Romer i Värmland – Några tidiga belägg

Av Lars Erik Westlund

”Tattarna” i Stockholm 1512
I Stockholms stads tänkebok för år 1512 berättas under rubriken ”Thaatra” att på ärkeängeln Sankt Mikaels dag (29 september) detta år ”komme the tatra hith j byn, hu[i]lke som sades wara aff Klene Egifftj land. The hade theris hustrvr och barn met them, och somlige hade spene barn. The lage i Sancti Laurentij gille stughe och wore wedhxxx[30]par.Theris hóffuitsman het her Anthonius, en greffue met sine greffwynne.” Vidare sägs att staden skänkte gästerna 20 mark och att de (vid ett senare tillfälle?) förlades hos borgaren Lars Matsson. På en lös lapp i anslutning till tänkebokens notis har någon sedan antecknat: ”Huru tattarna komme fórst tiill Stoch[o]lm”. Med ”tatra”, ”tattarna”, avses här det folkslag som numera kollektivt benämns romer och som redan på tysk mark hade förväxlats med de asiatiska tatarerna; med ”Klene Egifftj land”, Lilla Egypten, menas sannolikt en del av Grekland (Peloponnesos), där romerna uppehöll sig en tid efter sin ankomst till Europa och som gav upphov till bl.a. engelskans benämning gypsy (gipsy).¹ Romer omnämns i Stockholms stads tänkeböcker ytterligare några gånger under de närmast följande åren, meni mindre positiva ordalag.² På ett rådssammanträde 1 oktober 1515 beslöt stadens styrande att ”thee taatror ingelunde wara her paa stadzins marcher her effter ffór theris skalkhet skull och tyweri skuld”.

Tänkeboksnotisen från 1512 har refererats i litteraturen alltsedan 1500-talet. Olaus Petri uppger i sin svenska krönika, som slutfördes på 1540-talet, att samma år som Sten Sture d.y. blev riksföreståndare (1512) ”kom en part aff thet folket som fara om kring ifrå thet ena landet til thet andra, them mankallar Tatare, hijt i landet, och til Stocholm, förra hadhe the aldrigh her warit”. I vissa handskrifter har tillfogats kommentaren: ”The göra icke mycket gagn, ehvar the äre.”³ Olaus Petri var stadsskrivare i Stockholm under åren 1524–31 och hade därmed tillgång till den här aktuella tänkeboken; han bekräftar alltså inte dess uppgift, som det ibland påstås, han endast upprepar den.⁴ Härefter– Olaus Petris krönika, vars innehåll i vissa delar misshagade Gustav Vasa, trycktes först 1818 men var dessförinnan tillgänglig i ett med tiden stigande antal handskrifter– återges uppgiften närmast i Johannes Messenius’ Scondia illustrata, som tillkom huvudsakligen på 1620-talet under författarens fångenskap på Kajaneborg i Finland men som utgavs först i början av 1700-talet. Nykomlingarna benämns i detta arbete ”Zigani, vulgo Tartari”, zigenare, vanligtvis kallade tartarer.⁵ Stockholms stads äldre tänkeböcker däremot var för en längre tid föga nyttjade och betraktades så småningom som förkomna innan de 1902 återfanns i en skrubb i dåvarande rådhuset, ”höljda af ett ovanligt intensivt damm”.⁶ Ännu i Alfred GustafAhlqvists korta men innehållsrika uppsats i ämnet från 1876 åberopas följaktligen Olaus Petris krönika som källa för besöket i Stockholm.⁷

”Tattare” är alltså vad som inom etnologin definieras som en exonym, en beteckning som utomstående har åsatt folkgruppen, och som med tiden skulle komma att avse framför allt s.k. resande, en relativt sent belagd självbenämning på en marginaliserad grupp (”skojare”), som i oviss mån härstammar från de ”tattare” som förekommer i äldre källor.⁸ Men även beteckningen ”rom” är problematisk ur ett historiskt perspektiv. Som Anne Minken påpekar i sin omfattande avhandling Tatere i Norden før 1850 (2009) är detta ”egenbetegnelsen til øst-europeiske sigøynergrupper”; i Västeuropa ”brukes egenbetegnelse[n] ’rom’ av etterkommere av personer som kom hit i den såkalte annen diaspora, det vil si innvandringen i siste halvdel av 1800-tallet. Gruppene som har røtter tilbake til første diaspora på 1400-tallet, bruker andre egenbetegnelser som ’sinti’, ’manûs’ og ’kale’ (’calo’, ’kaale’).” Därför, menar Minken, är det missvisande att kalla medlemmar i gruppen från den första ”diasporan” för ”romer” och föredrar själv de i källorna samtida beteckningarna ”sigøynere” och ”tatere”.⁹ Också i ett annat yngre arbete med akademiska förtecken, AnnaBrita Lövgrens bok Staten och folk på väg (2018), används både ”tattare” och ”zigenare” med motiveringen att det var ”den tidens benämningar”.¹⁰ Namnet ”zigenare”, vars ursprung är omdebatterat, är i svenska källor belagt första gången 1628 (jfr dock Messenius’ latinska variant) och var här, liksom ”tattare”, närmast ett inlån från Tyskland.¹¹

Det är också ovisst hur pass etniskt enhetliga sällskapen med ”tattare” var. Redan 1573 anmärkte ärkebiskopen Laurentius Petri att de ”giffua före, at the äro aff klena Egypten, huilket icke annat är än lögn; Ty the sågo aldrigh Egypten, Vtan störste parten aff them ähro Skottar, Jwtar, Baggar och än Suenska, som sigh till them giffvit haffua”.¹² Därmed skulle kunna avses romer med tidigare anknytning till Skottland, Danmark o.s.v. men också folk av annat ursprung. Uppfattningen att dessa följen bestod av folk av skilda extraktioner fanns även i andra länder vid denna tid. ”Kanskje hadde gruppene som ble kalt sigøynere og tatere blitt så oppblandet med hjemlige omstreifergrupper at de hadde mistet det etniske særpreget som 1400-tallets kronikører skildret?”, föreslår Anne Minken, men väljer ändå att stanna i slutsatsen att ”[v]i må kunne oppsummere at de nordiske taterne på 1600-tallet og i 1700tallets første desennier faller inn under definisjonen på en etnisk gruppe både med utgangspunkt i gruppas egenoppfatninger og når det gjelder omverdenens syn”.¹³

I denna korta artikel, som berör tiden fram till 1600-talets början, används den nu gällande övergripande benämningen ”romer” jämte samtida exonymer i åberopade källor, men gruppen ”tattare” kan alltså vid denna tid ha sekundärt innefattat också individer med annan etnisk bakgrund.

Kronans och kyrkans åtgärder mot de oönskade främlingarna
I Gustav Vasas registratur förekommer ett tiotal brev från 1520-, 1540- och 1550-talen i vilka ”taatthara” etc. omnämns.¹⁴ Det genomgående temat är att främlingarna skall lämna landet, frivilligt eller med tvång, en uppfattning som stod i samklang med Stockholmsborgarnas ovannämnda beslut redan 1515 efter tre år av romsk närvaro i staden. Den svenska ståndpunkten i frågan anslöt därmed till vad som blivit den gängse i andra länder. Orsaken till att romerna skulle fördrivas anges bara i vissa av breven, något som kan bero på att flertalet av dem är kända endast i sammandrag (regester). I ett brev till fogden på Västerås slott 1543 karaktäriseras ”then Tatterhoop” som ett onyttigt folk, som har skickats hit för att spionera. Påståendet anknöt till vedertagen retorik om att folkgruppen var utsänd av turkarna, men hade i detta svenska fall möjligtvis även en viss aktualitetsprägel. Brevet skrevs ännu medan Dackefejden fortfarande pågick och kungens misstankar kanske skärptes i just detta skede till följd av hans vetskap om att de tyska furstar som gjorde anspråk på den svenska kungatronen (pfalzgreven Fredrik och hertig Albrekt av Mecklenburg) försökte liera sig med den småländske upprorsmannen. I brev från 1548, 1550 och 1551 är det, liksom i Stockholms stads tänkebok 1515, däremot främlingarnas skalkhet, lögner, bedrägerier o.s.v. som anförs mot dem. Också anklagelser av detta slag var allmänt återkommande.

Påbuden om att köra ut romerna skulle komma att upprepas länge, men först 28 juli 1637 utfärdades en allmän förordning i ämnet, ett ”Placat om Tartarnes fördrifwande af landet”.¹⁵ Budskapet var att senast 8 november detta år måste alla ”Sikeiner eller Tartare” ha lämnat Sverige; i annat fall skulle de gripas, deras ägodelar konfiskeras, männen hängas utan rannsakan och dom och kvinnorna och barnen drivas ut ur landet. Ambitionen var att utrota ”sådant ogudachtigt och skadeligit partij” i riket, men som har konstaterats vilade det kungliga plakatet på ”främmande rättsprinciper” och det kom inte heller att få någon praktisk betydelse. Den ofördragsamma hållningen stod dock fast. En förordning från 1642 berörde kringvandrande fattiga och tiggare i allmänhet, men romernas sak avhandlades för sig och i enlighet med deras ställning som oönskade främlingar. Omedelbar avrättning skulle nu komma i fråga endast för de ”Zigeuner eller Tattare” (oavsett kön), som stulit eller begått annan missgärning; i övrigt stadgades fördrivning eller, om de därefter återvände, straffarbete i järn på vatten och bröd.

Också tidigare hade vid flera tillfällen tvångsarbete förordats som en alternativ, tillfällig lösning på problemet. Johan III beordrade 2 mars 1576 fogdarna i Norrland att tillsäga dem ”huilcke man Tattere kaller” och som besvärade allmogen med våldgästning, stölder och annan skalkhet att innan påsk lämna Sverige; i annat fall skulle de fängslas och föras till Sala silvergruva.¹⁶ I en skrivelse från december 1578 befallde kungen alla fogdar utmed gränsen (d.v.s. i kungariket, inte i hertig Karls furstendöme) att gripa alla ”tattare och tatterskor” samt deras barn och skicka dem till Salberget. I mars 1580 skall också en skara romer, även kvinnor, ha arbetet där men endast under en kort tid innan de i stället tvingades att lämna landet. Känt är också att 1582 utförde romer dagsverken på Kungsör i Västmanland, och enligt ett pass utfärdat 1593 för en ”tatare höuitzman” hade han och hans sällskap arbetat både vid Sala silvergruva och på Stockholms slott.¹⁷ En systematisk genomgång av de många bevarade räkenskaperna för kronans slott och gårdar jämte andra handlingar från denna tid torde ge ytterligare exempel på romers straffarbete (jfr nedan).

Kyrkan bidrog mycket aktivt till exkluderingen. På riksdagen 1560 fastslog ärkebiskopen Laurentius Petri att ”Tattare skall presten intet befatta sigh medh, huarken döpa theras barn eller jorda theras lijk”. Då kyrkoherden i Sigtuna vid ett senare tillfälle (1573) ändå kristnade några romska barn blev han därför i skarpa ordalag åthutad av ärkebiskopen. Förbudet för prästerna att på något sätt befatta sig med romerna (dop, vigsel, sjukbesök, begravning) upprepades vid ett prästmöte i Linköping 1594. I sina besvär till 1617 års riksdag yrkade prästerskapet på att ”tattarna” skulle förvisas från Sverige. Som skäl anfördes deras våldgästning, stölder och spioneri men främst deras avguderi. Också detta senare var en stående angreppspunkt. Enligt prästerskapet drog de också till sig allsköns andra fördärvliga karaktärer: ”deras hop är alla skälmars, mandråpares, tjuvars, horkarlars, horors, kättares och lathundars tillflykt” (jfr ovan).

Ironiskt nog intog Gustav Vasa och hans söner en betydligt välvilligare hållning till de verkliga tatarerna eller åtminstone till vissa av dessa. Av Gyllene hordens forna välde, grundat i mitten av 1200-talet av en sonson till Djingis khan, hade Astrachan- och Kazankhanaten under 1550-talet erövrats av den ryske tsaren medan Krimkhanatet sedan tidigare och för en lång tid framåt stod under turkiskt beskydd. Gustav Vasa avsåg 1556, under Sveriges då pågående krig med Ryssland, att upprätta diplomatiska förbindelser med flera tatarfurstar men utan att det ledde till något avtal. Under Sveriges krig med Ryssland 1570–95 förekom vid flera tillfällen vänskapliga kontakter mellan Johan III och den krimtatariske khanens sändebud, och även om inget regelrätt operativt samarbete kom till stånd var tatarernas angrepp på ryssarna till gagn för svenskarna. Under svenskarnas vittomfattande engagemang i Rysslands inre angelägenheter under ”den stora oredan” i början av 1600-talet var inte heller Karl IX främmande för att dra nytta av tatariska krigare.¹⁸ Enskilda tatarer fanns också i svenske kungens tjänst. En av dessa var Bovik ”tattare”, som var småsven vid Erik XIV:s hov och som efter det våldsamma tronskiftet fängslades och hotades med tortyr då han av Johan III ansågs sitta inne med upplysningar om den stora skatt, som den avsatte kungen påstods ha gömt undan; slutligen släpptes dock den unge tataren och fick återvända till sin numera fångne herre.¹⁹ Frågan är omVasakungarna, liksom senare svenska regenter, betraktade dessa tatarer– i brevavskrifterna i registraturet från krigsåret 1556 benämnda ”tattare”, ”tattere”, ”tattrer”, ”tatterne”, i singularis ”then tattere”, ”en tatter”, ”tatteren”²⁰ – som ett och samma folk som de ”tattare” etc. som på eget bevåg hade kommit till Sverige och som till varje pris skulle avlägsnas härifrån.

Romer i Värmland och Dalsland på 1530-talet
Det romska sällskapet som 1512 nådde Stockholm måste på sin väg dit ha passerat flera svenska landskap men några detaljer härom är inte kända. Av de ovannämnda strödda noteringarna i Gustav Vasas registratur framgår att 1525 uppehöll sig romer i Östergötland och i Strängnäs stift, 1543 i Västmanland och någon tid dessförinnan i Småland, 1548 i Uppland, 1550 och 1551 i Östergötland, 1559 på Åland. Stockholms stads äldre tänkeböcker och Gustav Vasas registratur är källor som sedan lång tid tillbaka är tryckta och flertalet av deras uppgifter om romer har därmed uppmärksammats i litteraturen.²¹ Att romer under samma tidsperiod stundtals befann sig även i andra landskap är givet. Ahlqvist uppger i sin uppsats från 1876 att 1555 uppehöll sig ”tattare” i Tuna län i Småland och 1559 i Öknebo härad i Södermanland.²²

Han anger inga källor, men antagandet att uppgifterna är hämtade från fogderäkenskaper bekräftas vid en kontroll av dessa.²³ Trettio år senare (1589) var den danska uppfattningen att det i Sverige fanns ”en stor hoop Sikeiner eller Tartare, som skåcketals omlöpa i Provincierne ifrån then ena orten till den andre”.²⁴

Hittills obeaktade belägg föreligger också för romers närvaro i Värmland och Dalsland under Gustav Vasas regim. I den värmländske fogden Botvid Larssons räkenskap för räkenskapsåret Laurentii (10/8) 1532–Laurentii 1533 redovisas 2 mark danska och åtta oxar i konungssakören av hemmanen Ånnebol i Köla socken och Dalen i samma härad (antingen D. i Arvika socken eller D. i Ny socken) för ”Tarthara Röffningh” (”Tatthara Röffningh”). En viss Halvard upptas med fyra oxar i böter för ”Szamma sak”.²⁵ Hur brottsrubriceringen skall uttydas är inte alldeles självklart. Den kan avse rov som romer gjort sig skyldiga till och som de bofasta gjordes ansvariga för till följd av att de hyst de berörda ”Tarthara” (och tagit del av stöldgodset). I annat fall kan böterna möjligen ha ådömts för en uppdagad privat förlikning, en straffbelagd handling i fråga om tjuvnad, som sedan gammalt betraktades som ett nesligt brott. Troligare är ändå kanske att rubriceringen avser rov från romer, att det var romer som bestulits.

Att romerna inte var rättslösa i detta tidiga skede av deras svenska historia visas åtminstone av ett jämngammalt dalsländskt belägg. I fogden Sven Karts räkenskap för år 1535 redovisas åtta oxar i konungssakören av Olof i Vattneböle i Rännelanda socken för att ”han Slogh en tatare j hell”. Ytterligare två personer upptas med böter (en respektive två oxar) för delaktighet i samma gärning.²⁶ För dråp var böter ingen ovanlig påföljd även då det inte rörde sig om vådaverk. Kanske hade dråparen och hans medhjälpare, i enlighet med lagens föreskrifter, ingått en uppgörelse med den dräptes anförvanter.

Konfiskerade tattarhästar till Bro
Hertig Karls uppfattning om romerna framgår bl.a. av några i riksregistraturet intagna skrivelser, vilka han utfärdade sedan han blivit landets regent och slutligen antagit kungatiteln.²⁷ I breven förekommer uppgifter om våldsdåd, tjuverier och bedrägerier, men i enlighet med den rådande uppfattningen bland de styrande betraktade han romerna också som presumtiva spioner. Anföraren för ett tattarfölje som 1605 uppehöll sig i Småland skulle enligt Karl IX:s order fängslas, varefter man skulle ”examinere honom rätt wäl”, ett ordval som närmast antyder förhör under tortyr. Sällskapets övriga medlemmar skulle förpassas ur riket eller, om de dröjde med att ge sig av, ådömas en tids straffarbete slagna i järn. Om de sedan ändå återvände efter att ha blivit utvisade ”skole the blifue ophengde”.²⁸

Några andra exempel på hertig Karls befattning med romer har anknytning till Värmland. I Vadsbo härad, i den västgötska delen av hertigdömet, hade 1572 infunnit sig ett romskt följe.²⁹ Fögderiets fogde, Karl Persson, förfrågade sig hur han skulle förfara. Med hänvisning till ett tidigare besked i frågan förklarade hertigen i september samma år att dessa ”Tattare” skulle häktas och avvisas men om de då inte ville ”fly” skulle de fängslas. Deras tillhörigheter skulle fogden ta i beslag och leverera till Nyköpings slott, hertigens huvudsakliga residens. Något särskilt motiv för åtgärderna anges inte; redan romernas närvaro var ett brott. Att romers tillhörigheter utan vidare kunde konfiskeras påvisas redan av ett exempel från Tierps socken i Uppland 1548. Utöver av kungen kvitterade guldföremål inbegrep beslaget då även fyra hästar.³⁰ På likartade grunder hade romerna som 1555 befann sig i Småland fått släppa ifrån sig bl.a. fem mindre hästar (klippare) och de som 1559 uppehöll sig på Åland åtta hästar.³¹

Romerna som i september 1572 befann sig i nordöstra Västergötland, och som dessförinnan kanske hade varit inne i angränsande delar av Värmland, gav sig tydligen av, ovisst vart, men möjligen söderut: 20 oktober samma år uppmanade Johan III ståthållaren i Västergötland, Knut Posse, att förvisa ”the tattare”, som enligt Posse uppehöll sig i landskapet.³² Av sällskapets beslagtagna ägodelar kom endast silvret, 3 lödiga marker 11 lod (ca 0,78 kg), att föras till Nyköpings slott, där det en månad efter hertig Karls instruktioner kvitterades av hans räntmästare. En större post bestod av textilier av skilda slag: ett flamskt täcke (närmast en väggprydnad), sängkläder (två rysstäcken, åtta och ett halvt åkläde, sex vepor, nio täpete, två gamla täcken, två nya lakan, två gamla lakan), bordsdukar (en av blaggarn, en halvsliten av lärft) och ett par handdukar. Dessa fördelades mellan hertigens gårdar i Västergötland, Tunaholm (senare Marieholm i Mariestad) och Höjentorp. Fataburen på Tunaholm tillfördes också den koppargryta om14mark (ca 5 kg), som romerna hade förverkat. Den värdefullaste delen av lösöret bör ha utgjorts av ett större antal hästar. Alltsedan romerna kom till Västeuropa på 1400-talet hade de gjort sig kända för sin förtrogenhet med hästar³³ och i Sverige skulle längre fram i tiden också resandefolket förknippas med samma näringskälla i egenskap av hästhandlare, hästkastrerare (valackare) och s.k. hästdoktorer eller djurläkare. Tämligen tidigt tycks emellertid ”tattarhäst” ha blivit ett begrepp liktydigt med en häst av sämre slag.³⁴ Hur många hästar som Vadsbofogden tog i beslag förefaller vara oklart, men det rörde sig åtminstone om ett drygt tjugotal. Som framgår av hans räkenskaper levererades nio hästar (antagligen valacker) och ett sto till hertig Karls nyanlagda gård och järnbruk i Bro (nuvarande Kristinehamn) medan en skomakare i hans tjänst mottog en häst som gåva. Tio andra hästar hade (okvitterade) tagits av ”Galne Kristoffer”, identisk med hertig Karls tjänare Kristoffer Mårtensson. Leveransen till Värmland och Bro av nio hästar och ett sto (”Skiut”) bekräftas av räkenskapen för detta fögderi men där redovisas som en inkomst under året dessutom ytterligare tre ”Tattarhester”, vilka härrörde från Vadsbofogden men som inte upptas i hans egen räkenskap.

Strödda belägg från slutet av 1500-talet och början av 1600-talet
Från 1500-talets sista decennier f inns några ytterligare obeaktade källor rörande romeri Värmland. Våren 1580 hade hertig Karl genom sin ståthållare i landskapet Schering Eriksson (Arp) fått kännedomomatt”någreTattere” hade kommit in hit från den norska sidanvilka”drage omkring och göre skade och skalckhet hos bönderne”. Han beordrade därför ståthållare att ta reda på hur många manspersoner som ingick i sällskapet. Omdessa var nog många och tillräckligt starka kunde de nämligen nyttjas för vattenösningen i silvergruvan i Hornkullen. Hertig Karl hade låtit bryta silverhaltig malm i Hornkullen redan i början av 1570-talet, men verksamheten hade sedan legat nere under flera år innan den återupptogs hösten 1579. Arbetet med att rensa gruvan skulle komma att utföras av knektar i den värmländska fänikan och bönder, de senare genom särskilt pålagda dagsverken, men hertig Karl kunde alltså tänka sig att också romer tvingades bidra. Han anknöt därmed till Johan III:s försök vid samma tid att använda romerför tvångsarbete vid Sala silvergruva men hade redan tidigare själv begagnat sig av dessa oönskade som grovarbetare: under flera veckor vintern och våren 1574 gjorde ett växlande antal ”Tattarer” (14–26 st.) dagsverken vid Nyköpings slott. Om de nu aktuella romerna däremot inte uppfyllde de ställda kraven skulle de återföras till Norge, och för att detta skulle ske utan dröjsmål och utan att de besvärade bönderna skulle knektar beledsaga dem till gränsen.³⁵ Antagligen utvisades romerna; det finns i varje fall inget spår av dem i räkenskaperna för Hornkullen. Förmodligen hade de uppehållit sig på den svenska sidan också tidigare. Johan III hade 1577 gett order om att romer som befann sig i Sverige skulle förvisas till Norge dels genom Västergötland, dels genom Dalarna (Värmland rådde han inte över) och samtidigt åtvarnas att om de återvände hit skulle de hängas. Politiken i Danmark-Norge gentemot romerna skilde sig dock inte åt från andra länders utan var enligt utfärdade förordningar snarare hårdare än den dåtida svenska. Även där saknade de som betecknades som ”tattare” hemortsrätt och skulle utvisas.³⁶

Ett samband finns sannolikt mellan romerna som hertig Karl för9 sökte rekrytera till Hornkullen och beslaget samma år av tre s.k. verkhästar (arbetshästar) från ”tattara”, som bränt ner en gård i Västersysslet.³⁷ Fögderiet omfattade vid denna tid Fryksdals, Gillbergs, Jösse, Nordmarks och Älvdals härader, därmed också gränstrakterna mot Norge. De tre hästarna betecknas i räkenskapen som sakören men redovisas inte i saköreslängden.

Också från 1590 finns ett omnämnande av romer i Värmland. I räkenskapen för hertigens gård Karlberg i Karlstad detta år redovisas som en inkomst en verkhäst, som ståthållaren Schering Eriksson låtit ta från ”taterer”.³⁸ Ingen förklaring ges till konfiskationen. Johan III beordrade 19 augusti detta år fogdarna i Västergötland att fördriva ”Tatterne” som uppehöll sig där eftersom ”the gifwa kunskapp ifrå sig i fremmande land”,³⁹ vilket som framgått var en återkommande anklagelse som inte behövde styrkas. Kanske rörde det sig om samma romska följe som vid en annan men näraliggande tidpunkt befann sig i det angränsande Värmland.

Det återstående exemplet på romers närvaro i Värmland och som här skall beröras är mer dramatiskt. I juli 1605 uppvaktades Karl IX (han hade nu antagit kungatiteln och skulle knappt två år senare låta kröna sig) av Bo Ribbings fogdeAnders Eriksson, som berättade att ”een hoop Tattare” hade slagit ihjäl en av Bo Ribbings drängar samt stulit pengar från både honom och många andra. Kungen utfärdade 20 juli fullmakt för Anders Eriksson att gripa gärningsmännen och när han eller någon annan befallningsman fått fatt i dem föra dem ”hofuudstupe baakbundne” till närmaste slott eller kungsgård. De bestulna skulle sedan återfå vad som tillhörde dem medan de gripna förövarna skulle hållas i fängsligt förvar tills vidare.⁴⁰ Ungefär ett år senare besvärade sigAnders Eriksson över fogden i Vadsbo härad, Jöns Persson, som lagt beslag på ”en hoop Peninger”, som han tagit från gripna ”Tattere” och som härrörde från deras stölder bland bönder och i kyrkor. Kungen gav i en skrivelse till Jöns Persson 5 augusti 1606 därför order om att de bestulna bönderna skulle genom Anders Erikssons försorg återfå vad som tagits ifrån dem, men en del av stöldgodset skulle denne få behålla som en kompensation för vad han lagt ut under sin jakt på tjuvarna. Om kyrkornas andel sades ingenting ytterligare i brevet, men åter en annan del, ”dett öfrige”, skulle levereras till kungen.⁴¹ Bo Ribbing var ännu då dråpet och stölderna begicks ståthållare i Värmland och Dalsland men erhöll i maj 1606 i stället fullmakt på samma ämbete i Närke. Hans sätesgård var Säby i Visnums socken. I de bevarade värmländska domböckerna från denna tid (för åren 1605 och 1607) finns ingenting om dessa brott, inte heller i dem för Vadsbo härad (1605 och 1606). Däremot har sannolikt några noteringar i mantalsregistret för Karlberg för perioden Johannis (24 juni) 1605–Johannis 1606 ett samband med detta mål. I gårdens fångkista satt nämligen under perioden oktober 1605–januari 1606 ett varierande antal ”tattarefångar”: först fyra, sedan två och slutligen en.⁴²

Den fängslade sibyllan
Slutligen skall nämnas ett osäkert fall vad gäller etniciteten eller grupptillhörigheten. Ett slags näringsfång som sedan äldsta tider varit förknippat med romska kvinnor är spådomskonst. Sedermera ärkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus beklagade sig 1617 över ”then affskumade Tatterske Hopen”, som med ”theres Dieffulske Löfierij, Signande och bedrägelige Spådom förföra monga, affhendandes them icke allenast theres penningar och lekamliga förrådh, utan ock föra them uthi Andeligit förderff och Siälewådha”.⁴³ Från sommaren 1608 ochett år framåt satt en ”fru Sibilla” och en annan, icke namngiven person (själv andre) fängslade på Karlberg dit de förts från Stegeborg i Östergötland under bevakning av en drabant och hans följeslagare. Signeri, lövjeri och ”löpande norr eller söder efter spådomar”, som det heter i en stadga från 1575⁴⁴, fördömdes utifrån den kristna lärans dogmer och var straffbart. I juni 1609 gav Karl IX order om att ”fru Sibilla” skulle sändas till sin man, som då redan hade förpassats till Norge. Först skulle dock den nästan nakna kvinnan få några kläder till att skyla sig med.⁴⁵ Ingenting sägs om hennes härkomst. Förvisningen till Norge kan tyda på ett främmande ursprung, men det framgår inte av de här nyttjade handlingarna i ärendet att ”fru Sibilla” och hennes man skulle ha tillhört ”Tatterske Hopen”.

---

1. Stockholms stads tänkeböcker 1504–1514. Utgifna […] genom Joh. Ax. Almquist (1931), s. 272 f. med not *; Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), s. 957, 1190; Allan Etzler, Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige. Historia och språk (1944), s. 29, 44.
2. Stockholms stads tänkeböcker 1504–1514, s. 281 f.; Stockholms stads tänkeböcker 1514–1520 […]. Utgifna […] genom Joh. Ax. Almquist (1933), s. 74, 80; Etzler 1944, s. 46 f.
3. [Olaus Petri], Olai Petri Svenska krönika. Utgifven af G.E. Klemming (1860), s. 305, 367.
4. Gunnar T. Westin, Historieskrivaren Olaus Petri. Svenska krönikans källor och krönikeförfattarens metod (1946), s. 463.
5. Johannes Messenius, Scondia illustrata, 4 (1700), s. 72. Se även ibid., 15 (1705), s. 95.
6. Sam. Clason, ”Stockholms återfunna stadsböcker från medeltiden”, Historisk tidskrift 1903, s. 25 ff.
7. A[lfred] G[ustaf] Ahlqvist, ”Anteckningar om svenska zigenare under 16:de seklet, 1–3”, Ny illustrerad tidning 1876, s. 222.
8. Bo Lindwall, Anor från landsvägen. Hur jag finner mina förfäder bland resandefolket (2014) s. 117 ff.
9. Anne Minken, Tatere i Norden før 1850. Sosio-økonomiske og etniske fortolkningsmodeller (2009), s. 19–21.
10. Anna-Brita Lövgren, Staten och folk på väg. Pass i Sverige från Gustav Vasas tid till 1860 (2018), s. 64 ff.
11. SAOB https://svenska.se/saob/?id=Z_0001-0057.8u70&pz=7
12. Ahlqvist 1876, s. 242.
13. Minken 2009, s. 62 ff., 377.
14. Konung Gustaf den förstes registratur (GR) 2 (1864), s. 65 (två regester, varav en är struken), 105, 193; GR 15 (1893), s. 248 f.; GR 19 (1901), s. 361 f.; GR 21 (1903), s. 219; GR 22 (1904), s. 245; GR 29 (1916), s. 821. Jfr Etzler 1944, s. 47 f., 49 f. Brevet i GR 15, daterat 28/4 1543, ingår, som Etzler påpekar, också i GR 19, s. 239 men där med felaktigt datum 28/4 1548. Med ”the tattere” (”tattare”), som enligt ett par brev från februari och mars 1556 hade rymt från Uppsala slott (GR 26 (1911), s. 709, 718) kan däremot avses tatariska krigsfångar, som tagits i Sveriges då pågående krig med Ryssland; jfr Sven Lundkvist, Gustav Vasa och Europa. Svensk handels- och utrikespolitik 1534–1557 (1960), s. 360 f.
15. Om1637årsplakat och senare påbud och uttalanden i ämnet, se Etzler 1944, s. 68 ff.; Adam Heymowski, Swedish ”Travellers” and Their Ancestry. A Social Isolate or an Ethnic Minority? (1969), s. 83 ff.
16. Riksregistraturet (RR) 61, fol. 56 v., Riksarkivet (RA). Etzler 1944, s. 50 har endast noterat påbudet om förvisning.
17. Etzler 1944, s. 51, 56 f.
18. Om Gustav Vasas och hans söners förhållande till tatarerna, se bl.a. Ahlqvist 1876, s. 222 f.; Helge Almquist, Sverge och Ryssland 1595–1611. …, s. 3, 5, 7, 177; Lundkvist 1960, s. 360–362; Wilhelm Tham, Den svenska utrikespolitikens historia, 1:2. 1560–1648 (1960), s. 53 f., 56 f.
19. Alfred Gustaf Ahlqvist, Karin Månsdotter. En monografi (1874), s. 26 f., 76.
20. GR 26, se hänvisningar i registret. Jfr anmärkningen i SAOB: ”Formerna tattare, tatar o. tartar användes i ä. tid utan den åtskillnad i bet. som finns i nutida språkbruk.” https:/ /www.saob.se/artikel/?seek=tatar&pz=2
21. Detta har dock i huvudsak skett efter Etzler 1944.
22. Ahlqvist 1876, s. 222, 242.
23. Smålands handlingar 1555:3, räkenskapen (räk.), RA; Södermanlands handlingar (SöH) 1559:13, jordeboken (jb), fol. 168 r., RA; ibid., räk., fol. 3 r.
24. Etzler 1944, s. 69.
25. ”Fogderäkenskaperna för Värmland 1530–1535.” [Utgivna] av Richard Broberg, Nationen och hembygden, 9 (1964), s. 83, 89.
26. Dalslands handlingar 1535, fol. 3 r., RA.
27. Etzler 1944, s. 52–54. Jfr Heymowski 1969, s. 82.
28. RR 100, fol. 24 v.–25 r., till Olof Hård 28/2 1605, RA.
29. Västergötlands handlingar (VgH) 1572:4, RA; VgH 1573:11, RA; Värmlands handlingar (VH) 1573:13, Bro, räk., RA. Fallet berörs översiktligt hos Ahlqvist 1876, s. 222, 242, men inte av Etzler.
30. Upplands handlingar 1549:17, räk., RA.
31. Ahlqvist 1876, s. 242.
32. RR 56, fol. 308 r.–v., RA.
33. Minken 2009, s. 268–270, 302.
34. SAOB https://www.saob.se/artikel/?seek=tattare&pz=1. Identifieringen av Galne Kristoffer enligt SöH 1573:4, fol. 24 r., 72 v., 76 v., RA.
35. Kungliga arkiv, K 354, fol. 74 r.–75 v., hertig Karl till Schering Eriksson 27/4 1580, RA. Brevet ankom till adressaten 7/5. Se om samma fuktskadade skrivelse även Kungliga kansliets diarier AII:11, 24/4 1580, RA (denna datering torde avse konceptet): ”angående Taterne der i Wärmeland äre”. Om Hornkullen, se Lars Erik Westlund, Skatterna i Ekshärads och Råda socknar under 1500-talet (2008), s. 153 f. Om ”tattarna” som 1574 gjorde dagsverken vid Nyköpings slott, se SöH 1574:11, mantalsregister, v. 20–33, RA.
36. Etzler 1944, s. 50. Om de dansk-norska påbuden, se bl.a. ibid., s. 48 not 5; Minken 2009, s. 243 f.
37. VH 1580:13, Bro, räk., RA.
38. VH 1590:18, Karlberg, räk., RA.
39. Protocollon i RR 81, fol. 214 v., RA. Ej observerat av Etzler.
40. RR 99, fol. 145 v., RA.
41. RR 101, fol. 261 r., RA. Etzler 1944, s. 54 med not 2 omnämner helt kort detta brev och fullmakten för Anders Eriksson men utan att notera deras inbördes samband.
42. VH 1605:2, Karlberg, räk., mantalsregister v. 18–31, RA.
43. Etzler 1944, s. 61 not 2.
44. Bengt Ankarloo, Trolldomsprocesserna i Sverige (2:a uppl. 1984), s. 56.
45. VH 1608:3, Karlberg, räk., mantalsregister v. 2–51 (räknat fr.o.m. 26/6 1608), RA; ibid., drabanten Per Larssons kvittens 1/7 1608 (jfr ibid., utgiften av tärepenningar); RR 108, fol. 244 r.–v., till Olof Kristoffersson 7/6 1609, RA.