot Norge. Fyra år senare 1792 efter kungligt beslut, omvandlades denna kår till en värvad jägarbataljon om 300 man. Bataljonen underställdes Värmland-Närkes Regemente. Till fälttåget mot Norge 1808 hade bataljonen utökats till 600 man. Efter kungligt brev i februari 1812 utökades styrkan ytterligare och organiserades som ett eget regemente under namnet Värmlands Fältjägare.

Jägarna kom att bli illa sedda av befolkningen då där fanns många bråkstakar och råa sällar bland manskapet. Från 1831 och framåt kom de att ha sin övningsplats på Trossnäs fält ca 18 km väster om Karlstad. I folkmun kallades jägarna på värmländsk dialekt för ”Grönejägera” eller ”Di gröne på Trossnäs”. Benämningen kom sig av att soldaterna bar gröna uniformer. Kontraktstiden för jägarna löpte på 6 år.

Vi spolar tillbaka tiden till 1779 då drängen Nils Carlsson (1749–1827) från Hytte i Lungsund gifte sig med pigan Katarina Jonsdotter (1749–1827) i Hyttskogen ibland kallat Viggetorp i samma socken. Deras första barn föddes 1780 i Hyttskogen. Därefter var familjen skriven i Hållsjöviken, även det i Lungsund. Där föddes parets följande fem barn. Deras tredje barn som är berättelsens huvudperson, sonen Carl, föddes 11 december 1787.

Carl bodde hemma till 1804, då han 19 år gammal lämnade familjen och flyttade till Frykerud. Då han var ensam son i barnaskaran kan man nog fundera på varför han flyttade hela 10 mil bort från hemmet. Som enda son borde han varit den som skulle förberett sig för att överta gården när föräldrarna blev gamla och orkeslösa. Både hans föräldrar, mor- och farföräldrar och deras föräldrar var alla av bondesläkter i Lungsund och Bjurtjärns socknar. Tre år senare 1807 var Carl Nilsson i alla fall åter i hemtrakten och tjänade hos byggmästare Anders Hindriksson i Ängetorp i Lungsund men han hade också tagit värvning i Värmlands Jägarbataljon.

Kung Gustav IV Adolf, som förlorat Finland till ryssarna efter ett katastrofalt dåligt förberett och planerat krig, hade beordrat ett svenskt fälttåg mot Norge. Där skulle bland annat fältjägarbataljonen ingå i den svenska anfallsstyrkan. Det blev dessbättre inga allvarligare strider eftersom varken de svenska eller norska soldaterna var motiverade att slåss. Det största slaget var fäktningen vid Lier där svenskarnas förluster var 5 döda, 83 sårade och 63 tillfångatagna. Norrmännen förlorade samtidigt 154 man i döda och sårade. Efter Lier förekom en del skottlossning mellan styrkorna strax innanför norska gränsen både vid Masterud, Mobäck och Magnor. Däremot blev det aldrig några större drabbningar innan de stridande kommit överens om vapenstillestånd och de svenska trupperna drogs tillbaka.

Carl som tidigare fått sig tilldelat soldatnamnet Hall hade knappt hunnit hem innan det i mars 1809 åter var dags för mönstring av Värmlands Fältjägare. Deras uppgift var att tillsammans med andra svenska militära förband marschera till Stockholm för att delta i avsättandet av kung Gustaf IV Adolf. Marschen gick från Karlstad via Örebro mot Stockholm. Dessvärre har jag inte lyckats reda ut om värmlänningarna hann fram i tid till kungens avsättande, eller bara hunnit en bit på väg innan Stockholm intogs och kungen blivit fängslad.

Efter äventyren i Norge och marschen mot Stockholm bosatte sig Carl Nilsson Hall i Norra Valum i Nors socken. Vid mönstringen hösten 1811 i Varpnäs i Nor framgår av rullan ett par detaljer om Carl Hall. Han var då ogift, han var 5 fot 6 1/2 tum lång (ca 168 cm) och till yrket smed.

I Nor mötte han sin blivande hustru Maria Jonsdotter (1792–1870) som var född i Öjenäs i Grava socken. När hon blev lite äldre hade hon tjänat en tid som piga i Törne i Segerstad socken men 1811 flyttat till Norra Valum i Nor. Paret vigdes i Nor den 2 augusti 1812 och bodde kvar i Norra Valum till januari 1813 då de flyttade Marias hemtrakt Öjenäs i Grava.

Det blev dock inte mycket familjeliv för Carl Hall och hustrun Maria. Redan i våren 1814 var det dags för uppbrott och marsch till Göteborg. Där mönstrades Carl Hall och hans soldatkollegor i april 1814 för att sedan skeppas på fartyg till Tyskland. Truppernas landstigning skedde i Wismar och Stralsund. Svenskarna ställdes under befäl av Sveriges nyvalde kronprins och blivande kung Karl Johan (Bernadotte). Huvudmålet var att i allians med England, Ryssland, Österrike och flera mindre tyska stater störta Napoleon Bonaparte. Karl Johan hade samtidigt ett eget mål. Danmark-Norge var allierade med Napoleon och Karl Johan hade för Sveriges medverkan fått löfte av alliansen om att få tillskansa sig Norge.

I oktober 1813 förde Karl Johan de svenska trupperna till ett fältslag vid Leipzig. Styrkan omfattade omkring 23 000 svenskar och däribland Värmlands Fältjägare. Den svenske kronprinsen valde med baktanken om Norge att spara de svenska trupperna vid detta slag. När alliansarmén gick till anfall med ryska och preussiska soldater i täten hölls svenskarna som reserv de bakre linjerna. Senare deltog svenska förband med fem jägarbataljoner i stormningen av Leipzig. Dessa jägarsoldater hade tränats speciellt för strid i bebyggelse. Fransmännen förlorade stort i och runt Leipzig och tvingades dra sig ur Tyskland. Efter striderna vid Leipzig svalnade Karl Johans intresse för Napoleon och han vände i stället de svenska trupperna mot Danmark. Vid denna konfrontation förekom bara obetydliga strider. Ganska snart tvingades Danmark-Norges kung Fredrik VI att avstå Norge till Sverige vid fredsförhandlingar i Kiel. För Sveriges del avslutades därför kriget den 30 maj 1814. Karl Johan hade uppnått sina mål i och med undertecknandet av freden. Kriget mot Napoleon fortsatte däremot i ännu ett drygt år innan Napoleon slutligen besegrades vid slaget vid Waterloo den 18 juni 1815.

Carl Hall som under kriget befordras 2:e korpral mönstrades på svensk mark i Ystad i den 16 juni 1814 tillsammans med de övriga Värmlandsjägarna varefter de hemförlovades. Eftersom Carl hade gjort sina 6 capitulationsår (kontraktsår) begärde han och fick avsked. Då han klarat sig helskinnad genom kriget fick han nu möjlighet att vara tillsammans med sin hustru på hemmaplan och bilda familj på riktigt. Att livet som civilist drastiskt förändrades kan ses i den flyttkarusell som startade då Carl behövde hitta ett arbete där han kunde försörja sig och sin familj.

Efter avskedet från jägarna lämnade familjen 1815 Öjenäs i Grava flyttade till Gunnita i Stora Kil. Redan året efter bröt familjen upp från Gunnita och flyttade till Dömle i Nedre Ullerud. Efter att ha haft rollen som smed vid Jägarkåren lyckades Carl få arbete som hammarsmed vid nedre smideshammaren i Dömle. Efter tre år i brukets tjänst avslutade Carl i april 1819 sitt arbete vid Dömle och familjen flyttade vidare. Denna gång till Bro socken i nuvarande Säffle kommun där de blev torpare på Dalbotorp under Hammars herrgård. Man kan fundera på vad alla dessa flyttar orsakades av. Kan det ha varit det inrutade hårda bruksarbetet med skiftgång och hemska arbetsförhållandet som inte tilltalade Carl Hall. Eller var det arbetstillfällen som försvann i den pågående bruksdöden. Värre skulle det dock bli.

Mot mitten av 1800-talet hade befolkningen i landet växt sig större än det fanns arbete för och jorden räckte inte till åt alla. Storbönder avvecklade successivt torparna som var egenförsörjda men gjorde dagsverken på ägargården som arrende. I stället infördes ett statarsystem där lantarbetare blev anställda på gårdarna och fick den största delen av sin lön (stat) ”in natura” av husbonden (jordägaren). För att få full stat var både man och hustru skyldiga att arbeta på gården och även barnen i den mån de kunde. Som statare anställdes man i regel på ettåriga kontrakt enligt legostadgan. Detta kunde innebära två saker. Dels att man tvingades byta husbonde ofta. Men det kunde lika gärna innebära att man inte kunde lämna en gård därför att den kontanta lönen var så låg att man blev skyldig husbonden pengar och därför blev mer eller mindre livegen.

För Carl Hall och hans familj upphörde torparlivet under Hammars herrgård 1833 och de blev därefter statare under samma herrgård. Samtidigt tvingades de lämna Dalbotorp och i stället bosätta sig i Hasselbacka. År 1840 kunde familjen lämna som statare under Hammar och flytta in i Hedvigsdal för att bli statare under gården Bynsberg. Detta blev slutstationen för Carl Halls tid på jorden som han lämnade vid 55 års ålder i november 1840.

Tittar man bakåt från Carl Hall var hans förfäder som tidigare nämnts mest bönder och torpare från östra Värmland och socknarna Lungsund och Bjurtjärn. Carl Halls hustru Maria Jonsdotter kom på fädernet från flera generationer bönder i Stora Kil, Grava och Nedre Ullerud socknar som idag är delar av Kils, Forshaga och Karlstads kommuner. På hennes moders sida återfinns bland andra gästgivarsläkten i Illberg i Stora Kils socken som tidigare har skrivits om i VärmlandsAnor nr 4 december 2020.

Carl Hall och hustrun Maria Jonsdotter fick följande kända barn:

• Kajsa Carlsdotter Hall (1816-1895) född i Dömle gift med torparen och senare lösdrivaren Johan Larsson (1811-1893) från Tarm i Bro socken.
• Maria Karlsdotter (1818-1906) född i Dömle gift med fältjägaren och senare statardrängen Anders Andersson Kihlander (1811-1862) från Västindien i Segerstad socken [skribentens mormors farmor och farfar].
• Sara Carlsdotter (1821-1870) född i Dalbotorp gift med torparen och statardrängen Anders Olofsson (1819-1863) från Gösta i Huggenäs socken.
• Hedvig Christina Carlsdotter Hall (1824-1889) född i Dalbotorp gift med blivande bonden i Skruvstad i Grums Jan Daniel Persson (1829-1898) från Snarberg i Nor socken.
• Carl Herman Carlsson Hall (född 1827) född i Dalbotorp som flyttade till Åmål 1843 men vars vidare öde är okänt.

Källor

• Mantalslängder
• Kyrkoböcker
• Kils häradsrätts domböcker
• Bouppteckningar Näs häradsrätt
• Generalmönsterrullor Värmlands Fältjägare Regemente
• Arméns rullor Värmlands Fältjägarkår
• Anteckningar rörande svenska regementernas historia, J Mankell, 1866
• Beskrifning öfwer Wärmeland, E. Fernow, 1898
• Värmland Förr och Nu, Värmlands naturhistoriska och fornminnesförening, 1917