Hästköttskalaset i Eda hösten 1795

av Pelle Räf

I VärmlandsAnor 2022 nr 3 hade jag förmånen få berätta om soldaten Döhlman i Alster, som enligt en samtida tidningsnotis 1785 slaktat och saltat ner sin häst. Jag konstaterade också att man under de sista decennierna av 1700-talet på enstaka ställen i vårt långsträckta land kan hitta andra exempel på försök att övervinna fördomarna mot hästköttsätande, t ex i nordvästra Värmland enligt ett brev i ”Carlstads Stifts- och Stads- Tidningar” 28/11 1795:

”Insändt ifrån Eda Sockn i Göße Härad den 12 November 1795.

Wid början af förleden October månad hafwa Bruks-Patron Anders Sandberg och Adjuncten And. Beckman af åstundan at gagna, uplysa och strida mot skadliga fördomar, kommit öfwerens at ordenteligen slagta och til mat anwända en et halft års gammal Hästunge. Til den 11 sistl. October hade de låtit tilreda en middags-måltid, och dertil kallat och budit Gäster af både Herrskaper och de betydligast och mäst uplyste Bönder. Men! Det geck här, som wid en mycket betydligare måltid eller Bröllop: – de som budne woro wille icke komma. NB. detta gäller om meniga man. Herrskaperne kommo så många, som icke hade giltiga hinder eller för långa wägar: och de ibland de budne af Ståndspersoner, som uteblefwo, hafwa likwäl fådt Häststekar til sig och ätit hemma i sina egna hus; de hederligaste och förståndigaste ibland Bönderne woro öfwertygade, at Hästkötts ätande icke wore wanhederligt, då det af förnuftigt folk betraktas. Men af fruktan för den ledsamhet och förakt, som de sågo förut, skulle dem tilfogas ibland sine af fördomar intagne medbröder, wågade de icke infinna sig. Wid middagsmåltiden den 11 Oct. woro följande personer närwarande: Fendricken Hr Carl Gustaf Milde, BruksPatron Sandberg och deß Son Carl Joh. Sandberg, Adjuncten And. Beckman, Chirurgen Carl Barkhausen, J. Fogelberg och Besökaren Pihlström. Deße åto alle med god appetit Häststek, som utgjorde den förnämste rätten. Under måltiden druckos skålar, för Hans Kongl. Maj:ts wår Allernådigste Konungs, för Hans Kongl. Höghets Hertigens Regentens, hela det Kongl. Husets, Fäderneslandets och alla redlige Medborgares wälgång. Sluteligen druckos skålar under önskningar, at alla skadliga fördomar måtte öfwerwinnas, i synnerhet den emot Hästkötts ätande. Efter måltiden infunno sig Sergeanten Olof Milde och Föraren Johan Erl. Råbock, som drucko alla förut upräknade skålar. Några timar efter middagen instälde sig flere af Allmogen, som alla undfägnades. Häststek böds dem alla: men de mäste wägrade äta, dock woro någre ibland dem så mycket öfwer den allmänna fördomen, at de åto hwar sitt stycke Stek, och ibland dem woro twänne Karlar från Fryksdalen, som woro här på arbetet, hwilka höllo detta kött til godo. Bruks-Patron Werling på Adolphsforß och Pastor Gustaf Noreen på Köla hafwa begärt och fått Stekar af denna Häst sig tilskickade, som på båda ställen blifwit af flere Herrskaper spisade. Denne slagtning och anrättning af Hästköttet til mat, blef af de ouplyste och mindre wältänkande ibland allmogen ansedt som en skadlig nyhet, och efter deras tankar borde Prästen mista kappan, och de öfrige deltagare i slagtningen och måltiden blifwa ärolöse. Adjuncten Beckman fann sig derföre föranlåten, at Söndagen derpå, eller d. 20 post Trinit. sedan alt annat war slutat på Predikstolen, upläsa Ämbets-Memorialet N:o 1. af Carlstad den 17 Jan. 1795, samt Herr Baron Cederhjelms Råd til menige man, tryckt i Stockh. 1794 [=1784], och höllt sedan följande Tal:”

Beckmans försvarstal torde dock vara alltför långt och tröttsamt att läsa i dess helhet. Det räcker förhoppningsvis med ett kort referat. Han framhöll att Gustav III smakat hästkött, att det rekommenderats av Collegium medicum i Stockholm och av Karlstads domkapitel, samt att Adam Cederhielm i sin broschyr 1784 påvisat att fördomen mot att äta hästkött innebar ett ekonomiskt bortfall i Sverige av ”52 tunnor Guld årligen”.

Efter att omständligt ha redogjort för sin delaktighet i hästslakt 6/10 och häststeksmiddagen 11/10, hoppades Beckman att Eda sockenbor skulle bli bland de första i landet ”som öfwerwinna en så skadlig fördom”, och ”at wi icke längre må bortkasta det åt rofdjuren, som HErren ämnat oß til föda”. Därmed avslutade Beckman sin utgjutelse med ett ”Amen. Derpå börjades sjunga N:o 377: v. 12, 13.”

Men prosten Noreens ungar (Se nedan!) får lära sig sjunga utantill vers 12 av den för oss obsoleta psalmen 377 i psalmboken före den wallinska, en vers som inleds: ”Herre, hela riket akta, Led vår konung i ditt ljus”. Vi tvåtusentjugotalare ägnar oss i stället åt att redogöra för de personer som slaktade fölet samt sedan åt av eller i varje fall blev bjudna på dess kött.

”Bruks-Patron Anders Sandberg”
Brukspatronen Anders Sandberg (1738 – 1810) var född i Åmål, son till råd- och handelsmannen Gabriel Sandberg (ca 1708 – 1754) och Margareta Berg (ca 1711 – 1749). Han bodde nu i Södra Ämterud i Eda med sin hustru brukspatronsdottern Lena Greta Molithæa (ca 1745 – 1807), en dotter Lena (1764 – 1833) och en son Carl Jan eller Carl Johan Sandberg (1777 – 1844).

I bouppteckningen efter Sandbergs hustru 1807 observerar man följande tre poster: ”1 Portrait Sah [lig] ÖfwerJägmäster Molithæus”, ”D:o do deß Frus” och ”1 do min Swägersk. Anna Lisas”, värderade till 8, 2 och 1 skilling vardera. Sålunda existerade det då och efterlyses nu konterfej föreställande överjägmästaren Anders Gustaf Molithæus (ca 1620 – 1691), hans hustru Anna Bratt och deras sondotter Anna Lisa Molithæa (ca 1739 – 1759).

Lena Sandberg gifte sig i juli 1803 med gränsridaren och rustmästarsonen Per Bergmark (1772 – 1803) i Eda. Deras lycka varade knappt ett halvår, ty maken avled ”af lungsot” på Menlösa barns dag. Han lämnade efter sig bl a en sannolikt tom ”wiol låda” och skulder som vida översteg tillgångarna. Hans änka Lena bodde kvar i Södra Ämterud till sin död. Så ock hennes bror Carl Johan Sandberg (Se nedan!).

”Adjuncten And. Beckman”
Om prästmannen Anders Persson Beckmans ursprung säger Edestam i herdaminnet att han var född i Karlskoga 1752 och bergsmansson. Efter att i Karlskogas första husförhörslängder ha granskat bosatta under tolv ortnamn ”(-)bäck(-en)”, finner man förvisso en son Anders hos torparen Per Ersson (ca 1718 – 1794) och Annika Hansdotter (ca 1721 – 1793) i Svartbäcken och Karlsdal. Dennes födelse omkring 1752 tycks dock inte finnas i någon ministerialbok, däremot under hans troliga föräldrar bland identifierade syskon, noteringarna ”Anders studerar” och ”Studiosus And. Beckman” i två längder från 1770-talet.

Efter studier i Karlstad och Uppsala samt prästvigning 1787 kom Beckman slutligen som adjunkt till Eda 1790. Där blev enkelt uttryckt alkoholism hans olycka. Ur herdaminnets litania om honom kan det räcka med att citera hans mest dräpande epitet: ”ett skadedjur i Herrans vingård”. Hans försök att lära sockenborna äta hästkött kan vi väl ändå sätta upp på hans pluskonto? Dessutom läsa ämbetsbrodern Gustaf Noreens (Se nedan!) empatiska eftermäle över honom i dödboken:

”Han hade goda ämbetsgåfwor och gjorde mycken nytta i Församl. Men hans begärelse til starka drycker tiltog så at han derföre blef anklagad i Oct. 1802 och blef af Härads Rätten, Consistorium och Hof-Rätten dömd ifrån Präste ämbetet [=att ”mista kappan”] … 1803 d. 1 Maji höll han et mycket wackert afskedstal i Eda kyrka – Sjuk och utfattig wandrade han sedan omkring Socknen, tils han hos Gunnar Person i Helgeboda, mycket wäl beredd, dödde d. 20 Oct. [1805] 53 år.”

Gunnar Persson (1761 – 1836) var en burgen bonde i Häljeboda. Behållningen i bouppteckningen efter hans hustrus död 1815 uppgår till 995 rdr. Bland husdjuren märkes ”1 Bässe af det spanska slaget”. 1 Boksamlingen bestod av ett tjog volymer, ett antal som med råge överstiger genomsnittet i ett bondehem under första halvan av 1800-talet.

”Fendricken Hr Carl Gustaf Milde”
Carl Gustaf Milde (1739 – 1797) hade sommaren 1773 kommit till Eda skans med sin hustru Ulrika Hellström (ca 1752 – 1794) från ”Kongl. Artillerie Församlingen” i Stockholm, där de gift sig 1771. Hans titel var då styckjunkare men under 1790-talet fänrik i Eda husförhörslängder. De röjer även att hans födelse skall sökas i Jämtland, närmare bestämt på Frösön. Men hustrun Ulrika var troligen stockholmska. Under åren ”vid Eda skansar” födde hon åtta barn, varav fyra kan ha smakat på fölungen 1795. Själv avled hon året före slakten. I bouppteckningen efter henne konstaterar en bibliotekarie sorgesamt 32 ”Dewerse andeliga och wärsliga Böcker werderas til hopa med 2.32.-” utan titlar.

Om äldste sonen Olof Milde (Se nedan!). Dottern Maria Cajsa Milde (1782 – 1849) gifte sig 1817 i Högsäter på Dal med den tvåfaldige änklingen, prosten Lars Hedrén (1757 – 1835). Denne hade varit bl a sjukhus- och garnisonspräst i Eda under de svåra krigsåren 1808-14.

Anna Sofia Milde (född 1785) finner vi tillfälligt i Köla 1800 hos Werlings på Adolfsfors (Se nedan!). Johan Fredrik Milde (1791 – 1851) blev gränsridare och tulluppsyningsman med ett sista viste i Mellbyn, Eda. I bouppteckningen efter honom ser vi ”11 Cymboliske & 11 andra Böcker” och sätter ett litet frågetecken efter adjektivet.

”(Brukspatronen Sandbergs) Son Carl Joh. Sandberg”
Carl Johan Sandberg (1777 – 1844) förekommer alltså i källorna även som Carl Jan. Han kan ha biträtt eller åtminstone närvarit vid slakten av fölungen i början av oktober 1795. Fjorton dagar dessförinnan hade han i Sandsborg i Södra Ämterud blivit en tämligen ung far till en oä tös Maria Jansdotter. Han gifte sig emellertid inte med modern utan 1808 med bonddottern Agneta Nilsdotter (1786 – 1863) från Östra Sund i Arvika landsförsamling. De bodde först i Sandsborg. Det var enligt en något oriktig dialektuppteckning 1944 ”Det älsta huset i samhället [Charlottenberg]. Byggdes av brukspatron Sandström i slutet av 1700-talet”.²

”Chirurgen Carl Barkhausen”
Fältskären Carl Wilhelm Barckhaus( sen) (ca 1759 – 1806) hade kommit till Hulteberg i Eda via Holmedal. Där hade han 1789 gift sig med änkan och tullnärsdottern Ebba Lilja (född 1748), som samma år fött deras dotter Helena i Hajom i Holmedal.

Carl Wilhelm var troligen född i Göteborg, son till ”Landtulls Besökaren Wilhelm Barckaus” (död 1783). I bouppteckningen efter fadern uppges sonen vara juvelerargesäll i Stockholm. Förmodligen enrollerades han där som fältskärsgesäll. Nu tjänstgjorde han sannolikt som läkare för de detachement som tillfälligt var förlagda till Eda skans.

”J. Fogelberg”
Denne hästköttsavsmakare var säkerligen identisk med Johan Gustaf Fogelberg (1770 – 1805), benämnd ”Premier Constapeln” d v s artilleriunderbefäl vid Eda skans. Han var född nästgårds i Köla, son till komministern Sven Fogelberg (1739 – 1804). Troligen var han musikalisk, ty enligt bouppteckning lämnade han efter sig ”En flut Travär”.

Men även ”2^ne omyndiga barn”, vars mor lär ha varit skånska och som Sara Greta Ekström (ca 1774 – 1854) först änka efter en tullsnok Wikström, när hon 1803 gifte sig med sin då avsuttne konstapel. Deras barn blev Cajsa Maja (1804 – 1810) och Carl Johan Fogelberg (1806 – 1885). Sonen slutade sina dagar som avskedad vice pastor på Hults ägor i Ånimskog.

”Besökaren Pihlström”
Besökare och visitatör var förr vanliga benämningar på tulltjänstemän. Besökaren Petter Pihlström (1771 – 1827) var son till visitatören Erik Andersson Pihlström (ca 1741 – 1782) i Trankil. Vi finner Petter i Eda först som dräng i Norra By hos tullöverinspektören och rådmanssonen Abraham Borell (1741 – 1798).

Två år efter det att Petter åt hästkött, stod han för bedriften att bli far till två barn, Britta i Eda 27/5 och Erik 30/12 1797 i Källsbyn i Trankil. Han gifte sig 25/6 1797 med Eriks mor Margareta Andersdotter (1776 – 1843) i Trankil. Där avled han som tullvaktmästare i Gunnarsbyn. Av de fyra böcker som redovisas i hans bouppteckning märks ”Bartholms lärobok”, d v s ”Lärobok uti pharmacevtiska Experimentalchemien”, Sthlm 1802, av Johan Bartholomeus Trommsdorff (1770 – 1837), ett för en tullsnok unikt bokinnehav.

Äldste sonen Erik Pihlström (1797 – 1831) ”ärvde” faderns och farfaderns yrke och blev tullvaktmästare i Filipstad. En annan son Anders Pihlström (1800 – 1840) lär 1824 ha smitt järngrindarna till Trankils gamla kyrkogård. Själv ligger han i Nössemarks på Dal.

”Sergeanten Olof Milde”
Sergeanten Olof Milde (1774 – 1847) var alltså son till fänriken Carl Gustaf Milde (Se ovan!). År 1799 äktade han kyrkvärdsdottern Karin Persdotter Hagblom (född 1777) från Haga i Eda. Bosatt först vid Eda skans och därefter i Södra Ämterud ändrades Olof Mildes titel gradvis från sergeant via styckjunkare, tygvaktare och överuppsyningsman till tullinspektor. I bouppteckningen efter honom får vi veta, att sonen Fredrik Milde (1801 – 1875) blivit gränsridare. Av Olofs sexton böcker var två biblar, tre ”Sabatsroer” och en lagbok. Hans bandhund tillsammans med fyra hönor och en tupp värderades till 1.24-.

”Föraren Johan Erl. Råbock”
I likhet med Olof Milde kom föraren Johan Erland Råbock (1773 – 1828) sent till hästköttskalaset, men mäktade ändå som de andra svälja ner smakbitar med hjälp av några klunkar okänt fluidum. Denne Råbock var lantmätarson född i Bro och som förare underbefäl.

Hans farfars far Bengt Råbock (1635 – 1722) hade deltagit i Karl XII:s dåraktiga dåd, och man frestas anta att även farfadern Johan Bengtsson Råbock (1685 – 1752) hann med en sådan sväng i Norge som merit innan han blev häradsskrivare. Han gifte sig 1727 i Älgå med prostdottern Elisabet Danielsdotter Lagerlöf (1703 – 1748).

Bouppteckningen efter farfarn är synnerligen detaljerad på 27 sidor. Den upptar t ex tio tavlor som ändas med ”Kong Christiern Tyrans Contra fait”. En f d bibliotekarie noterar ungefär 32 boktitlar uppdelade i ”Andelige” och ”Wärdslige”, samt igenkänner omgående bland de senare ”Lucidors Helicons Blomster” 1688 och ”Coleri Oeconomia” 1683-86 eller 1694, men måste anlita bl a Libris för att förstå att ”Wälmente tankar af Tittul:” är ”Wälmente Tanckar Om Deßa Tiders Skadeliga Öfwerflödigheet I Kläder och Hushåldning” etc 1714 av borgmästaren i Kristinehamn Sven Lagerlöf (1670 – 1731). Musikintresserade gläder sig åt att farmor eller farfar Råbock kan ha spelat ”Fleut Douse ”.

Sonsonen Johan Erland Råbock bodde hos föräldrarna i Östra Speke strax norr om Arvika. Åren 1792-95 var han förare vid 3:e majorens kompani av Närke & Värmlands regemente.³ Han avled avskedad och utfattig i Västra Högvalta i Arvika landsförsamling.

”twänne Karlar från Fryksdalen”
Visst är det trist att vi inte får veta namnen på nästan de enda odalmän som tycks ha ätit av fålen 1795.

”Bruks-Patron Werling på Adolphsforß”
Adolfsfors bruk ligger i Köla en dryg mil från Södra Ämterud i Eda, där hästslakten 1795 förmodligen ägde rum. Den stek som brukspatronen Johan Henrik Werling (1773 – 1821) fick sig tillsänd i efterhand, kan sålunda knappast ha hunnit bli otjänlig till föda.

Werling inledde bruksverksamhet även vid Häljebodafors i Eda året därpå. Midsommaraftonen 1801 äktade han Brita Beata Noreen (1774 – 1856), dotter till prosten i Köla (Se nedan!). De flyttade från trakten och avled i Munkfors respektive Filipstad.

”Pastor Gustaf Noreen på Köla”
Hösten 1795 bodde prästmannen Gustaf Noreen (1764 – 1809) och var vice pastor hos sin far, prosten Sven Noreen (1725 – 1897) i Köla. Denne hade ett stort hushåll om minst ett dussin personer. Exakt vilka som var hemma i oktober 1795 och förutom sonen Gustaf fick smaka på det ditsända köttstycket, är naturligtvis omöjligt att säga. Nämnas måste prostinnan och överstedottern Ulrika Eleonora Silfverswärd (1742 – 1807) samt av Gustafs sannolikt sex hemmavarande syskon, stenristaren och blivande överinspektorn över Värmlands gränstullar Erik Noreen (1763 – 1841). De övriga fem får den förvetne läsaren själv plocka fram med namn o s v ur Edestams herdaminne.

Ungkarlen Gustafs bouppteckning är späckad med många intressanta poster, t ex såväl spanska som ”Half Spanska” och svenska får till skilda värden.¹ Vidare en ”Jnsect Samling uti ett Litet skåp”, ”Ett Fat med Kopparskifwa til Elektricitet ” och ”Konung Fredric Willhelms Portraite”. Hans bibliotek om minst 125 titlar vore troligen av intresse för bibliofiler att identifiera i detalj, exempelvis ”Landt Prästen i Wakefjäld” med fråga om ”En Tjock mans Händelser” går att applicera på den bortgångne ägaren själv.⁴

Under mer än de tre sista decennierna av sin levnad bodde också Gustafs farbror, assessorn i bergskollegium Axel Noreen (1726 – 1799) i Köla prästgård. Denne lämnade efter sig en nästan lika omfattande boksamling som brorsonen. Därtill ett synnerligen imposant innehav av 41 kartor. Smaka på ”Charta som wisar belägenheten så wäl af de Sjöar och Strömmar hwilka till Segelfartens inrättande imellan Götheborg wid Wästerhafwet till Norrköping eller Söderköping wid Östersjön äro tjenande, som af de förnämste wattudrag, hwilka ifrån sidorna af dem infalla.”⁵ En förstudie till Göta kanal?

Här reklameras endast ”Hans eget Portrait” och ”En tafla … föreställande en ångerfull spelare” samt ”En Medaille öfwer ÖfwerInspectoren wid LandtMäteriet Christopher Faxell” (1704 – 1780), prästson från Åmål.

1. Att Häljebodabonden och Kölaprästen ägde spanska får vittnar om att undervisningen vid Jonas Alströmers schäferskola på Höjentorp och i Alingsås 1736-64 indirekt burit frukt t o m i nordvästra Värmland. Alströmer propagerade nämligen för, d v s ville helst ha ull från spanska i st f svenska får till sina spinnerier i Alingsås. Se t ex P Räf, Fårkonsulenter på 1700-talet, Sthlm 2010!
2. Uppteckning i SOFI gjord av Per Henningsson (1921 – 1995), vars licentiatavhandling behandlar medeltida värmländska personnamn.
3. GMR 194 s 408.
4. Wakefield-prästen vållar väl inga problem? Däremot förmodligen författaren till en korpulent ”manns” liv och leverne, den tyske skriftställaren Friedrich Nicolai (1733 – 1811) vars ”Geschichte eines dicken Mannes” kom i svensk översättning 1797.
5. Kartan ritades av kartografen Nils Marelius (1707 – 1791), som även lät trycka en beskrivning av den ca 1775. Den påträffas under böcker i Noreens bouppteckning.

• Litteratur:
• Bergman, D, Charlottenberg. – Eda i gammal och ny tid, Eda 1975 s 506-17.
• Bratt, H, Några anteckningar om släkten Bratt från Brattfors, Sthlm 1951.
• Carlsson, O, Minnen från Köla, Arvika 1944.
• Edestam, A, Karlstads stifts herdaminne 1-6, Karlstad 1965-2007.
• Egardt, B, Hästslakt och rackarskam, Sthlm 1962.
• Ekstrand, V, Svenska landtmätare, Sthlm 1896-1903.
• Höglind, G, I sydväst, Sthlm 1963.
• Lewenhaupt, A, Karl XII:s officerare, Lund 1977.
• Montelius, E, Adolfsfors, Sthlm 1920.
• Noreen, A, Släkten Noreen från Värmland, Uppsala 1917.
• Samzelius, H, Jägeristaten, Sthlm 1915.
• Schotte, G, Adolfsfors bruks- och personhistoria. – I Köla V, Adolfsfors 1966 s 22 – 60.
• Svensson, B, Fördomar mot hästkött och oärliga rackare. – Skånsk hästhistoria, Lund 2007 s 107-10.